Som det framgår av Bibeln är en kristen som är slav under en jordisk herre i själva verket ”Herrens frigivne” i och med att han är befriad från slaveriet under synd och död. En kristen som i fysisk bemärkelse är ”fri” är emellertid en Guds och Jesu Kristi slav och är skyldig att hålla deras bud, eftersom han har blivit köpt för ett pris, nämligen Jesu dyrbara blod. Detta visar att frihet alltid är relativ för människor, aldrig absolut. Som Gud ser det är det alltså ingen skillnad mellan slavar och fria i den kristna församlingen. En kristen har emellertid inte rätt att bruka sin frihet som täckmantel för det som är ont. (1Kor 7:22, 23; Gal 3:28; Heb 2:14, 15; 1Pe 1:18, 19; 2:16)

Alla andra måste röra sig och handla innanför de gränser som gäller för dem och underordna sig Guds universella lagar. (Jes 45:9; Rom 9:20, 21) Som exempel kan nämnas tyngdlagen och de lagar som styr kemiska reaktioner, solens påverkan och all tillväxt samt morallagarna. Andras rättigheter och handlingar begränsar också individens frihet. Den frihet som alla Guds skapelser har är således en relativ frihet.

Begränsad frihet är inte detsamma som slaveri. Frihet innanför de gränser som Gud har fastställt leder till lycka. Slaveri under andra skapelser, ofullkomlighet, svagheter eller orätta ideologier leder däremot till förtryck och elände. Det är också skillnad mellan frihet och egenmäktighet, dvs. att man ignorerar Guds lagar och själv avgör vad som är rätt och orätt. Det sistnämnda leder till att man inkräktar på andras rättigheter och skapar problem, vilket framgår av verkningarna av den anda av oberoende och egensinne som ”ormen” i Edens trädgård lyckades påverka Adam och Eva att visa. (1Mo 3:4, 6, 11–19) Sann frihet begränsas av lagar, Guds lagar, som ger en individ möjlighet att utveckla sin egen personlighet och låta den komma till uttryck på ett passande, uppbyggande och nyttigt sätt, samtidigt som andras rättigheter respekteras, vilket bidrar till allas lycka. (Ps 144:15; Lu 11:28; Jak 1:25)