”Sitt still och hör på!”

Att leva med uppmärksamhetsstörningar

”Jim hade hela tiden sagt att Cal bara var bortskämd och att om vi — underförstått jag — tog i med hårdhandskarna, skulle det snart bli folk av honom. Men så kom doktorn och sade att det inte berodde på mig eller oss eller lärarna — det var verkligen något fel på vår lille pojke.”

CAL lider av något som kallas ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder),a ett tillstånd som kännetecknas av bristande uppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet. Mellan 3 och 5 procent av alla skolbarn beräknas lida av sådana störningar. ”Deras hjärna är som en TV-apparat med defekt kanalväljare”, förklarar en specialist på inlärningsproblem, Priscilla L. Vail. ”Den ena tanken leder till en annan, utan någon som helst struktur eller ordning.”

Låt oss se lite närmare på tre vanliga symtom på ADHD.

Bristande uppmärksamhet: Barn med ADHD kan inte sortera bort oviktiga detaljer och koncentrera sig på en sak i taget. De låter sig därför lätt distraheras av ovidkommande ljud, lukter och synintryck. De är uppmärksamma, men allting verkar lika viktigt för dem. De vet inte vad de skall koncentrera sig på.

Impulsivitet: Barn med ADHD handlar först och tänker sedan, utan hänsyn till konsekvenserna. De är obetänksamma och omdömeslösa, och ibland är deras handlingssätt direkt farligt. ”De rusar ut i gatan, balanserar på avsatser, klättrar upp i träd”, skriver dr Paul Wender. ”De får därför mer än sin beskärda del av skärsår, blåmärken, skråmor och läkarbesök.”

Hyperaktivitet: Hyperaktiva barn är ständigt i rörelse. De kan inte sitta stilla. ”Även när de blir äldre”, skriver dr Gordon Serfontein i sin bok The Hidden Handicap, ”ser man, om man iakttar dem noga, att de hela tiden rör på benen, fötterna, armarna, händerna, läpparna eller tungan.”

Det finns emellertid vissa barn som är ouppmärksamma och impulsiva utan att vara hyperaktiva. Denna typ av störning brukar kallas ADD (Attention Deficit Disorder). Doktor Ronald Goldberg förklarar att ADD-syndromet ”kan uppträda helt utan hyperaktivitet, men det kan också förekomma tillsammans med olika grader av hyperaktivitet — från knappt märkbar till besvärande eller mycket besvärande”.

Vad är det som orsakar ADHD?

För att förklara uppmärksamhetsproblem har man under årens lopp skyllt på allt från dåliga föräldrar till lysrörsbelysning. Nu tror man emellertid att ADHD har att göra med störningar i vissa hjärnfunktioner. Amerikanska nationalinstitutet för mental hälsa lät år 1990 testa 25 vuxna med ADHD-symtom och fann då att glykosmetabolismen hos dessa personer var långsammare än normalt i just de delar av hjärnan som styr rörelser och uppmärksamhet. I omkring 40 procent av alla ADHD-fall tycks genetiska faktorer spela en viss roll. Andra faktorer som enligt The Hyperactive Child Book kan ha samband med ADHD är att modern missbrukat alkohol eller narkotika under graviditeten, blyförgiftning i barnaåren och, i enstaka fall, dåliga kostvanor.

ADHD hos ungdomar och vuxna

På senare år har forskare funnit att ADHD inte är begränsat till barndomen. Doktor Larry Silver förklarar: ”Det händer ofta att föräldrar kommer hit för att få hjälp med sina barn och säger: ’Jag var likadan när jag var liten.’ Sedan brukar de erkänna att de fortfarande har svårt att stå i kö, sitta stilla på möten och få saker och ting utförda.” Man tror nu att omkring hälften av alla barn med ADHD har kvar åtminstone en del av sina symtom som tonåringar och vuxna.

