Ett folk ”nitiskt i fråga om förträffliga gärningar” i Kenya
”DET här har jag sökt efter i hela mitt liv!” utropade en man med hinduisk bakgrund efter att för en kort tid sedan ha varit med vid ett av Jehovas vittnens konvent i Kenya i Afrika. ”Det här är någonting speciellt.”
Vad var det som drev honom att säga så? ”Människor av så många hudfärger, med så olika bakgrund och från så många länder — alla umgås obehindrat med varandra och visar tydligt sin tillgivenhet för varandra”, svarade han. Men hur var detta möjligt i en värld som är så full av oenighet och rasfördomar? Vad var det som hade lett till sådan endräkt och andlig harmoni i Kenya?
Pionjärer som tidigt banar väg
Redan år 1931 reste Frank och Gray Smith med båt från Sydafrika till Mombasa med 40 kartonger böcker. Därifrån företog de en utmattande och riskfylld resa till Nairobi, där de lyckades sprida hela sitt förråd av litteratur på omkring en månad. Båda ådrog sig malaria, och Frank dog, trogen ända till slutet. Senare samma år gjorde Robert Nisbet och David Norman en uppföljning med en liknande expedition och spred 200 kartonger litteratur i Östafrika. På detta sätt skedde den första sådden av sanningens säd i Kenya.
År 1935 anlände Gray Smith och hans hustru tillsammans med Robert Nisbet och hans bror George för att följa upp det intresse som fanns. Denna gång ådrog sig Robert tyfus. De andra drabbades av malaria och svartvattenfeber. Utöver dessa besvärligheter möttes de av motstånd och utvisningsorder från kolonialregeringens sida. Men trots allt detta spred dessa första nitiska pionjärer en oerhörd mängd litteratur och lade grunden för vidare tillväxt. Omkring 30 år senare blev till exempel ett vittne som bearbetade avlägsna lantdistrikt i Kenya förvånad över att finna en man som hade ett exemplar av boken Försoning. Hans bror hade skaffat sig den år 1935. Denne man gjorde framsteg och är nu ett Jehovas vittne.
Tillväxten fortsätter
Det dröjde ända till år 1949 innan det första vittnet, Mary Whittington, kom och bosatte sig i Nairobi, Kenyas huvudstad. Hon hade blivit döpt i England så sent som föregående år. Föga anade hon något om den isolering, de hinder och det motstånd som hon skulle komma att ställas inför. Men hon fick glädjen att se den minste bli tusen. (Jesaja 60:22) I dag, vid 73 års ålder, tjänar hon ännu som reguljär pionjär.
Bill och Muriel Nisbet, de första av de elever som utexaminerades från Vakttornets Bibelskola Gilead och som förordnades att tjäna i Kenya, anlände år 1956. På den tiden upprätthölls rassegregation, och den koloniala administrationen hade lagar som kringskar predikoverksamheten och begränsade mötenas storlek till högst nio personer. Paret Nisbets arbete måste därför inskränkas till att omfatta européerna och till att föra informella samtal med afrikanerna. Ändå kom tillväxten.
År 1962 blev Jehovas vittnens verksamhet lagligen erkänd. Strax därefter, år 1963, upphörde kolonialstyret, och på så sätt öppnades dörren till vidare utvidgning av vårt kristna verk. Nu kunde publikationer tryckas på swahilispråket, och äldstebröder bland Jehovas vittnen bemyndigades av regeringen att förrätta vigslar. Alltsedan dess har Jehovas vittnen haft andel i att hjälpa nästan 2.000 par att få sina äktenskap lagligen inregistrerade.
År 1972 överlämnades ett fint, nytt avdelningskontor, som mycket lämpligt hade placerats i Nairobi. (Det har sedan dess utvidgats.) Kenya var nu bättre rustat att övervaka Rikets verk i de tio östafrikanska länder som stod under dess tillsyn och att fylla behovet av publikationer på de olika språken i landet.
