Jag ger mina barn andlig vägledning

Mina söner följde alltid med mig på mötena och i förkunnararbetet, men det var vissa episoder som fick mig att förstå att de tog till sig av det de fick lära sig från Bibeln. En dag var Masahiko, min sexårige son, utanför huset och lekte. Jag hörde en kraftig skräll och någon som skrek. En granne kom inrusande i huset och ropade att min son hade blivit påkörd av en bil. Var han död? Jag tvingade mig själv att inte gripas av panik och rusade ut. Synen av hans förstörda cykel fick mig att frukta det värsta, men så såg jag honom komma gående mot mig utan att vara allvarligt skadad. Han klamrade sig fast vid mig och sade: ”Mamma, visst var det Jehova som hjälpte mig?” Att se honom vid liv och höra honom säga de vackra orden fick mig att börja gråta.

En annan dag, när vi var ute i förkunnartjänsten, träffade vi en äldre man som skrek: ”Vad håller du på med egentligen – släpa runt ett litet barn på det här viset? Jag tycker synd om honom.” Innan jag hann säga något sade Tomoyoshi, som då var åtta år, artigt: ”Men farbror, min mamma tvingar mig inte att predika. Jag gör det för att jag vill tjäna Jehova.” Den äldre mannen bara stirrade, helt mållös.

Andligt sett var mina söner faderlösa. Det var jag som fick ta ansvaret att undervisa dem om Bibelns sanningar, och det trots att jag fortfarande hade så mycket att lära mig. Jag fördjupade min kärlek, tro och nitälskan och försökte vara ett gott föredöme. Varje dag bad jag till Jehova och tackade honom tillsammans med barnen. Jag berättade för dem om mina erfarenheter i förkunnararbetet, och det gjorde dem positivt inställda till tjänsten. När de längre fram blev tillfrågade varför de hade börjat som pionjärer, eller heltidsförkunnare, svarade de: ”Vi såg att vår mor var lycklig i sin tjänst som pionjär, och vi ville också vara lyckliga.”

Jag var mycket noga med att inte tala nedsättande om deras far eller om någon i församlingen. Jag insåg att negativa kommentarer kunde ha en skadlig inverkan på barnen. De skulle kunna förlora respekten inte bara för den som blev kritiserad, utan också för den som framförde kritiken.

Vår vänskap med vittnena på Taiwan styrkte oss. Ett missionärspar, Harvey och Kathy Logan, hjälpte oss oerhört mycket. Broder Logan blev en andlig far för mina pojkar. Han visade att livet i Jehovas tjänst inte är torrt och tråkigt. Jag tror att det var medan vi bodde på Taiwan som pojkarna beslöt sig för att tjäna Jehova.

Tomoyoshi och Masahiko gick i en amerikansk skola och fick lära sig både engelska och kinesiska. Den undervisning de fick där blev en tillgång för dem längre fram i deras tjänst för den sanne Guden, Jehova. Jag är djupt tacksam mot Jehova för att det som hade kunnat bli en svår period i vårt liv i stället kom att medföra bestående välsignelser. Efter den här oförglömliga tre och ett halvt år långa perioden på Taiwan återvände vi till Japan.

Pojkarna var nu i tonåren och ville bli mer och mer självständiga. Jag ägnade många timmar åt att resonera med dem om bibliska principer, och med Jehovas hjälp klarade de av den här besvärliga tiden. Efter gymnasiet började Tomoyoshi som pionjär. Han fick hjälpa fyra personer fram till överlämnande och dop under sina första år som pionjär. Masahiko följde sin brors exempel och började som pionjär direkt efter skolan, och under sina fyra första år som pionjär hjälpte han fyra ungdomar att bli vittnen.

Sedan fick de ännu fler välsignelser från Jehova. Tomoyoshi studerade med en man vars hustru jag hade studerat med. Parets båda döttrar blev också vittnen. Längre fram gifte sig Tomoyoshi med den äldsta dottern, Nobuko, och Masahiko gifte sig med den yngsta, Masako. Tomoyoshi och Nobuko tjänar nu vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York, och Masahiko och Masako är missionärer i Paraguay.