Jesus kom gående på vattnet mot sina lärjungar, som befann sig i en båt på Galileiska sjön ”många hundra meter ut från land”. Det är kanske inte att undra på att lärjungarna blev ”oroade och sade: ’Det är en synvilla!’ Och de skrek högt av fruktan.” (Matteus 14:23—26) Å andra sidan visar denna skildring att Jesus måste ha tillbringat avsevärd tid för sig själv uppe på berget i bön till sin Fader. Eftersom denna händelse inträffade kort efter det att Johannes döparen hade blivit halshuggen av Herodes Antipas och strax före den judiska påskhögtid som markerade början på det sista året av Jesu jordiska tjänst, hade Jesus säkert mycket att tala om i sin personliga bön till sin Fader.

Jämsides med de fyra vaktpassen använde judarna också en indelning av natten i tolv timmar. För att kunna föra Paulus välbehållen till Caesarea befallde militärbefälhavaren Klaudius Lysias sina officerare att göra redo 470 soldater ”vid tredje timmen” samma natt. (Apostlagärningarna 23:23, 24) I skydd av mörkret kunde Paulus sedan utan risk föras bort från Jerusalem.

Lär känna tider och stunder

Att läsa och begrunda skildringar som handlar om Guds folk i forna tider är en källa till glädje och andlig styrka. Om du också tar tidsfaktorn i betraktande kan ditt studium av bibeln bli ännu intressantare, eftersom du på så sätt får ökad insikt i Guds ord. Sådana böcker som Insight on the Scriptures och New World Translation of the Holy Scriptures With References (båda utgivna av Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.) är ovärderliga hjälpmedel härvidlag. De kommer att hjälpa dig att få svar på frågan: ”När hände det?”

Staden Rom under första århundradet

Rom blev centrum för allt slags falsk religion. Historikern John Lord ger denna beskrivning: ”Vidskepelsen kulminerade i Rom, för där fanns präster och troende från alla de länder som Rom behärskade — ’gudinnan Isis’ mörkhyade döttrar med pukor, tamburiner och ett lättfärdigt uppträdande; anhängare av Persiens Mithras; kastrerade från Asien; präster för Kybele med deras vilda danser och skärande skrik; tillbedjare av den stora gudinnan Diana; fångar från barbariska folkslag med deras teutoniska prästers ritualer; syrier; judar; stjärntydare från Kaldeen och trollkarlar från Thessalien’.” — Beacon Lights of History, 1912, band 3, sid. 366, 367.

Bland dem som hängav sig åt dessa religioner och åt deras lättsinniga sexorgier fanns romare av både låg och hög rang, och de öppnade därmed vägen för ett fullständigt övergivande av all moralisk dygd och rättfärdighet. Enligt Tacitus var, för att ta ett exempel, kejsar Klaudius’ omoraliska, mordlystna hustru, Messalina, en av dem. — Annalerna XI, 1—34.

Kejsardyrkan var ett framträdande drag bland religionerna i Rom. De romerska härskarna betraktades som gudar. Kejsardyrkan förekom särskilt i provinserna, där man byggde tempel och frambar offer åt honom som gud. I boken A History of Rome säger George Botsford: ”Dyrkan av kejsaren skulle bli den starkaste religiösa kraften i den romerska världen fram till dess kristendomen blev antagen.” På en inskription som man har funnit i Mindre Asien sägs det så här om kejsaren: ”Han är den faderlige Zeus och hela människosläktets frälsare, som uppfyller alla böner, ja, till och med mer än vad vi ber om. Till lands och till sjöss råder det fred; städerna blomstrar; överallt råder harmoni och välstånd och lycka.” Denna kult visade sig vara ett av de främsta redskap som användes i förföljelsen av de kristna, om vilka denne skribent säger: ”Deras vägran att tillbe kejsarens genius, hans skyddsande, tolkades naturligtvis som gudlöshet och landsförräderi.” — 1905, sid. 214, 215, 263.