Carl, från USA, fick lära sig detta språk av sina döva föräldrar.a Fast han föddes döv kunde han redan när han var helt ung namnge saker, sätta samman tecken till meningar och uttrycka abstrakta tankar på amerikanskt teckenspråk (ASL). De flesta som föds döva och har döva, tecknande föräldrar börjar själva teckna vid 10 till 12 månaders ålder. I boken A Journey Into the Deaf-World förklaras det att ”språkforskare nu inser att förmågan att naturligt lära sig ett språk och att förmedla det till sina barn är djupt rotad i hjärnan. Om den förmågan resulterar i ett teckenspråk eller ett talspråk är helt oväsentligt.”

Sveta föddes i Ryssland och var tredje generationen av döva i familjen. Tillsammans med sin döve bror lärde hon sig det ryska teckenspråket. När hon vid tre års ålder började i en förskola för döva barn, utvecklades hennes teckenspråksfärdigheter som hon fått hemifrån mycket bra. Sveta erkänner: ”De andra döva barnen kunde inte teckenspråk, utan lärde sig av mig.” Många av dem hade hörande föräldrar som inte tecknade. I skolan var det ofta så att äldre döva barn lärde de yngre teckenspråk, vilket gjorde att de lätt kunde kommunicera.

I dag blir det allt vanligare att hörande föräldrar lär sig att teckna tillsammans med sina barn. Detta leder till att de döva barnen kan kommunicera bra redan innan de börjar skolan. Detta var vad som skedde i Andrews fall i Canada. Hans föräldrar kan höra, och de lärde sig teckenspråket och använde det tillsammans med honom när han var liten, vilket gav honom en språkgrund att bygga vidare på under årens gång. Nu kan hela familjen kommunicera på teckenspråk om vilket ämne som helst.

Många utbildningscentra för döva barn världen runt har upptäckt fördelarna med att använda teckenspråk tidigt i barnets språkutveckling. (Se rutorna på sidorna 20 och 22.) De har funnit att om döva barn konfronteras med de dövas teckenspråk och därigenom utvecklar en språklig bas, läggs grunden för såväl större färdigheter på det teoretiska och sociala planet som möjligheterna att senare lära sig ett skrivet språk.

I en utredning av UNESCO om utbildning av döva konstateras det: ”Det är inte längre acceptabelt att försumma teckenspråk eller att undvika att ta aktiv del i språkens utveckling genom utbildningsprogram för döva.” Det måste dock sägas att vilket val föräldrar än gör när det gäller utbildning för sitt döva barn, är båda föräldrarnas helhjärtade deltagande i barnets utveckling av avgörande betydelse. — Se artikeln ”Jag lärde mig ett annat språk för att kunna tala med mitt barn” i Vakna! för 8 november 1996.

Att förstå de dövas värld

När döva barn växer upp till döva vuxna, medger de ofta att vad de önskade mest från sina föräldrar var kommunicerande. Jack, en döv man, försökte kommunicera med sin gamla mor som var döende. Hon kämpade för att försöka säga honom något, men hon kunde inte skriva ner det, och hon kunde inte heller teckenspråk. Hon föll sedan i koma och dog. Dessa sista frustrerande ögonblick förföljde Jack. Den här upplevelsen fick honom att råda föräldrar till döva barn: ”Om ni vill ha ett bra kommunicerande och ett meningsfullt utbyte av begrepp, känslor, tankar och kärlek med ert döva barn, använd teckenspråk. Det är för sent för mig. Är det för sent för er?”

Under lång tid har många missförstått de döva och deras situation och erfarenhet. Några har menat att döva knappast vet någonting, eftersom de inte hör någonting. Föräldrar har överbeskyddat sina döva barn eller varit rädda för att låta dem få kontakt med världen omkring. I somliga kulturer har döva felaktigt beskrivits som ”dumma” eller ”stumma”, fastän döva vanligen inte har några problem med rösten. De kan helt enkelt inte höra. Andra har betraktat teckenspråk som primitiva eller underlägsna talspråken. Det är inte konstigt att sådan okunnighet har lett till att en del döva känt sig nertryckta och missförstådda.

Joseph växte upp i 1930-talets USA och placerades i en specialskola för döva barn som förbjöd att man använde teckenspråk. Han och hans klasskamrater blev ofta bestraffade för att de använde tecken, också när de gjorde detta för att de inte kunde förstå vad deras lärare sade. Vad de längtade efter att förstå och bli förstådda! I länder där utbildning för döva är begränsad växer somliga upp med mycket obetydlig formell utbildning. Så till exempel sade en korrespondent för Vakna! i västra Afrika: ”Livet för majoriteten av de döva i Afrika är hårt och bedrövligt. Av alla handikappade är det förmodligen de döva som är mest försummade och minst förstådda.”