Vid ett tillfälle fick de äldste i församlingen i Jerusalem höra om ett rykte som spreds bland judarna, nämligen att Paulus predikade ”ett avfall från Mose”. Sådana historier skulle kunna få en del judar som nyligen blivit kristna att tro att Paulus inte respekterade Guds anordningar. Och Sanhedrin skulle kunna göra gällande att kristendomen var ett avfall från judendomen. I så fall skulle judar som umgicks med kristna kunna bli straffade. De skulle bli utstötta ur det judiska samhället, och de skulle inte tillåtas att vittna i templet eller i synagogorna. De äldste gav därför Paulus rådet att motbevisa de här ryktena genom att gå till templet och göra något som Gud inte krävde av honom men som samtidigt inte var olämpligt. (Apg. 21:18–27, noten)

I Israel gällde Moses lag, och det var också den moralkodex som hängivna judar överallt följde. Efter pingsten år 33 v.t. behövde de sanna tillbedjarna inte längre följa Moses lag. (Apg. 15:28, 29; Gal. 4:9–11) Men Paulus och andra kristna uttryckte sig aldrig respektlöst om lagen, och de kunde vittna i många judiska kolonier utan att bli hindrade. (1 Kor. 9:20) Paulus vittnade faktiskt många gånger i synagogor. Där fanns det människor som kände till Abrahams Gud, och han kunde resonera med dem med hjälp av de hebreiska skrifterna. (Apg. 9:19, 20; 13:5, 14–16; 14:1; 17:1, 2)