Varför somliga barn är problembarn

”Genetiska influenser, kemiska processer i hjärnan och neurologiska faktorer betyder oerhört mycket för vad vi är som barn och vad vi blir som vuxna.” — MEDICINE DR STANLEY TURECKI.

VARJE barn utvecklas på sitt eget unika sätt. Barn uppvisar en mängd egenskaper och karaktärsdrag som tycks vara medfödda — egenskaper som föräldrarna kanske inte kan göra så mycket åt. Oregerliga, rastlösa och bråkiga barn har funnits i alla tider. De bästa föräldrar kan få ett svårfostrat barn.

Men varför är vissa barn så mycket svårare att uppfostra än andra? Allt fler barn i våra dagar uppvisar allvarliga beteendestörningar. De flesta kliniker och forskare är överens om att mellan 5 och 10 procent av alla barn är oerhört rastlösa och att dessa barns oförmåga att lyssna, koncentrera sig, följa regler och styra sina impulser ställer till stora problem för dem själva, deras familjer, deras lärare och deras kamrater.

Doktor Bennett Shaywitz, professor i pediatrik och neurologi vid Yale University Medical School i USA, riktar uppmärksamheten på något som kan vara ett nyckelproblem: ”Medfödda kemiska störningar i hjärnans transmittorsystem”, som reglerar hjärncellernas funktion och påverkar hjärnans styrning av beteendet. Men vad orsaken än är till att barnet är svårfostrat, bör föräldrarna göra allt de kan för att lära sig hantera problemet på ett effektivt sätt och ge barnet uppmuntran och stöd i stället för kritik och ogillande.

På Bibelns tid var det föräldrarna som hade ansvaret för barnets utbildning och uppfostran. De visste att fostran och undervisning i Guds lagar skulle ge barnet vishet. (5 Moseboken 6:6, 7; 2 Timoteus 3:15) Föräldrar har följaktligen det gudagivna ansvaret att göra allt de rimligtvis kan för att tillgodose barnets behov, även om de är mycket upptagna, och framför allt reagera konstruktivt på ett negativt beteende. Eftersom många av de beteendestörningar som pediatriker konfronteras med i våra dagar inbegriper barn som är hyperaktiva, impulsiva eller okoncentrerade, skall vi se lite närmare på två sådana syndrom, nämligen ADD och ADHD.a

På 1950-talet gick denna typ av störningar under namnet ”minimal brain dysfunction” eller MBD (”minimal hjärnfunktionsrubbning”). Enligt en expert på pediatrisk neurologi, dr Jan Mathisen, slutade man upp med att använda den termen, eftersom nya rön visade att ”ADD inte alls är någon hjärnskada”. Doktor Mathisen tillägger: ”ADD är av allt att döma en defekt i vissa delar av hjärnan. Vi vet ännu inte med säkerhet vilka neurokemiska problem som är inbegripna, men vi tror att de hänger samman med en kemisk substans i hjärnan som kallas dopamin.” Han anser att problemet har med dopaminbalansen att göra. ”Det är förmodligen inte ett enda ämne som är orsaken, utan ett samspel mellan flera olika ämnen”, tillägger han.

Även om det fortfarande finns många obesvarade frågor beträffande orsaken till ADD, är de flesta forskare överens med dr Mathisen om att kroniska koncentrationssvårigheter och motoriska störningar samt kronisk impulsivitet bottnar i neurologiska problem. En undersökning som nyligen utfördes av dr Alan Zametkin och forskare vid National Institute of Mental Health i Förenta staterna kunde för första gången påvisa ett samband mellan ADD och specifika metaboliska abnormiteter i hjärnan, även om man erkände att ”en hel del forskning återstår innan man kan dra några definitiva slutsatser”.

Skolan — en verklig utmaning

Skolgången är vanligtvis mycket problematisk för barn som är kroniskt ouppmärksamma, lättdistraherade, impulsiva eller överaktiva, eftersom skolsituationen ställer mycket stora krav på koncentration och uppmärksamhet. Eftersom sådana barn har så svårt att koncentrera sig på en viss sak under en längre tid, blir den naturliga följden att de agerar ut sin överskottsenergi på något annat sätt. Somliga barn har så svårt att koncentrera sig att de inte kan tillgodogöra sig normal undervisning, vare sig i hemmet eller i skolan. Inte så sällan får de problem för att de uppträder som klassens skräck eller klassens pajas, eftersom de har svårt att styra sitt uppförande och inse konsekvenserna av sitt handlingssätt.

