Behöver Johan en dator nu?
Vilken roll spelar datorn i undervisningen av våra barn?
Hur bra är den som lärare?
JOHANS mamma satt och lyssnade allvarligt på sonens lärare. Läraren berättade för henne att det inte gick så bra för Johan i skolan.
”Vad har du att föreslå?” frågade mamman.
”Har ni funderat på en hemdator?” undrade läraren.
Annonser med ett budskap liknande detta har förmått många ängsliga föräldrar att tro att de för att vara säkra på att deras barn får rätt utbildning — och möjligheter till arbete i framtiden — måste se till att barnen lär sig allt som går att lära om datorer. Dessutom håller datorerna på att dyka upp i klassrummen i en allt snabbare takt.
Datorn har helt visst möjligheter att undervisa och utveckla kreativitet och problemlösningsförmågor på ett sätt som tidigare inte ansågs möjligt.
Det finns till exempel datorprogram som låter eleven inte bara dissekera en groda, utan också sätta ihop den igen. Om eleven genomför ”operationen” på rätt sätt belönas han med att få se grodan bli levande och hoppa bort från skärmen. Andra program simulerar planeternas rörelser, ger en bild av jordens geografi eller låter eleven flyga ett plan, köra bil eller utföra kemiska experiment.
Ett annat sätt som datorn används på är vad man kallar datorstödd undervisning. Datorn ställer en fråga, och om eleven svarar rätt går den vidare till nästa fråga. Om inte ger den eleven ledtrådar. Eleven får på så sätt enskild undervisning och kan gå framåt i sin egen takt. Dessutom har en dator oändligt ”tålamod” och blir inte ”irriterad” på eleven när han svarar fel, som en lärare skulle kunna bli. Det är också något som befrämjar inlärningen.
De flesta skolor har nu ADB-undervisning. Vid sådan undervisning får eleverna lära sig hur man använder och programmerar en dator. För dem som är intresserade av en karriär inom dataområdet kan det här vara mycket viktigt. De som förespråkar sådan undervisning anser att alla elever bör ha en viss kännedom om datorer. Tänkbara framtida arbeten gör också sådan undervisning populär.
Andra användbara områden för skoldatorer är uppsatsskrivning och forskning. Lärare som undervisar i modersmål och uppsatsskrivning finner ofta att elever som använder datorer som ordbehandlare är villigare att skriva om och redigera sitt eget material — en viktig del i konsten att skriva väl — därför att de hela tiden har framför sig en färdig, snygg produkt.
Datorn kan också ge eleven tillgång till enorma mängder information. Med rätt utrustning kan elever i en skola kommunicera med elever i andra skolor vid specialarbeten. De kan också koppla upp sig mot stora centralbibliotek och databaser och få aktuell information om en mängd ämnen som deras eget skolbibliotek aldrig skulle ha råd att upprätthålla.
När datorn används på rätt sätt är den helt klart en hjälp i undervisningen. Erfarenhet av att sitta och knappa på en dator och den enskilda undervisningssituationen som blir möjlig där det finns tillräckligt med datorer är värdefull för yngre elever. Äldre elever kan gå vidare utöver det läroboksbaserade undervisningsschemat och dra nytta av de nya sätt att inhämta lärdom som datorn ger möjligheter till.
Allt detta låter verkligen fantastiskt. Men hur fungerar det i verkligheten? Har datorn infriat förväntningarna?
Har förväntningarna infriats?
Att lyckas med datorer i undervisningen är i själva verket inte annorlunda än att lyckas med vilken skolkurs som helst. Vad som krävs är rätt sorts kursprogram och kompetenta lärare. Har dessa villkor uppfyllts?
Vissa skolor har i sin strävan att hinna med köpt datorer utan att noggrant tänka över hur de skulle användas och vad eleverna hade för behov. Resultatet har blivit att många skolor har dragit på sig den mindre angenäma uppgiften att hitta på nyttiga användningsområden för sina datorer.
Den här situationen återspeglas i hur skoldatorer används just nu. Det finns fascinerande program och genialiska undervisningsmetoder, men undersökningar har visat att sådana program utgör endast en bråkdel av dem som används i skolorna. De flesta program som används i klassrummen är antingen för övningsuppgifter eller för undervisning i datakunskap.
