Förebildade Jesus Kristus. Jesus Kristus förklarade att Mose hade skrivit om honom. Vid ett tillfälle sade han till sina motståndare: ”Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, för han skrev om mig.” (Joh 5:46) Och det berättas också att ”med början från Mose och alla profeterna” uttydde Jesus för några av lärjungarna ”vad som var sagt om honom i alla Skrifterna”. (Lu 24:27, 44; se också Joh 1:45.)

Bland det Mose skrev angående Jesus Kristus finner vi följande ord från Jehova: ”En profet lik dig skall jag resa upp åt dem ur deras bröders led, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.” (5Mo 18:18, 19) Eftersom aposteln Petrus citerade denna profetia, råder det inget tvivel om att den handlar om Jesus Kristus. (Apg 3:19–23)

Det finns många paralleller mellan dessa två stora profeter, Mose och Jesus Kristus. Båda undkom i sin barndom ett massmord som respektive härskare på deras tid hade gett order om. (2Mo 1:22; 2:1–10; Mt 2:13–18) Mose blev kallad ut ur Egypten som ledare för Israels nation, Jehovas ”förstfödde”. Jesus kallades ut ur Egypten som Jehovas förstfödde Son. (2Mo 4:22, 23; Hos 11:1; Mt 2:15, 19–21) Båda fastade i 40 dagar i ett vildmarksområde. (2Mo 34:28; Mt 4:1, 2) Båda kom i Jehovas namn; namnet Jesus betyder ”Jehova är räddning(en)”. (2Mo 3:13–16; Mt 1:21; Joh 5:43) Mose förkunnade ”Jehovas namn”, och det gjorde Jesus också. (5Mo 32:3; Joh 17:6, 26) Båda visade en enastående ödmjukhet. (4Mo 12:3; Mt 11:28–30) Båda kunde lägga fram övertygande bevis för att de var sända av Gud – många slags häpnadsväckande underverk – och Jesus gick längre än Mose genom att uppväcka döda till liv. (2Mo 14:21–31; Ps 78:12–54; Mt 11:5; Mk 5:38–43; Lu 7:11–15, 18–23)

Mose var medlare för lagförbundet mellan Gud och Israels nation. Jesus var medlare för det nya förbundet mellan Gud och ”en helig nation”, det andliga ”Guds Israel”. (1Pe 2:9; Gal 6:16; 2Mo 19:3–9; Lu 22:20; Heb 8:6; 9:15) Båda tjänade som domare, lagstiftare och ledare. (2Mo 18:13; 32:34; Dan 9:25; Mal 4:4; Mt 23:10; Joh 5:22, 23; 13:34; 15:10) Mose blev anförtrodd att förvalta ”Guds hus”, dvs. Israels nation eller församling, och han utförde troget sin uppgift. På samma sätt var Jesus trogen mot det Guds hus som han som Guds Son byggde, nämligen det andliga Israel, som också utgjorde en nation, en församling. (4Mo 12:7; Heb 3:2–6) Det finns till och med en parallell i samband med deras död: Gud avlägsnade både Moses kropp och Jesu kropp. (5Mo 34:5, 6; Apg 2:31; Jud 9)

När Mose mot slutet av sin 40 år långa vistelse i vildmarken var ute och vaktade sin svärfars småboskap uppenbarade sig en ängel från Gud för honom i en brinnande törnbuske vid foten av berget Horeb. Jehova gav honom där i uppdrag att befria hans folk från Egypten. (2Mo 3:1–15) Därmed utsåg Gud Mose till sin profet och representant, och Mose kunde nu med rätta kallas en smord eller Messias. För att få denna privilegierade ställning måste Mose avstå från ”Egyptens skatter”, och han måste välja att utsättas för den smälek det innebar att ”bli illa behandlad tillsammans med Guds folk”. Men för Mose var denna smälek, ”den smälek Messias får utstå”, en större rikedom än alla Egyptens skatter. (Heb 11:24–26)

När det gäller Jesus Kristus finner vi en parallell till detta. Enligt ängelns kungörelse av Jesu födelse i Betlehem skulle han bli ”en Räddare, som är Kristus, Herren”. Han blev Kristus, den Smorde, när profeten Johannes hade döpt honom i Jordan. (Lu 2:10, 11; 3:21–23; 4:16–21) Därefter sade han själv att han var ”Messias”, Kristus. (Mt 16:16, not, 17; Mk 14:61, not, 62; Joh 4:25, 26) Jesus Kristus höll dessutom blicken fäst vid segerpriset utan att bry sig om den skam som människor hopade över honom, precis som Mose hade gjort. (Flp 2:8, 9; Heb 12:2) Det är till denne större Mose som den kristna församlingen blir döpt – till Jesus Kristus, den förutsagde profeten, befriaren och ledaren. (1Kor 10:1, 2)

De fem första böckerna i Bibeln, även kallade Pentateuken (ett