Resultatet blir att dessa barn utvecklar ett mycket dåligt självförtroende. De börjar kanske betrakta sig själva som ”elaka” och ”dumma” och handlar därefter. Eftersom de får dåliga betyg hur mycket de än anstränger sig, känner de sig ständigt misslyckade.

De stackars föräldrarna blir mycket oroliga och förbryllade över barnets destruktiva beteende. Ibland blir makarna osams och börjar skylla situationen på varandra. Många föräldrar ägnar så mycket tid åt att tjata om det som är dåligt att de glömmer det som är bra. Deras reaktioner på barnets negativa beteende bidrar följaktligen till att ytterligare förvärra situationen. På detta sätt kan familjen, och i viss mån andra som har med barnet att göra, bli inbegripna i en maktkamp som en följd av att de inte förstår och inte kan hantera barnets störda beteende, vare sig barnet lider av ADD eller inte.

En mor berättar

”Från det ögonblick Ronnie föddes var han aldrig glad och nöjd, utan alltid irriterad och ledsen. Han led av allergier och hade ständiga hudutslag, öroninflammationer och diarréer.

Rent motoriskt utvecklades han emellertid snabbt, och han var mycket tidig med att sitta, stå och gå — eller borde jag kanske säga springa? Jag fick skynda mig att stöka undan allt hushållsarbete medan Ronnie sov middag, för när min lilla ’tornado’ vaknade, hade jag fullt upp att göra med att försöka hindra honom från att skada sig själv och riva huset, när han for runt som en blixt för att undersöka allt som väckte hans intresse — och det gjorde det mesta!

Han var mycket otålig och kunde inte koncentrera sig på en sak någon längre stund. Han avskydde att sitta stilla. Detta ställde naturligtvis till problem när vi var på platser där han förväntades sitta stilla — speciellt församlingens möten. Det var ingen idé att straffa honom för att han inte höll sig lugn. Han kunde helt enkelt inte. Många välmenande personer klagade eller gav oss råd, men ingenting hjälpte.

Ronnie var vaken och skärpt, så när han var i treårsåldern började vi läsa med honom en liten stund varje dag. När han var fem år, kunde han läsa riktigt bra. Så blev det dags att börja skolan. Efter ungefär en månad bad läraren att få tala med mig. Hon berättade att när hon såg Ronnie första gången tyckte hon att han såg ut som en liten ängel, men när hon nu hade haft honom i klassen en månad, verkade det snarare som om han kom från ett helt annat ställe! Hon förklarade att han alltid for omkring som ett yrväder och satte krokben för andra barn eller knuffade dem. Han kunde aldrig vara tyst eller sitta stilla och störde därför hela klassen. Han saknade självbehärskning. Hon hade också lagt märke till att han började bli trotsig. Hon rekommenderade att han skulle placeras i specialklass och att vi skulle ta honom till en läkare som kunde skriva ut lugnande medel åt honom. Vi var helt förkrossade!

Lugnande mediciner var inte rätt alternativ för Ronnie, men barnläkaren gav oss en del praktiska råd. Han ansåg att Ronnie var begåvad men uttråkad och föreslog därför att vi skulle försöka hålla honom sysselsatt, att vi skulle visa honom mycket kärlek och att vi skulle vara tålmodiga och positiva. Han trodde att Ronnies problem skulle mildras med tiden och med en förändring av kosten.

Vi insåg att vi måste handskas försiktigt med vår son och att han måste få hjälp att lära sig kanalisera sin energi i en positiv riktning. Detta skulle ta mycket tid. Vi ändrade därför vårt dagliga schema så att vi kunde tillbringa många timmar om dagen med att hjälpa honom med skolarbetet och tålmodigt förklara och lära honom saker och ting. Vi slutade upp att kritisera och förebrå honom för hans tanklöshet och dumheter. Vårt mål var att bygga upp hans dåliga självförtroende. Vi resonerade med honom i stället för att befalla och ställa krav. När vi skulle fatta beslut som inbegrep honom, fick han säga sin mening.

