Det finns kanske 6.000 handskrifter av de kompletta hebreiska skrifterna eller av delar av dem och omkring 5.000 av de kristna grekiska skrifterna.

I motsats till detta bekräftas de kristna grekiska skrifternas text (som fullbordades under det första århundradet v.t.) av fragment från 100-talet och av fullständiga exemplar från 300-talet. Enligt Kroll finns det 81 papyrer från 100-talet till 600-talet, 266 uncialhandskrifter från 300-talet till 900-talet, 2.754 kursivhandskrifter från 800-talet till 1400-talet, såväl som 2.135 lektionarier eller evangelieböcker. Alla dessa hjälper oss att fastställa de kristna grekiska skrifternas text. Ja, den är därför sannerligen mycket väl bekräftad.

Ett betydelsefullt fragment av Johannes’ evangelium

Vem skulle förvänta att finna en del av en värdefull bibelhandskrift i en skräphög? Men det var i en sådan som man hittade ett högt värderat fragment av kapitel 18 i Johannes’ evangelium. Det är nu känt såsom Rylandspapyren 457 (P⁵² ) och förvaras i Manchester i England. Hur upptäcktes det, och varför är det så betydelsefullt?

Kring sekelskiftet grävde arkeologer upp en mängd papyrusfragment, som inbegrep brev, recept, böneskrifter och folkräkningshandlingar, förutom många andra texter, utanför staden Oxyrhynchos i Faijumprovinsen i Egypten. De flesta av dem var skrivna på grekiska, och de hade alla bevarats i hundratals år i den torra sanden.

År 1920 förvärvade John Rylands-biblioteket i Manchester en samling av dessa papyrer. Fjorton år senare påträffade forskaren C. H. Roberts, när han sorterade igenom några av bitarna, några ord som tycktes bekanta för honom. Föreställ dig hans hänförelse, när han fick klart för sig att de var från Johannes’ 18:e kapitel, varvid delar av verserna 31 till 33 var på ena sidan av fragmentet och delar av verserna 37 och 38 på andra sidan (baksidan). Detta papyrusfragment visade sig vara den äldsta kända delen av någon handskrift av de kristna grekiska skrifterna som hittills upptäckts. Det var skrivet med grekiska versalbokstäver, som kallas uncialer, och det härstammade från första hälften av 100-talet enligt den vanliga tideräkningen.

Detta fragment mäter bara 8,9×6,4 centimeter. Hur är det möjligt att tidsbestämma denna papyrusbit så exakt? Förnämligast genom att granska skrivstilen, ett studium som kallas paleografi. All handskrift förändras gradvis under årens gång, och det är dessa förändringar som anger handskriftsåldern, med en felmarginal av några år i endera riktningen. Den fullständiga handskriften, av vilken fragmentet är en sådan liten del, blev därför avskriven mycket nära den tid när den ursprungliga evangelieskildringen, som Johannes själv skrev, nedtecknades. Mellanrummet var sannolikt så litet som 30 eller 40 år. Vi kan också vara säkra på att Johannes’ redogörelse inte blev påtagligt ändrad av senare skribenter, för textfragmentet överensstämmer nästan exakt med den text man finner i mycket senare handskrifter.

Innan detta fynd gjordes hade kritikerna påstått att Johannes’ evangelium inte var en äkta skrift av Jesu apostel, utan att det hade blivit skrivet något senare, mot slutet av 100-talet. Nu är det tvärtom klart av detta fragment att Johannes’ evangelium fanns i Egypten under första hälften av 100-talet v.t., inte som en rulle, utan i bokform som en kodex. Hur förvånansvärt att ett sådant till synes obetydligt papyrusfragment så effektivt kunde tysta kritikerna!