I tonåren kan ADHD-barnens störande och riskfyllda beteende ibland övergå i ren kriminalitet. ”Jag brukade oroa mig för att han inte skulle komma in på gymnasiet”, säger en mamma, ”men nu ber jag att han inte skall komma i fängelse.” Att sådana farhågor inte är grundlösa framgår av en undersökning där man jämförde 103 hyperaktiva barn med en kontrollgrupp bestående av 100 barn som inte hade sådana problem. ”Det sannolika var att i 20-årsåldern hade dubbelt så många ungdomar i den hyperaktiva gruppen blivit arresterade, fem gånger så många dömts för grövre brott och nio gånger så många suttit i fängelse”, rapporterar tidskriften Newsweek.

För vuxna innebär ADHD alldeles speciella problem. Doktor Edna Copeland förklarar: ”En hyperaktiv pojke kan växa upp till en man som ständigt byter arbete, ofta får sparken, går omkring och dräller hela dagarna och är rastlös och otålig.” Om orsaken inte är klarlagd, kan dessa symtom ställa till problem i ett eventuellt äktenskap. Hustrun till en man med ADHD säger: ”Inte ens i de enklaste samtal uppfattar han allt jag säger. Det är som om han alltid var någon annanstans.”

Sådana drag förekommer naturligtvis hos många människor — åtminstone till en viss grad. ”Man måste fråga om de alltid har haft symtomen”, säger dr George Dorry. Så till exempel framhåller han att om en man blev glömsk först när han förlorade sitt arbete eller när hans hustru födde ett barn, då är det inte någon sjukdom.

Om en person verkligen har ADHD, påverkar symtomen dessutom nästan alla sidor av livet. Så var det till exempel med 38-årige Gary, en intelligent och energisk man som inte tycktes kunna utföra den enklaste uppgift utan att bli distraherad och splittrad. Han har redan haft mer än 120 olika arbeten. ”Jag hade till sist accepterat att jag aldrig lyckades med något”, säger han. Men Gary, liksom många andra — barn, ungdomar och vuxna — har fått hjälp att klara av problemen. Hur då?

Hur man kan tackla problemen

UNDER årens lopp har många olika metoder föreslagits för behandling av ADHD. En del av dessa metoder har inriktat sig på kosten. Vissa undersökningar tyder emellertid på att livsmedelstillsatser vanligtvis inte orsakar hyperaktivitet och att rent kostmässiga behandlingsformer ofta är verkningslösa. Andra vanliga metoder är medicinering, beteendemodifikation och kognitiv träning.a

Medicinering. Eftersom ADHD av allt att döma inbegriper vissa störningar i hjärnans funktion, har preparat som återställer den kemiska balansen i hjärnan visat sig vara effektiva i många fall.b Mediciner kan emellertid aldrig ersätta inlärning. De hjälper bara barnen att koncentrera sig och ger dem på så sätt en grund att bygga vidare på.

Många vuxna med ADHD har också blivit bättre genom medicinering. En viss försiktighet är emellertid på sin plats — för såväl barn som vuxna — eftersom en del stimulerande medel som används vid behandling av ADHD kan vara beroendeframkallande.

Beteendemodifikation. Att ett barn har ADHD fritar inte föräldrarna från ansvaret att fostra det. Även om sådana barn kan ha speciella behov när det gäller fostran, ger Bibeln alla föräldrar rådet: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” (Ordspråken 22:6) Barbara Ingersoll skriver i sin bok Your Hyperactive Child: ”Föräldrar som bara ger upp och låter sitt hyperaktiva barn ’löpa amok’ gör inte barnet någon tjänst. Precis som alla andra barn behöver hyperaktiva barn konsekvent fostran jämte respekt för barnet som person. Detta innebär tydliga gränser och lämpliga belöningar.”

