KARON ”älskar sina barn och försöker dra försorg om dem på bästa sätt. Hennes trosuppfattningar som ett Jehovas vittne kommer emellertid i första rummet, och genom sina handlingar och trosuppfattningar äventyrar hon barnens hälsa, välfärd och intressen.”

Detta utlåtande av en distriktsdomstol i USA träffade Karon som en blixt. Det innebar att hon hade förlorat vårdnaden om sina två små flickor — den ena bara 11 månader gammal. Hennes man, som före skilsmässan hade hånat henne och sagt: ”Du får välja mellan Jehovas vittnen och mig!” hade nu vårdnaden om barnen. Karon skulle nu få träffa sina flickor bara vartannat veckoslut.

”Min advokat hade försäkrat mig om att mina barn inte kunde tas ifrån mig på grund av min religion, utan att jag måste överbevisas om att vara olämplig som mor”, förklarade Karon, en hemmafru från Missouri i USA. ”Jag blev förtvivlad.” Och det är inte att undra på, eftersom övertygande bevis framlades inför rätten om att hon var en kärleksfull mor som ”regelbundet tillbringade meningsfull tid tillsammans med sina flickor”.

För att besöka sina flickor var Karon nu tvungen att åka till en annan stad som låg 160 kilometer från hennes hem. ”Varje gång jag skulle åka därifrån fick min f. d. mans föräldrar, som hade hand om barnen, bokstavligt talat slita dem från mina ben så att jag kunde gå”, berättar Karon. ”De sparkade och skrek: ’Varför får vi inte följa med dig hem?’ Det fanns gånger då jag var tvungen att stanna vid vägkanten på hemvägen och torka tårarna ur ögonen och be Jehova om kraft.” Karon vädjade till en högre domstol.

De sex domarna i staten Missouris högsta domstol beslöt enhälligt att hon skulle få tillbaka sina flickor. En medlem av appellationsdomstolen, John Bardgett, gav uttryck åt sin ”fasta övertygelse att underrätten haft fel” i sin slutsats ”att medlemmar av Jehovas vittnens religion, som grupp betraktade och på grund av detta samfunds läror, är olämpliga som vårdnadshavare”.a

Vittnenas barn lyckas bra i livet

Kan barnen få psykiska skador av att vara förbundna med en minoritetsgrupp? När det gäller Karon, som nämndes tidigare i artikeln, spekulerade underrättens domare om att hennes döttrars ”utveckling som produktiva medborgare” och ”anpassning till skolan och samhället” skulle hindras, om de uppfostrades i moderns minoritetsreligion. Hade han rätt? Låt oss se hur situationen är nu, tio år senare.

Skolans omdöme om flickorna, som nu är aktiva vittnen, talar sitt tydliga språk. Elvaåriga Monica, som har mycket höga betyg i de teoretiska ämnena, fick omdömet ”tillfredsställande” när det gäller ”personlig/social utveckling”. Hennes lärare skrev på hennes betyg: ”Monica är en förtjusande flicka och mycket pålitlig. Jag uppskattar att ha henne i min klass.” Karons andra dotter, 13-åriga Shelly, fick ta emot ett stipendium av Förenta staternas president på grund av ”framstående studieprestationer”. Hon blev också vald till ”Månadens medborgare” på grund av sina goda ”personliga relationer med skolans personal och elever samt goda studievanor”. Låter det som om dessa barn var missanpassade?

[Bild på sidan 8]

På grund av sin religion blev Karon till att börja med förvägrad vårdnaden om sina två döttrar