Vissa saker som faller sig naturliga för andra barn föll sig inte lika naturliga för Ronnie. Han måste till exempel lära sig att vara tålmodig, att hålla sig lugn, att sitta stilla och att lägga band på sin överdrivna verksamhetslust. Men det gick. När han väl hade förstått att han måste göra en medveten ansträngning att lugna ner sig och tänka på vad han gjorde eller tänkte göra, började han få situationen under kontroll. När han var 13 år var hans beteende helt normalt. Lyckligtvis gick allt bra sedan, även under de vanligtvis besvärliga tonåren.

Det kapital i form av kärlek, tid och tålamod som vi satt in på Ronnies konto har verkligen gett god utdelning!”

[Fotnot]

Att uppfostra ett problembarn

”HUR har du haft det i dag?” frågar Susan sin son Jimmy, medan han kliver in i bilen när hon hämtar honom vid skolan. Han visar en trumpen uppsyn och låtsas som om han inte hör. ”Du måste ha haft en besvärlig dag”, säger hon medlidsamt. ”Vill du tala om det?”

”Låt mig vara i fred”, muttrar han till svar.

”Jag är orolig för dig. Du verkar så olycklig. Jag vill bara hjälpa dig.”

”Jag vill inte ha någon hjälp!” skriker han. ”Låt mig vara i fred! Jag hatar dig. Jag önskar att jag var död!”

”Jimmy!” flämtar Susan. ”Tala inte till mig på det sättet, för då får du smäll! Jag försökte bara vara snäll. Jag förstår inte vad det är med dig. Allt jag säger och gör är fel.”

Jäktad och trött efter dagens arbete kryssar Susan genom den täta trafiken och undrar hur hon har kunnat få ett sådant barn. Hon känner sig förvirrad, hjälplös och arg och dessutom sårad över sin sons uppförande, men samtidigt plågas hon av skuldkänslor. Hon fasar för att komma hem med honom — sitt eget barn! Hon vill helst inte veta vad som har hänt i skolan i dag. Men förmodligen kommer läraren att ringa igen. Ibland känner Susan det som om hon helt enkelt inte orkar längre.

På det här sättet kan de mest alldagliga händelser urarta till våldsamma, ångestladdade känsloutbrott. Barn med ADD/ADHD eller barn som av andra orsaker betecknas som ”besvärliga” reagerar vanligtvis mycket häftigt när de konfronteras med problem. Deras benägenhet att snabbt explodera gör ofta att föräldrarna blir arga, förvirrade och så småningom helt utmattade.

Utvärdering och åtgärder

Dessa barn är i regel begåvade, kreativa och oerhört känsliga. Det är viktigt att inse att de är friska barn med alldeles speciella behov och att de följaktligen kräver särskilt stor förståelse. Vi skall nu ta upp några principer och förslag som föräldrar till sådana barn har funnit praktiska.

För det första måste man försöka komma underfund med vilka situationer och stimuli som får barnet ur balans. (Jämför Ordspråken 20:5.) Föräldrarna måste vara observanta på signaler hos barnet som förebådar känslomässiga konfrontationer och snabbt ingripa när sådana infinner sig. En tydlig varningssignal är ett ansiktsuttryck som vittnar om växande frustration och oförmåga att klara av en speciell situation. Att med några vänliga ord påminna barnet om att ta det lugnt eller, om så är nödvändigt, avlägsna honom eller henne från situationen kan vara en lösning. Att låta barnet vara ensamt en stund kan till exempel vara en effektiv metod, inte så mycket som bestraffning som för att ge både barnet och föräldrarna en möjlighet att lugna ner sig och sedan gå vidare.

