Att identifiera den besöktes religiösa bakgrund är en sak; att få honom intresserad av de goda nyheterna är något helt annat. Ett typiskt svar, vanligtvis på en blandning av kinesiska, malajiska och engelska är: ”Semua agama sama lah.” Vilket följs av: ”Tyvärr, jag är inte intressant.” Med ett stort leende har den besökte just talat om för dig att han tror att alla religioner är lika och att han inte är intresserad.

Att klara av språk och seder

För att kunna hantera språksituationen måste man ha en välförsedd litteraturväska, när man predikar från hus till hus. Men detta löser inte alltid problemet.

Att ett vittne är kines och har kinesisk litteratur betyder till exempel inte att vittnet automatiskt kan kommunicera med den kines som han besöker. Talar de samma dialekt? Om vittnet är hakka och den besökte är kanton, så skulle detta kunna vara ett problem. Eftersom kinesiska dialekter är tonspråk, kan den minsta avvikelse i uttalet förmedla ett helt annat budskap. För att belysa saken: Det var mycket lustigt, när en hakkatalande pionjärsyster gick omkring i ett kantonesiskt område och sade till människorna där att hon var en ”tokig student”, när hon avsåg att säga att hon var en person ”som studerade bibeln”.

Och även om man använder de rätta orden, så kanske de inte betyder samma sak för alla.