När vi tar itu med sådana frågor, inriktar vi oss på de första kristna och granskar den skriftenliga sanningen i förhållande till 1) trossatser, 2) sättet att tillbe och 3) personligt uppförande.

Sanningen och olika trossatser

14, 15. Vad skulle du vilja säga om de första kristnas och Jehovas vittnens inställning till Skrifterna?

¹⁴ De första kristna satte stort värde på Jehovas skrivna ord. (Johannes 17:17) Det var deras norm när det gäller trossatser och metoder. Klemens av Alexandria, som levde på 100- och 200-talen, sade: ”De som söker det förträffliga kommer inte att ge upp i sitt sökande efter sanningen förrän de har fått bevis direkt från Skrifterna för det som de tror.”

¹⁵ I likhet med de första kristna sätter Jehovas vittnen stort värde på Bibeln. De tror att ”hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning”. (2 Timoteus 3:16) Låt oss därför begrunda några av de första kristnas trossatser i ljuset av vad Jehovas nutida tjänare har lärt sig därför att de använder Bibeln som sin främsta lärobok.

Sanningen om själen

16. Vad är sanningen om själen?

¹⁶ På grund av att de första kristna trodde på det som sägs i Skrifterna förkunnade de sanningen om själen. De visste att ”människan blev en levande själ”, när Gud skapade henne. (1 Moseboken 2:7) Dessutom erkände de att människosjälen dör. (Hesekiel 18:4; Jakob 5:20) De visste också att de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”. (Predikaren 9:5, 10)

17. Hur skulle du förklara vilket hopp det finns för de döda?

¹⁷ Ändå hade Jesu första lärjungar det säkra hoppet om att de döda som är i Guds minne skulle bli uppväckta, dvs. bli återförda till liv. Denna tro blev tydligt uttryckt av Paulus, som förklarade: ”Jag har ett hopp till Gud ... att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Och en tid längre fram skrev den till bekännelsen kristne Minucius Felix: ”Vem är så dåraktig eller oförnuftig att han vågar hävda att människan, som ursprungligen danades av Gud, inte på nytt kan bli frambringad av honom?” I likhet med de första kristna håller Jehovas vittnen fast vid den bibliska sanningen om människosjälen, döden och uppståndelsen. Låt oss nu begrunda Guds och Kristi identitet.

Sanningen och treenigheten

18, 19. Varför kan det sägas att treenigheten inte är en biblisk lära?

¹⁸ De första kristna betraktade inte Gud, Kristus och den heliga anden som en treenighet. I ett uppslagsverk (Encyclopædia Britannica) heter det: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga Gamla testamentets Shema [en hebreisk bön]: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en’ (5 Mos. 6:4).” De kristna tillbad inte den romerska triaden eller några andra gudar. De godtog Jesu uttalande att endast Jehova skall tillbes. (Matteus 4:10) Dessutom trodde de på Kristi ord: ”Fadern är större än jag.” (Johannes 14:28) Vittnen för Jehova har samma uppfattningar i vår tid.

¹⁹ Jesu första efterföljare gjorde klar åtskillnad mellan Gud, Kristus och den heliga anden. Ja, de döpte lärjungar 1) i Faderns namn, 2) i Sonens namn och 3) i den heliga andens namn, inte i en treenighets namn. Jehovas vittnen lär på liknande sätt ut den bibliska sanningen och gör därför skillnad mellan Gud, hans Son och den heliga anden. (Matteus 28:19)

Sanningen och dopet

20. Vilken kunskap behöver dopkandidater ha?

²⁰ Jesus gav sina efterföljare i uppdrag att göra lärjungar genom att lära människor sanningen. För att vara kvalificerade för dop behövde de nya ha grundläggande kunskap i Bibeln. De måste till exempel erkänna den ställning och myndighet som Fadern respektive hans Son, Jesus Kristus, har. (Johannes 3:16) Dopkandidater behöver också förstå att den heliga anden inte är en person, utan Guds verksamma kraft. (1 Moseboken 1:2, fotnot i NW, studieutgåvan)

21, 22. Varför vill du säga att dopet är för troende?

