Bortom Mongoliet

I norra Kina härskade manchuerna, som kallade sin dynasti Jin, ”den gyllene dynastin”. För att nå manchuiska områden passerade mongolerna den ogästvänliga Gobiöknen, inget stort hinder för nomader som kunde överleva på mjölk och blod från hästar om det skulle behövas. Även om Djingis khan utvidgade sitt välde in i Kina och Manchuriet, drog kriget ut på tiden och höll på i ungefär 20 år. Bland det kinesiska folket värvade han experter, hantverkare och köpmän och även ingenjörer som kunde tillverka belägringsmaskiner, katapulter och krutfyllda bomber.

Ögödei gjorde förnyat anspråk på de erövrade länderna, mottog tribut från vasallfurstar och slutförde erövringen av Jindynastin i norra Kina.

För att kunna behålla både imperiet och den slösaktiga livsstil som mongolerna hade blivit vana vid beslöt Ögödei till slut att åter gå ut i krig, men den här gången mot länder som ännu inte blivit plundrade. Han anföll på två fronter – mot europeiska länder i väster och mot Songdynastin i södra Kina. Fälttåget i Europa var framgångsrikt, men det var inte det andra. Trots att mongolerna vann en del segrar lyckades de inte erövra hela Songdynastins kärnområde.

Ett annat anfall på två fronter

Näste storkhan var Möngke, som blev härskare 1251. Han och hans bror Khubilai (Kublai) anföll Songdynastin i södra Kina, medan en annan styrka begav sig västerut.

Anfallet mot den mäktiga Songdynastin i södra Kina var framgångsrikt. Khubilai khan grundade en ny kinesisk dynasti, som han kallade Yuan. Hans nya huvudstad låg på den plats där det nutida Beijing ligger. Sedan Khubilai i slutet av 1270-talet besegrat de sista anhängarna till Songdynastin, härskade han över ett Kina som var enat för första gången sedan Tangdynastins fall 907.

I Kina fick Khubilais ättlingar en försvagad position på grund av maktkamper. Kineserna var trötta på inkompetent styre, korruption och höga skatter, och 1368 störtade de Yuandynastins härskare och tvingade dem att återvända till Mongoliet.