Det är därför viktigt att föräldrarna ser till att barnets tillvaro är väl strukturerad. Det är också viktigt att familjen har fasta rutiner i det dagliga livet. Föräldrarna kan välja att ge barnet en viss frihet när det gäller att upprätta dessa rutiner, till exempel bestämma en viss tidpunkt för läxläsning, bibelstudium och så vidare. Föräldrarna bör sedan hålla fast vid dessa rutiner och se till att barnet följer det uppgjorda schemat. Tidskriften Phi Delta Kappan skriver: ”Läkare, psykologer, skolmyndigheter och lärare måste göra klart för barnet och dess föräldrar att diagnosen ADD eller ADHD inte är någon ursäkt för ett odisciplinerat uppförande, utan snarare en förklaring som kan leda till att barnet i fråga får den hjälp det behöver.”

Kognitiv träning. Syftet med sådan träning är att hjälpa barnet att få en ny syn på sig själv och sin sjukdom. ”Personer med ADD känner sig ’fula, dumma och värdelösa’, även om de är tilldragande, intelligenta och godhjärtade”, förklarar dr Ronald Goldberg. Barn med ADD eller ADHD behöver därför få en rätt syn på sitt eget värde och inse att deras problem inte är oöverkomliga. Detta är speciellt viktigt i ungdomsåren. När barn med ADHD kommer upp i tonåren, har de förmodligen redan fått utstå mycket kritik från sina kamrater, lärare och syskon och kanske även sina föräldrar. De behöver nu lära sig att sätta upp realistiska mål och att ha en balanserad syn på sig själva.

De metoder som nämnts här ovan kan också användas vid behandling av vuxna. ”Metoderna måste naturligtvis anpassas efter åldern”, skriver dr Goldberg, ”men den grundläggande behandlingen — eventuell medicinering, beteendemodifikation och kognitiv träning — är densamma livet ut.”

Hur ADHD-barn kan få hjälp och stöd

John, som själv har en son som lider av ADHD, ger följande råd till föräldrar som befinner sig i samma situation: ”Ta reda på allt du kan om sjukdomen, så att du kan fatta välgrundade beslut. Och framför allt: älska ditt barn och bygg upp dess självkänsla. Dåligt självförtroende är förödande för barnet.”

För att ADHD-barn skall kunna få den hjälp de behöver måste båda föräldrarna samarbeta. Doktor Gordon Serfontein skriver: ”Barnet måste känna att det är älskat i hemmet och att kärleken härrör från den kärlek som råder föräldrarna emellan.” (Kursiverat av oss) Tyvärr är detta inte alltid fallet. Doktor Serfontein fortsätter: ”Det är ett väldokumenterat faktum att bland familjer där det finns ... [ett ADHD-barn] är förekomsten av äktenskapliga problem och skilsmässor mer än 30 procent större än bland den övriga befolkningen.” För att förhindra sådana problem bör fadern spela en betydande roll i ADHD-barnets fostran. Ansvaret bör inte vila uteslutande på modern. — Efesierna 6:4; 1 Petrus 3:7.

Nära vänner kan, trots att de inte tillhör familjen, vara ett oerhört stort stöd. Hur då? ”Var vänlig och omtänksam”, säger John, som citerades tidigare i artikeln. ”Döm inte bara efter det yttre. Lär känna barnet. Tala också med föräldrarna. Hur har de det egentligen? Vilka svårigheter har de att kämpa med i det dagliga livet?” — Ordspråken 17:17.

Medlemmar av den kristna församlingen kan göra mycket för att vara till stöd och hjälp för både barnet och föräldrarna. Hur då? Genom att ha rimliga förväntningar på dem. (Filipperna 4:5) Ibland kan ett ADHD-barn vara störande. Men i stället för att kallsinnigt säga: ”Kan ni inte hålla ordning på barnet?” eller: ”Varför tar ni inte itu med pojken?” inser förstående medtroende att föräldrarna kanske redan känner sig överväldigade av den krävande uppgiften att fostra ett ADHD-barn. Föräldrarna bör naturligtvis göra vad de kan för att förhindra att barnet är störande för omgivningen. Men i stället för att bli irriterade och komma med kritiska kommentarer bör de som är besläktade med dem i tron försöka visa ”medkänsla” och ”uttala en välsignelse”. (1 Petrus 3:8, 9) Det är faktiskt ofta genom medlidsamma medtroende som Gud ”tröstar de nedslagna”. — 2 Korinthierna 7:5–7.