Övningsuppgifter har naturligtvis sin plats i skolan. Men det är svårt att motbevisa logiken i den fråga som en skollärare i ADB ställde: ”Varför lägga ner 20.000 kronor, eller 12.000 eller ens 6.000 kronor på en elektronisk övningsbok, när en gammaldags vanlig övningsbok för 29:50 med mängder av övningsuppgifter fungerar lika bra?” Dessutom anser en del lärare att sådana tillämpningar omintetgör hela syftet med att använda datorer i klassrummen, därför att de reducerar inhämtandet av lärdom till att hitta rätt svar i stället för att stimulera tänkande och kreativitet.
När det gäller behovet av datakunskap eller datamognad anser många att det är ett smart marknadsföringsgrepp från datortillverkarna och andra dataföretag. Många föräldrar tror, på grund av annonser liknande den i inledningen och kanske på grund av sin egen fruktan för den nya maskinen, att deras barn kommer att misslyckas om de inte har en allmän kännedom om datorer. I själva verket är det få framtida arbeten som kräver ADB-kunskap, dvs. kunskap om hur man programmerar, om datorspråk och så vidare. Datorer kommer i stället att användas som redskap, ungefär som räknemaskiner och elektriska skrivmaskiner används i dag. Det är helt klart en tillgång om man har lärt sig använda sådana maskiner, men ingen bryr sig särskilt mycket om hur de fungerar tekniskt sett, såvida man inte är intresserad av ett yrke inom just det området. Den förhärskande synen är att det skall finnas undervisning i ADB, men bara som tillvalsämne.
Eftersom datorer är nykomlingar i klassrummen relativt sett, förefaller de ofta lika omöjliga att begripa sig på för lärare utan teknisk bakgrund som för eleverna. Ansvariga på skolor finner därför ofta motståndet mot förändring vara ett stort hinder när det gäller att höja nivån på datorundervisningen.
”Många lärare har svårt för datorer”, sade en skolrektor. ”De vet att datorerna finns här och att de borde vara intresserade. Men utbildningen av lärarkåren är fortfarande det största problemet.” Att vidareutbilda lärarna kräver tid och pengar. Skolmyndigheterna hoppas dock att när lärarna får större erfarenhet och allteftersom fler datakunniga lärare anställs vid skolorna skall man finna effektivare sätt att använda detta redskap på.
Vad föräldrar behöver göra
Behöver då Johan verkligen en dator nu? Svaret kan i hög grad bero på dig som förälder. Om du är orolig för att din son eller dotter kommer att misslyckas om han eller hon inte har en dator, då kanske det som har sagts kommer att hjälpa dig att få en mer balanserad syn.
Lärare är i allmänhet överens om att skolbarn bör få någon erfarenhet av datorer. Därför har många gymnasieskolor i dag något slags program för att undervisa eleverna om datorer, ge dem en introduktion till den grundläggande maskinvaran — centralenheten, tangentbordet, diskettenheten, skrivaren osv. — och till grundläggande programmering. Skolorna tillhandahåller vanligtvis den nödvändiga utrustningen i datasalar, och eleverna får där praktisk erfarenhet. De som är intresserade av datorer kan välja särskilda linjer ungefär på samma sätt som andra väljer vårdlinje, ekonomilinje eller andra utbildningsvägar.
Det finns naturligtvis skolor där datorer används i större utsträckning och där fiffiga program används för undervisning i ett flertal olika ämnen. Men eftersom sådan undervisning är relativt ny, är ingen riktigt säker på om den är bättre än konventionella undervisningsmetoder.
En högstadieelevs ord i en artikel i The New York Times kanske kan tjäna som en sammanfattning av situationen. Han skriver: ”Datorer har en plats i undervisningen som redskap, men de är inte någon sorts social försäkring mot okunnighet och luddigt tänkande.” Han betonar vikten av att lära elever hur de skall tänka och avslutar: ”Det finns ingen elektronisk genväg till det målet.”
[Infälld text på sidan 26]
”Barnet får långt större nytta av en timme tillsammans med en intresserad förälder än av en timme framför en pipande låda.” — Persondatorspalten i The New York Times.