Familjeomsorgen — Hur långt sträcker sig den?

”AFRIKANSK kultur säger mig att jag är min brors vårdare”, sade den nigerianske skribenten S. A. Jegede. ”Afrikansk kultur kräver att man respekterar och tar hand om sina föräldrar.” Ja, i Afrika och i andra delar av världen är det en självklar sak att man skall hjälpa sina närmaste, sin familj.

Men ofta anser man att ”familjen” inbegriper fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, kusiner och syskonbarn — ja, till och med vem som helst som kommer från samma by! Men då afrikanska familjer flyttar från landsbygden och in till städerna för att arbeta, finns det risk för att sådana ”familjemedlemmar” blir ett problem. Familjer som flyttat finner ofta att släktingar bestormar dem med begäran om pengar och husrum. Men på grund av de unika krav som livet i städerna ställer är det ofta svårt, om inte omöjligt, att hjälpa avlägsna släktingar eller människor från den by som familjen kommer ifrån.

Bibeln säger: ”Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för sitt husfolk, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) Men hur långt sträcker sig familjeomsorgens princip? Är en kristen under alla förhållanden förpliktad att sörja för avlägsna släktingar? Eller är det som den nyss nämnde nigerianske skribenten påstår: ”Missbruket av systemet med den utvidgade familjekretsen hör inte hemma i den afrikanska kulturen och inte heller i bibeln”?

Föräldrar och barn

Systemet med den utvidgade familjekretsen fanns på bibelns tid. Men fastän bibeln förpliktar en kristen att ”sörja för sina egna”, visar den inte någonstans att detta nödvändigtvis innefattar alla släktingar och andra som tillhör den utvidgade familjekretsen.

Bibeln framhåller särskilt de förpliktelser som föräldrar har mot sina barn. Aposteln Paulus skrev angående en församlings bistånd åt honom: ”Barnen bör ju inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” (2 Korintierna 12:14) H. B. Clark, en känd expert på lagfrågor, kommenterade: ”En naturlig och moralisk förpliktelse åvilar en far att stödja sitt barn.” Fadern har som det av Gud förordnade huvudet för familjen det främsta ansvaret att försörja familjen. Ofta hjälper hustrun till genom att sköta hemmet på ett dugligt sätt, använda hushållspengarna förståndigt och arbeta utanför hemmet, när omständigheterna kräver det. — Jämför Ordspråksboken 31:10—31.

Lägg dock märke till att föräldrar uppmuntras att göra mer än att bara tjäna ihop pengar. De uppmanas att ”spara” lite av sina inkomster för sina barns skull. Föräldrar som följer detta visa råd kan ofta hjälpa sina barn även sedan dessa blivit vuxna och flyttat hemifrån. Detta är särskilt lämpligt då barnen strävar efter att ta del i den kristna heltidstjänsten och tillfälligtvis behöver ekonomisk hjälp för att kunna stanna kvar i den. Det sägs ingenting om att föräldrar måste ”spara” åt ett otal avlägsna släktingar och vänner i den utvidgade familjekretsen.

”Tillbörlig gottgörelse”

Denna kärleksfulla omtanke från föräldrarnas sida får inte bli obelönad. Aposteln Paulus säger i 1 Timoteus 5:4: ”Men om någon änka har barn eller barnbarn, så låt dessa först lära sig att utöva gudaktig hängivenhet bland sitt eget husfolk och fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon.” Att på detta sätt stödja en ålderstigen förälder eller far- eller morförälder skulle helt visst vara i överensstämmelse med bibelns befallning att man skall hedra sina föräldrar. — Efesierna 6:2; 2 Moseboken 20:12.

Lägg återigen märke till att Paulus tydligen inte lägger några förpliktelser på avlägsna släktingar att ta hand om sådana änkor. I de fall då det inte fanns några nära släktingar som kunde ta hand om en kristen änka som varit trogen i sin tjänst skulle på den tiden församlingen ta på sig bördan att stödja henne. — 1 Timoteus 5:3, 9, 10.

Göra vad som är gott mot alla

Även om de kristna enligt bibeln är förpliktade att ta hand om dem i den närmaste familjekretsen som behöver hjälp, betyder inte detta att de inte behöver visa kärlek i rimlig grad till dem som tillhör den utvidgade familjekretsen. Ibland tycks vissa fastrar eller mostrar, kusiner eller syskonbarn stå en lika nära som ens närmaste familjemedlemmar! Bibeln uppmuntrar oss att ”göra vad som är gott mot alla”. (Galaterna 6:10) Om en kristen har medel och möjligheter att hjälpa sådana som dessa, kommer han helt visst att låta bli att ”stänga sin ömma medkänslas dörr”. Ja, han kan känna sig moraliskt förpliktad att hjälpa. — 1 Johannes 3:17.

En kristens förpliktelser gäller likväl i första hand hans närmaste familj — äktenskapspartner, barn, föräldrar och far- och morföräldrar. Han bör därför allvarligt tänka sig för innan han tar på sig ett ansvar som skulle kunna skada dem — ekonomiskt, känslomässigt eller andligt.