I det ovan nämnda exemplet överreagerade Jimmy på enkla frågor. Detta beteende är typiskt för Jimmy. Även om det är lätt för föräldrarna att ta sådana vredesyttringar personligt, är det viktigt att komma ihåg att dessa barn ofta glömmer allt förnuft när de väl nått sin stresströskel. Det är därför viktigt att handla på ett insiktsfullt sätt. (Ordspråken 19:11) I Jimmys fall kunde Susan ha fått situationen under kontroll genom att retirera, låta pojken få tid på sig att lugna ner sig, och kanske kunde de ha resonerat om dagens händelser vid ett senare tillfälle.

Sönderstressade barn

Aldrig tidigare i historien har den mänskliga familjen konfronterats med så enorma problem, påfrestningar och bekymmer som i vår moderna värld. Tiderna förändras, trycket ökar, och allt större krav ställs på barnen. Boken Good Kids, Bad Behavior skriver beträffande detta: ”Många av de problem som barn tycks brottas med kan orsakas eller påverkas av samhällets förändrade förväntningar.” För ADD- och ADHD-barn kan skolan vara en mardröm. Samtidigt som de har sina egna brister att kämpa med, är de tvungna att anpassa sig till en mängd tekniska moderniteter som fortsätter att förändras i rask takt — och detta i en miljö som kan förefalla både farlig och fientlig, vilket gör situationen ännu mer ångestfylld. Barn är inte tillräckligt mogna i känslomässigt avseende för att klara av alla dessa problem. De behöver föräldrarnas hjälp.

Minska friktionen

Om barnen skall bli lyckligare och friskare, är det viktigt att hemmiljön kännetecknas av ordning och stabilitet. Ett effektivt sätt att minska friktionen i hemmet kan vara att förenkla livsstilen. Eftersom dessa barn är impulsiva, lättdistraherade och oerhört aktiva, måste man försöka undvika den stress som överstimulering skapar. Begränsa antalet leksaker som barnen får använda vid ett och samma tillfälle. Lär dem att arbeta på ett projekt i taget tills det är fullbordat. Eftersom dessa barn ofta är oordentliga själva, kan ordning och reda minska frustrationen. Ju färre och mer lättåtkomliga de föremål är som de måste hålla reda på, desto lättare är det för dem att klara av viktiga uppgifter.

Ett annat effektivt sätt att minska stressen i hemmet är att upprätta fasta — men inte stelbenta — rutiner, vilket ger barnen en känsla av stabilitet. Tidpunkten för de olika aktiviteterna är inte lika viktig som ordningsföljden. Här följer några praktiska förslag som kan vara till hjälp: Se till att barnen får en allsidig kost med enkla, välkomponerade måltider och mellanmål på regelbundna tider. Gör kvällsritualerna vid sängdags till en varm, kärleksfull och lugn stund. Att gå ut och handla med föräldrarna kan överstimulera mycket aktiva barn; planera därför inköpen och försök att inte besöka för många affärer. När familjen skall göra en utflykt av något slag, förklara då i förväg vilket uppförande ni förväntar av barnet. Fasta rutiner hjälper barn med speciella behov att styra sitt eget impulsiva beteende och att lära sig lita på föräldrarna.

Förutom fasta rutiner är det bra att upprätta tydliga regler i hemmet och då inbegripa konsekvenserna av att bryta icke förhandlingsbara regler. Klart angivna regler som tillämpas konsekvent, och som båda makarna är överens om, visar barnen var gränserna går — och lär dem också att ta ansvar för sina egna handlingar. Vid behov kan man göra upp en lista över viktiga regler och sätta upp den på en väl synlig plats (som en påminnelse för både föräldrar och barn). Konsekvens är nyckeln till känslomässig trygghet.

Att föräldrarna lär känna barnets sympatier och antipatier och anpassar sig efter dem kan i hög grad bidra till att minska onödig stress i hemmet. Eftersom dessa barn ofta är oberäkneliga och impulsiva till sin läggning, kan relationerna till andra barn vara mycket problematiska. Att dela med sig, i synnerhet av sina leksaker, kan vara ett problem som är särskilt konfliktladdat. Föräldrarna kan därför låta sådana barn välja ut några av sina älsklingsleksaker som andra barn kan få leka med. Genom att begränsa antalet lekkamrater och ordna aktiviteter som inte är för upphetsande kan föräldrarna också reglera graden av stimulation och hjälpa barnen att inte överskrida sin låga känslomässiga toleranströskel.