Utmärkta exempel på nit
Förkunnarna av de goda nyheterna i Kenya lägger i dagen samma nit i fråga om förträffliga gärningar som man kunde lägga märke till hos de kristna under det första århundradet. (Titus 2:14) De låter inte påfrestningar hindra dem från att hjälpa andra att tillägna sig exakt kunskap om bibeln.
Vid ett tillfälle fick ett vittne en anvisning från avdelningskontoret om att besöka en blind man, som bodde 25 kilometer från hans hem. Vittnet företog regelbundet färden med cykel för att leda ett bibelstudium med honom. Trots att den här mannen genomgick olika stadier av negativt tänkande och depression, är han nu själv ett vittne som nitiskt berättar för andra om Guds löfte att återupprätta paradiset, då till och med blindas ögon skall öppnas. — Jesaja 35:5.
I vissa områden har man varit tvungen att göra stora ansträngningar för att kunna vara med vid kristna möten. En 70 år gammal kvinna går regelbundet till fots omkring 10 kilometer för att kunna komma till varje veckas möten. På vägen dit vadar hon över en av Kenyas största floder, trots att krokodiler ligger på lur i närheten. Ibland blir strömmen så kraftig att den nästan sveper henne med sig. Men hon anser att den andliga festmåltiden är väl värd mödan. Vilket enastående exempel på nit!
Ett annat utmärkt exempel på nit och uppskattning utgörs av ett vittne som gick nio timmar till fots för att vara med vid en kretssammankomst. Varför gjorde han det, trots att han hade tillräckligt med pengar till att köpa sig en bussbiljett? Han drevs av kärlek och gav sina pengar till den han studerade bibeln med, så att även denne kunde få glädje av sammankomstprogrammet! Ja, den kärlek och det nit i fråga om ”förträffliga gärningar” som baserar sig på exakt biblisk kunskap kommer tydligt till uttryck i Kenya.
Pionjäranda
Detta nit har på ett framträdande sätt ådagalagts i pionjärtjänsten. Många har funnit glädje i denna tjänst, trots besvärliga omständigheter. En ung reguljär pionjär tjänar i den mycket varma och fuktiga hamnstaden Mombasa. För några år sedan fick båda hans ben lov att amputeras till följd av en lastbilsolycka. När han låg på sjukhuset, tänkte han begå självmord och bad sjuksköterskan ge honom en dödlig injektion, vilket hon vägrade att göra. Efter sin utskrivning träffade han på vittnena och började studera bibeln tillsammans med dem. Detta ledde till att han blev döpt, och det gav honom ett nytt liv, ett liv i heltidstjänsten. Han överflödar nu av nit och tacksamhet.
Ett stort antal mödrar med familjeförpliktelser har också blivit reguljära pionjärer. Bland dem finns en mor med tre barn. Hon har ett oroande högt blodtryck och ett talfel. Hon är tvungen att arbeta heltid, och hennes man är inte något vittne. Men hon är likväl en lycklig pionjär. Det är naturligtvis inte enbart mödrar som tar del i den reguljära pionjärtjänsten. En far som har åtta barn att ta hand om och ett arbete som innebär skiftgång började också ta del i denna privilegierade tjänst för en kort tid sedan.
Många som inte är i stånd att vara reguljära pionjärer glöder av pionjäranda. De är vakna för tillfällen att ta del i heltidstjänsten som hjälppionjärer, vilket innebär att man ägnar 60 timmar åt predikoverket varje månad.
I april 1984, och även samma månad 1985, tog mer än en tredjedel av alla förkunnare i Kenya del i någon form av heltidstjänst. En församling hade 73 förkunnare registrerade som hjälppionjärer, som under denna månad samarbetade med de fem reguljära pionjärerna. De andra 28 medlemmarna i församlingen gjorde i genomsnitt 64,6 timmar var, trots att många av dem inte var döpta. Som ett resultat av detta fick man 233 bibelstudier att leda.
