Floden Li — där adjektiven inte räcker
FLODEN Li kommer forsande söderut från sina källflöden i bergen. När den når den ruschiga staden Kueilin i sydöstra Kina, har den blivit bredare och flyter stilla förbi denna gamla stad som brett ut sig på flodens västra sida.
Kueilin skiljer sig från städer i västvärlden. Under rusningstid är gatorna packade med cyklar. En och annan taxi och lastbil arbetar sig tutande igenom människomassorna. Cyklisterna cyklar bekymmerslöst tätt intill varandra med bara några centimeters avstånd. Ingen bråkar, ingen skriker ilsket, ingen tappar humöret. Helt annorlunda än under rusningstid i New York, Rom eller Mexico City. Det är helt annorlunda, men det fattas inte ord för att beskriva det.
Floden Li kantas av små samhällen på bägge sidor. Utefter stranden leker barn och vinkar åt turistbåtarna som tuffar söderut. Kvinnor tvättar kläder och sköljer grönsaker i vattnet. Män vallar hjordar av vattenbufflar utmed stränderna. En liten bit inåt land arbetar bönder med risfälten. En del planterar för hand, andra plöjer med vattenbuffel. Allt är annorlunda, men ändå möjligt att beskriva.
Men längs floden Li finns rader av berg som sticker rakt upp i luften. Mycket annorlunda berg som inte går att beskriva i ord. När det gäller allt annat exotiskt man ser under båtfärden på Li-floden från Kueilin till Yangso finns det adjektiv att använda för att beskriva vad man ser, men när det gäller dessa ovanliga berg finns det inga adjektiv.
Under fem timmar färdades vi med båt 80 kilometer nedför floden Li, och inte en enda gång under de fem timmarna och den 80 kilometer långa färden försvann dessa berg ur sikte. De stod där rad vid rad och bakom dem ytterligare rader och bakom dessa ytterligare fler rader av berg, och så fortsatte det tills de tonade bort i fjärran. Det såg overkligt ut. För att fånga det adjektiven inte kunde fånga klickade det i kamerorna, och dessa åt girigt upp filmrulle efter filmrulle. Ja, här skulle man verkligen kunna säga att en bild säger mer än tusen ord!
Men kamerorna lyckades inte heller fånga den sällsamma känsla man fick när man såg dessa bisarra spetsiga bergstoppar ligga där i en enda röra så långt ögat kunde se. Båtens besättning serverade en varm måltid till lunch. Alla gick ner för att äta utom den här iakttagaren, som var alltför fascinerad för att kunna lämna övre däck. Han kunde fylla magen någon annan gång; denna fest för ögat skulle snart vara över. Vad hans kamera missade måste hans minne bevara.
”Enligt geologiska undersökningar”, heter det i en turistbroschyr, ”var Kueilin från början en vidsträckt havsvik. Som ett resultat av upprepade rörelser i jordskorpan reste sig kalkstenen som en gång låg på havsbottnen och blev land. Genom erosionen vittrade kalkstenen och genom regnet löstes den och bildade skogar av bergstoppar, enstaka toppar, underjordiska floder och grottor. Det är denna unika karstbildninga som har gjort landskapet i Kueilin till det underbaraste i världen.”
Även om det sista uttalandet är lite överdrivet, så är det förlåtligt. Denna djungel av bergstoppar av kalksten som floden Li slingrar sig mellan är verkligen oförglömlig. Vi kan inte bestämt säga hur den har kommit till, men vi kan vara förvissade om vem som har frambringat den. Om adjektiven inte räcker till för att beskriva bergen vid floden Li, kan de då räcka till för att beskriva den som har gjort dem? ”Jehova är stor och värd att prisas mycket högt, och hans storhet är outrannsaklig.” — Psalm 145:3, NW.
[Fotnoter]
a ”En torr landskapstyp med fåror, hålor och sprickbildningar samt underjordisk vattenavrinning som uppkommer genom kem. vittring av (sprickrik) kalkstensberggrund e. d.” — Svensk Ordbok.
[Ruta/Bild på sidan 17]
Glasyren på kakan
Så tyckte vi att det var. När vi hade gjort resan på floden Li, begav vi oss till en lekskola i Kueilin. I klassrummet lekte fyraåringar, dansade lite och satte sig sedan och lyssnade fascinerat på en besökande amerikansk dam som sjöng en barnvisa. Den handlade om en flicka och hennes kära lilla docka med klarblå ögon. De förstod naturligtvis inte ett ord, men de fängslades av den mjuka rösten och den glada enkla lilla melodin och av att den besökande damen med hjälp av gester visade hur dockan blev påklädd, gick ut och lekte och till sist vaggades till sömns när dagen var till ända. De kände stämningen. Ansiktena lyste. Leenden var på deras läppar. En del satt mycket stilla, helt hänförda. När vi lämnade dem, vinkade de glatt adjö.
De stal våra hjärtan.