Det är viktigt att föräldrarna låter varje barn utvecklas på sitt eget sätt och undviker att i onödan likforma dem. Om ett barn avskyr en viss maträtt eller ett visst klädesplagg, låt det då slippa dessa. Sådana små irritationsmoment är helt enkelt inte värda att bråka om. Försök därför inte kontrollera allting i barnets liv. Var balanserad, men när beslut har fattats om vad som är godtagbart i en kristen familj, håll då fast vid dessa.

Fostran och tillrättavisning

Oberäkneliga barn måste i regel hållas i stramare tyglar. Detta gör att många föräldrar plågas av skuldkänslor, om de måste tillrättavisa och tukta barnet ofta. Det är emellertid viktigt att inse skillnaden mellan tuktan och misshandel. Enligt boken A Fine Line—When Discipline Becomes Child Abuse inträffar 21 procent av alla fall av fysisk misshandel i situationer då barnen uppvisar ett aggressivt beteende. Forskare drar därför slutsatsen att barn med ADD/ADHD löper ”större risk att utsättas för fysisk misshandel och vanvård”. Att uppfostra barn med speciella behov kan onekligen vara påfrestande, men styrningen måste ske på ett sunt och balanserat sätt. Eftersom dessa barn vanligtvis är mycket intelligenta och kreativa, är det en verklig utmaning för föräldrarna att klara av situationer som kräver att man resonerar om saken. Sådana barn har ofta en förmåga att hitta luckor i det mest logiska resonemang. Låt dem inte manipulera dig! Utöva din myndighet som förälder.

Var vänlig men bestämd. Förklara helt kort hur du ser på saken — ge dig inte in på långrandiga förklaringar och förhandla inte om regler som inte är förhandlingsbara. Låt ditt ”ja” betyda ja och ditt ”nej” betyda nej. (Jämför Matteus 5:37.) Barn är inga diplomater, och förhandlingar med dem leder därför ofta till dispyter, irritation och missräkning och kan till och med urarta till högljudda gräl och våldsamheter. (Efesierna 4:31) Undvik också att komma med för många varningar till barnet. Om tillrättavisning måste ges, bör den ges omedelbart. I boken Raising Positive Kids in a Negative World sägs det: ”Lugn, tillförsikt och fasthet — det är vad auktoritet egentligen handlar om.” Lägg också märke till det utmärkta råd som ges i The German Tribune: ”Tala alltid till barnet på ett sådant sätt att du har dess fulla uppmärksamhet: använd dess namn ofta, håll ögonkontakt och använd ett enkelt språk.”

Övergrepp inträffar när föräldrar förlorar kontrollen över sina känslor och handlingar. Om en förälder skriker, har han eller hon redan förlorat kontrollen över sig själv. Ordspråken, kapitel 15, tar upp ämnet barnuppfostran och tillrättavisning. I vers 4 sägs det till exempel: ”Tungans lugn är ett livets träd, men förvridenhet på den innebär sammanbrott i anden.” I vers 18 kan vi läsa: ”En rasande man uppväcker stridigheter, men en som är sen till vrede stillar gräl.” I vers 28, slutligen, läser vi: ”Den rättfärdiges hjärta mediterar för att ge svar.” Man bör därför inte bara tänka på vad man säger, utan också på hur man säger det.

Att berömma, inte fördöma

Eftersom problembarn ofta handlar på ett impulsivt, egendomligt eller rentav befängt sätt, kan föräldrarna lätt börja kritisera, förlöjliga och läxa upp barnen och fara ut i hårda ord mot dem. I Efesierna 6:4 (enligt David Hedegårds översättning) får föräldrar emellertid rådet att uppfostra sina barn med ”kristen undervisning och fostran”. Hur gick Jesus till väga när han tillrättavisade personer som hade felat? Jesus använde sig av instruktiv tuktan eller tillrättavisning som formade och fostrade människor, och han behandlade dem rättvist men bestämt. Tuktan eller tillrättavisning är en process, en undervisningsmetod, som, när det gäller barn, vanligtvis måste upprepas gång på gång. — Se artikeln ”Bibelns syn ... ’Tuktans käpp’ — Tillhör den en förgången tid?” i Vakna! för 8 september 1992.