Inte heller hög ålder visar sig vara ett hinder. En 99 år gammal kvinna började tjäna som hjälppionjär. Trots sina fysiska begränsningar låter hon sitt ljus lysa frimodigt inför unga och gamla. (Matteus 5:16) Tack vare hennes ansträngningar har ett antal andra personer fått hjälp att bli förkunnare av Riket, och de tänker med innerlig värme på den hängivenhet och den pionjäranda som denna ”gammelmor” äger. Ja, sådant nit i fråga om förträffliga gärningar har fått många att uppodla pionjärandan.
Lovprisning av de ”spädas” mun
Även barn kan, trots att de ännu inte är döpta, med glädje och iver följa med sina föräldrar och framföra de goda nyheterna från den sanne Guden till andra människor. (Matteus 21:16) Under en specialkampanj var en liten flicka tillsammans med sina föräldrar på ett isolerat distrikt och placerade 27 böcker, 66 broschyrer och 47 lösnummer hos människor som var intresserade av bibeln!
Detta nit i fråga om förträffliga gärningar kommer också till synes i skolorna. En skolpojke i ett landsbygdsområde utanför Nairobi, vars mor studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, fick tillfälle att hjälpa sin lärare att slå in på vägen till evigt liv. När läraren under en lektion tog upp ämnet liv efter döden, påpekade den här unge pojken hövligt att hans mor hade lärt honom någonting annat, med bibeln som grundval. Detta väckte lärarens nyfikenhet. Hon tog kontakt med pojkens mor, som hänvisade henne till ett mera erfaret vittne. Nu ägnar sig denna lärare själv åt att sprida bibliska sanningar till andra, tack vare den här unge pojkens frimodighet. Vilket utmärkt exempel på det nit som förekommer bland kristna barn i våra dagar!
Ytterligare tillväxt väntas
Drygt hälften av Kenyas befolkning har ännu inte hört talas om de goda nyheterna om Riket. På grund av stora avstånd kan en del isolerade distrikt bearbetas bara en gång om året. När förkunnarna kommer till dessa områden, är det vanligt att de hälsas med orden: ”Var har ni hållit hus? Vi har saknat er.” Sedan de har vittnat där några dagar eller veckor och tiden för dem har kommit att ge sig av, känner de sig rörda över att få höra ord liknande de här: ”Skall ni nu lämna oss igen? Hur skall vi då kunna göra framsteg?” Till all lycka har man gjort anordningar för återbesök hos de flesta av dessa andligen hungrande individer.
I dag finns det 3.686 förkunnare av Riket i Kenya. Vid firandet av minnet av Kristi död år 1986 var 13.067 närvarande. Detta var nästan fyra gånger så många som antalet vittnen! Före detta alkoholister, bråkmakare, ligaledare, utpressare, spiritister och andra har gjort stora förändringar i sitt liv och vandrar nu på sanningens stigar. Vad antyder detta beträffande framtiden?
Det är uppenbart att ytterligare tillväxt kan förväntas. Ja, människor i Kenya ger gynnsamt gensvar på de ”goda nyheterna om riket”. (Matteus 24:14) Många har slutit sig till Jehovas vittnens led — ett folk ”nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. Tack vare dessa gärningar framstår de som ett unikt folk, utan rasbarriärer och andra hinder för sann endräkt. Sannerligen, ”det här är någonting speciellt”.
[Kartor på sidan 22]
(För formaterad text, se publikationen)
KENYA
Nairobi
Mombasa
[Bild på sidan 23]
Tusentals swahilitalande delegater var närvarande vid konventet ”Vi bevarar vår ostrafflighet” i december 1985
[Bild på sidan 24]
Bibliska dramer som framfördes på swahili och på engelska var till uppbyggelse för åhörarna
[Bild på sidan 25]
Det offentliga dopet gav bevis på Jehovas välsignelse