De som är förtrogna med Bibeln inser att all mänsklig ofullkomlighet, däribland inlärningssvårigheter och ADHD, är något som vi har ärvt från den första människan, Adam. (Romarna 5:12) De vet också att Skaparen, Jehova, kommer att uppfylla sitt löfte att åstadkomma en rättfärdig ny värld, där det inte längre kommer att finnas några sjukdomar som plågar mänskligheten. (Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:1–4) Denna övertygelse är till stor tröst och uppmuntran för dem som lider av en sådan störning som ADHD. ”Ökad ålder, erfarenhet och övning har i viss mån hjälpt vår son att förstå och klara av sin sjukdom”, säger John. ”Men han kommer aldrig att bli helt bra i den här tingens ordning. Det är en tröst att veta att Jehova i den nya världen kommer att bota vår son och ge honom möjlighet att njuta av livet i full utsträckning.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

Ett varningens ord

PRAKTISKT taget alla barn är ibland ouppmärksamma, impulsiva och överaktiva. Förekomsten av sådana drag behöver emellertid inte betyda att barnet i fråga har ADHD. Doktor Stanton E. Samenow skriver i sin bok Before It’s Too Late: ”Jag har sett otaliga fall där barn som sätter sig på tvären ursäktas därför att de påstås lida av ett handikapp eller en sjukdom som de inte kan rå för.”

Doktor Richard Bromfield framhåller också behovet av urskillning. ”Det finns naturligtvis personer med ADHD-symtom som har neurologiska störningar och är i behov av medicinering”, skriver han, ”men termen har också kommit att bli ett täcknamn för alla slags missbruk, hycklerier, försummelser och andra sociala missförhållanden, som i de flesta fall inte har någonting med ADHD att göra. Faktum är att normlösheten i dagens samhälle — med exempelvis meningslöst våld, drogmissbruk och mindre allvarliga företeelser såsom ostrukturerade och överstimulerande hemmiljöer — lättare ger upphov till ADHD-liknande rastlöshet än några som helst neurologiska störningar.”

Det är därför av goda skäl som dr Ronald Goldberg varnar för att använda ADHD som en ”heltäckande förklaring”. Hans råd är att ”inte lämna någon väg oprövad” när det gäller att ställa rätt diagnos. Symtom som liknar ADHD kan förekomma i samband med många olika fysiska och psykiska problem. För att vara säker på att diagnosen är riktig bör man därför konsultera en erfaren läkare.

Även sedan diagnosen ställts bör föräldrarna noga begrunda för- och nackdelarna med att behandla barnet med beteendeförändrande droger. Ritalin, det mest ordinerade preparatet i USA, kan visserligen eliminera oönskade symtom, men det kan också ha obehagliga biverkningar, till exempel sömnlöshet och ökad oro och nervositet. Doktor Richard Bromfield framhåller därför att man inte bör vara alltför snar att behandla ett barn med sådana preparat bara för att eliminera symtomen. ”Alltför många barn och fler och fler vuxna får Ritalin i onödan”, förklarar han. ”Min erfarenhet är att användningen av Ritalin till stor del tycks vara avhängig av föräldrars och lärares förmåga att stå ut med barnens beteende. Jag känner till fall där man har gett barnen Ritalin för att hålla dem i schack snarare än för att tillgodose deras verkliga behov.”

Föräldrar bör följaktligen inte vara alltför snara att dra slutsatsen att deras barn har ADHD eller inlärningssvårigheter. De bör i stället noga begrunda alla faktorer i samråd med erfarna experter. Om det konstateras att ett barn har inlärningssvårigheter eller ADHD, bör föräldrarna ta sig tid att sätta sig in i problemet, så att de kan handla på ett sätt som är till barnens bästa.