Sund tuktan eller tillrättavisning skapar en anda av tillit, värme och stabilitet. När tillrättavisning är nödvändig, bör föräldrarna därför förklara för barnet varför den ges. Det finns inga snabba lösningar när det gäller barnuppfostran, eftersom barn lär sig saker och ting successivt, allteftersom tiden går. Det krävs mycket kärlek och omtanke, mycket tid och ansträngning, för att uppfostra vilket barn som helst på rätt sätt — i synnerhet då ett problembarn. Följande lilla tänkespråk kan vara bra att komma ihåg: ”Säg vad du menar, mena vad du säger och gör vad du säger att du skall göra.”

En av de mest frustrerande aspekterna i samband med hanteringen av barn med beteendestörningar är deras omåttliga krav på uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som de får är alltför ofta negativ snarare än positiv. Var snar att lägga märke till, berömma och belöna ett gott uppförande eller ett väl utfört arbete. Detta är mycket uppmuntrande för ett barn. I början kanske dina bemödanden verkar överdrivna, men resultatet är väl värt alla ansträngningar. Barn behöver belöningar omedelbart, men de kan vara små.

En far berättar

”När vår son Greg var fem år och gick i lekskolan, konstaterades det att han led av uppmärksamhetsproblem och koncentrationssvårigheter. Vi kontaktade då en barnläkare som var expert på utvecklingsstörningar, och han bekräftade att Greg definitivt var ett ADHD-barn. Han sade: ’Det är inte hans fel och inte ert fel. Han kan inte göra något åt situationen, men det kan ni.’

Vi tänker ofta på doktorns ord, för de hjälper oss att inse att vi som föräldrar har ett stort ansvar när det gäller att hjälpa vår son att klara av sina problem. Doktorn skickade med oss en del litteratur som vi kunde läsa hemma, och vi är övertygade om att den kunskap som vi har tillägnat oss under de tre senaste åren i hög grad har hjälpt oss att uppfylla våra föräldraförpliktelser mot Greg.

När man uppfostrar ett ADHD-barn är det mycket viktigt att förstärka positiva beteenden och varna för samt, om så är nödvändigt, bestraffa negativa beteenden. Ju mer strukturerad och konsekvent man kan vara, desto bättre blir resultaten. Dessa enkla råd är förmodligen en nyckelfaktor vid fostran av ett ADHD-barn. Men eftersom man måste göra det så många gånger om dagen, är det lättare sagt än gjort.

En metod som vi har funnit mycket effektiv är att låta Greg vara ensam en stund. Men samtidigt som vi försöker korrigera ett negativt beteende, använder vi också olika typer av belöningar för att förstärka ett positivt beteende. Förstärkningen kan bestå av några erkännande ord, en kram, rentav ett privilegium eller ett konkret bevis på en god prestation. Vi har köpt en liten tavla, på vilken man kan sätta upp klistermärken. Längst upp på tavlan skriver vi det som vi vill att Greg skall arbeta på. Varje gång vi ser Greg uppföra sig rätt ger vi honom ett märke som han kan sätta upp på tavlan. När han har fått ett bestämt antal märken, låt oss säga 20 stycken, får han en belöning. Den består vanligtvis i något som han verkligen tycker om att göra, till exempel besöka en nöjespark. Det här systemet är till stor hjälp, eftersom det motiverar honom att uppföra sig väl. Han sätter upp sina märken och kan själv se hur det går för honom och hur nära han är den eftertraktade belöningen.

En annan metod som vi har funnit vara effektiv är att ge Greg valmöjligheter. I stället för att ge honom en direkt befallning låter vi honom välja själv. Antingen kan han uppföra sig rätt, eller också får han ta de logiska konsekvenserna av sitt handlingssätt. Detta lär honom att ta ansvar och att fatta rätta beslut. Om det är något som är ett återkommande problem, till exempel att han uppför sig illa i en affär eller restaurang, kan vi använda oss av systemet med märken och en belöning. På så sätt inser han fördelarna med att uppföra sig väl, och vi visar att vi uppskattar hans framsteg.

De flesta känner inte till att ADHD påverkar barnets förmåga att styra sitt beteende och sina responser. Många tror att dessa barn skulle kunna vara uppmärksamma och uppföra sig väl om de bara gjorde ihärdigare försök, och när barnen misslyckas, skyller de på föräldrarna.

Det är en fysisk omöjlighet för ett ADHD-barn att sitta stilla i två timmar på ett möte i Rikets sal. Vi glömmer aldrig hur Greg, vid bara fem års ålder, brukade gråta före varje möte och fråga oss: ’Är det ett långt möte eller ett kort möte?’ Om han fick höra att det var ett tvåtimmarsmöte, grät han ännu mer, för han visste att han inte kunde sitta stilla så länge. Vi måste ta hänsyn till de problem och de begränsningar som ADHD för med sig. Vi vet att Jehova förstår problemet bättre än någon annan, och det är en stor tröst. I dag behöver Greg inte använda några mediciner, och han fungerar normalt i skolan.

Att vi sätter vårt hopp till Jehova och håller blicken riktad på den nya världen uppehåller oss. Vårt hopp betyder redan mycket för Greg. Han blir överlycklig, ja han får till och med tårar i ögonen, när han tänker på att Jehova skall se till att ingen behöver lida av ADHD på den paradisiska jorden.”

[Ruta på sidan 9]

Förslag till tänkbara belöningar för ett gott uppförande:

1. BERÖM — muntligt beröm för ett väl utfört arbete; ord av uppskattning för ett gott uppförande, åtföljda av kärlek, kramar och ett varmt ansiktsuttryck.

2. ETT BILDSYSTEM — en tavla uppsatt på synlig plats med vackra bilder eller stjärnor som uppmuntran till ett gott uppförande.

3. EN LISTA ÖVER BRA SAKER SOM BARNET HAR GJORT — över godtagbara och berömvärda prestationer. Varje gång barnet gör något bra — oavsett hur litet framsteget är till en början — skriv då ner det på ett papper och läs upp det för en familjemedlem.

4. EN UPPFÖRANDEBAROMETER — lägg ett antal bönor eller kolabönor (beroende på barnets ålder) i en burk när barnet gör något bra (konkret förstärkning). Målet är att upprätta ett poängsystem som leder fram till en belöning. Belöningen kan utgöras av något som familjen ändå hade tänkt göra, till exempel gå på bio, åka skridskor eller gå ut på restaurang. I stället för att framhålla för barnet: ”Om du inte uppför dig ordentligt, så går vi inte”, kan det vara bra att säga: ”Om du uppför dig ordentligt, skall vi gå.” Nyckeln till problemet är att byta ut ett negativt tänkesätt mot ett positivt och att inte ha för bråttom, utan inse att förändringen tar sin tid.

[Bild på sidan 7]

Samtal kan ibland utlösa våldsamma känsloutbrott

[Bild på sidan 8]

När ett beslut är fattat, förklara det och håll fast vid det

[Bild på sidan 10]

Han sätter stolt upp ett nytt märke på sin tavla

När det behövs mer hjälp

ÄVEN om många av de förslag som nämnts i de föregående artiklarna kan vara till stor hjälp, finns det fall där sådana åtgärder inte räcker till. Fallstudier visar till exempel att det finns barn som inte bara är impulsiva, utan också mycket farliga. Även om dessa barn har kärleksfulla familjer, manifesterar de sitt destruktiva beteende genom att slå sönder saker, skrika, sätta eld på saker, använda skjutvapen, slåss med knivar och skada djur, andra människor eller sig själva, om de råkar få lust att göra det. Kort sagt, de ställer till kaos.

Huruvida föräldrarna skall söka läkarhjälp eller inte för att få bästa möjliga vård för sitt barn är ett beslut som de själva måste fatta. Varje familj måste avgöra hur just deras barns behov skall tillgodoses och inte glömma den uppmuntrande försäkran som ges i Ordspråken 22:6.

En av de behandlingsmetoder som varit mest omdebatterade på senare tid är bruket av psykofarmaka. Det mest ordinerade preparatet, Ritalin, har gett blandade resultat. Många familjer har varit mycket nöjda med de framsteg som barnen gjort när de fått Ritalin eller andra beteendeförändrande droger. Debatten fortsätter emellertid, inte bara om nyttan av dessa preparat, utan också om det överdrivna bruket av sådana medel. Vissa läkare ifrågasätter faktiskt om de över huvud taget har något värde och hävdar att exempelvis Ritalin kan ha många allvarliga biverkningar vid långvarigt bruk. Det måste emellertid framhållas att många familjer och läkare rapporterar att biverkningarna varit få och att barnens uppförande och skolprestationer förbättrats tack vare dessa preparat. Det är intressant att lägga märke till att många vuxna som har konstaterats lida av ADD och som använder dessa mediciner är mycket nöjda med resultaten. Om läkemedel skall komma till användning eller inte är följaktligen ett personligt beslut, som måste grundas på noggrann efterforskning och utvärdering.

För dem som har prövat läkemedel och inte fått några goda resultat finns det alternativa behandlingsmetoder. Många familjer har läst om och själva nått goda resultat med vitaminpreparat och örtmediciner eller en kombination av båda dessa metoder. Som tidigare framhållits kan ADD/ADHD i vissa fall orsakas av biokemisk obalans i hjärnan, vilken sägs kunna avhjälpas med dessa metoder.

Det finns också andra faktorer som enligt somliga kan utlösa många av de problem som man vanligtvis förknippar med ADD/ADHD. Doktor Doris Rapp skriver i sin bok Is This Your Child?: ”Vissa barn har fysiska sjukdomar och/eller emotionella störningar, beteenderubbningar och inlärningsproblem som delvis eller huvudsakligen kan sättas i samband med allergier eller miljöpåverkan.” Hos vissa barn kan också färgämnen, sötningsmedel och livsmedelstillsatser ge upphov till liknande problem, till exempel raserianfall, humörsvängningar och sömnlöshet.

Många familjer har lärt sig att styra sina barns beteende, men skolgången kan innebära betydande problem. För somliga barn kan speciell hjälp, till exempel personliga handledare, kuratorer, stödgrupper och speciallärare, ge goda resultat. Eftersom dessa barn vanligtvis har svårt att tillgodogöra sig undervisningen i grupp, har somliga familjer, på läkares inrådan, ordnat hemundervisning för sina barn med goda resultat.

En annan sak som inte bör förbises är de många nya pedagogiska grepp som lanserats i olika delar av världen. Ett sådant exempel är dr Mel Levines projekt ”Schools Attuned” (Anpassade skolor), som betonar barnens egenart och skiftande möjligheter och framhåller vikten av att skräddarsy undervisningen för att tillgodose varje barns behov. På de platser i Förenta staterna där denna differentierade undervisning har prövats tycks resultaten ha varit goda.

Framtiden

Att uppfostra barn skulle kunna liknas vid att köpa ett hus. Båda projekten kräver livslånga investeringar, men på grund av omständigheterna kan en presumtiv köpare bli tvungen att nöja sig med något som är långt ifrån idealiskt. När ofullkomliga föräldrar uppfostrar ofullkomliga barn i Satans värld, är de också tvungna att nöja sig med något som är långt ifrån idealiskt. Det nyköpta huset kanske har en del ovanliga eller mindre önskvärda drag, men med hårt arbete och en smula fantasi kan många skavanker praktiskt taget avlägsnas. Ett ovanligt arkitektoniskt drag kan till och med snart bli husets huvudattraktion!

Det förhåller sig på samma sätt med ett ”ovanligt” barn. Om föräldrarna anpassar sig efter barnets individuella behov, kan han eller hon bli en vacker del av deras liv. Varje barn måste uppskattas för sin egen skull. Koncentrera dig därför på dina barns positiva sidor. Hämma dem inte, utan uppmuntra i stället vart och ett av dem att utveckla sina kreativa förmågor, och tänk på att han eller hon är en hedervärd person som är förtjänt av kärlek och respekt — en dyrbar gåva från Jehova Gud. — Psalm 127:3—5.