²¹ De första kristna döpte bara upplysta och ångerfulla personer som oreserverat hade överlämnat sig åt Gud för att göra hans vilja. Judar och proselyter som var församlade i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. hade redan kunskap i de hebreiska skrifterna. När de hörde aposteln Petrus tala om Jesus, Messias, var det omkring 3 000 ”som av hjärtat omfattade hans ord” och blev ”döpta”. (Apostlagärningarna 2:41; 3:19–4:4; 10:34–38)

²² Det kristna dopet är för troende. Människor som bodde i Samaria tog emot sanningen, och ”när de trodde Filippus, som förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor”. (Apostlagärningarna 8:12) Som en hängiven proselyt som hade kunskap om Jehova godtog den etiopiske eunucken först Filippus förklaringar om uppfyllelsen av de messianska profetiorna och blev därefter döpt. (Apostlagärningarna 8:34–36) Längre fram sade Petrus till Cornelius och andra icke-judar att ”den som fruktar honom [Gud] och utför rättfärdighetsgärningar [är] godtagbar för honom” och att var och en som tror på Jesus Kristus får förlåtelse för synder. (Apostlagärningarna 10:35, 43; 11:18) Allt detta är i överensstämmelse med Jesu befallning att göra lärjungar och lära dem att hålla allt som han hade befallt. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8) Jehovas vittnen håller fast vid samma norm och godtar för dop bara dem som har grundläggande kunskap i Bibeln och som har överlämnat sig åt Gud.

23, 24. Vilket är det rätta sättet att genomföra kristet dop?

²³ Fullständig nedsänkning i vatten är det rätta sättet att döpa troende. Sedan Jesus blivit döpt i Jordan, steg han ”upp ur vattnet”. (Markus 1:10) Den etiopiske eunucken blev döpt i ”ett visst vatten”. Han och Filippus ”steg båda ner i vattnet” och steg sedan ”upp ur vattnet”. (Apostlagärningarna 8:36–40) Att Bibeln talar om dopet som en symbolisk begravning tyder också på fullständig nedsänkning i vatten. (Romarna 6:4–6; Kolosserna 2:12)

²⁴ I ett bibliskt uppslagsverk (The Oxford Companion to the Bible) heter det: ”Beskrivningarna av dop som omnämns i Nya testamentet tyder på att den som blev döpt sänktes ner under vattnet.” Enligt ett franskt uppslagsverk (Larousse du XX^e Siècle [Paris, 1928]) ”blev de första kristna döpta genom nedsänkning överallt där det fanns vatten”. Och i en bok som handlar om kristendomens triumf (After Jesus—The Triumph of Christianity) finner vi denna förklaring: ”I den mest grundläggande formen krävde dopet att dopkandidaten skulle tillkännage sin tro, något som följdes av fullständig nedsänkning i vatten företagen i Jesu namn.”

25. Vad skall tas upp i nästa artikel?

²⁵ Det som här nämnts i fråga om på Bibeln grundade trossatser och metoder bland de första kristna är enbart exempel. Det skulle vara möjligt att lägga fram andra paralleller mellan deras trossatser och Jehovas vittnens. I följande artikel kommer vi att ta upp ytterligare sätt att visa vilka som lär människor sanningen.

Sanningen och den kristna tillbedjan

3. Vad var syftet och nyttan med de möten som hölls av de första kristna?

³ För att lära känna sanningen kom de kristna tillsammans i församlingar, ofta i privata hem. (Romarna 16:3–5) Därigenom fick de uppmuntran och sporrade varandra till kärlek och förträffliga gärningar. (Hebréerna 10:24, 25) Beträffande sådana som längre fram bekände sig vara kristna skrev Tertullianus (omkring 155–efter 220 v.t.): ”Vi kommer tillsammans för att läsa Guds böcker. ... Med dessa heliga ord ger vi föda åt vår tro, lyfter upp vårt hopp, befäster vår tillförsikt.” (Apologeticus, XXXIX)

4. Vilken plats har sången vid kristna möten?

⁴ Sång ingick sannolikt i de första kristnas möten. (Efesierna 5:19; Kolosserna 3:16) Professor Henry Chadwick skriver att kritikern Kelsos, som levde på 100-talet, fann att de uppenbart melodiska sånger som till bekännelsen kristna sjöng var ”så vackra att han rent av förargade sig över deras känslomässiga förmåga”. Chadwick tillfogar: ”Klemens av Alexandria var den förste kristne skriftställaren som aktualiserade frågan om vad för slags musik som kunde anses lämpad för kristet bruk. Han låter förstå att det inte fick vara en sådan som förknippades med erotisk dansmusik.” (Den tidiga kyrkans historia, sidorna 268–270) Precis som de första kristna uppenbarligen sjöng när de kom tillsammans, sjunger Jehovas vittnen ofta sånger som är grundade på Bibeln och har kraftfulla texter som lovprisar Gud och hans rike.

5. a) Hur gavs andlig vägledning i de första kristna församlingarna? b) Hur har sanna kristna tillämpat Jesu ord i Matteus 23:8, 9?

⁵ I de första kristna församlingarna lärde tillsyningsmännen ut sanningen, och biträdande tjänare bistod medtroende på olika sätt. (Filipperna 1:1) En styrande krets, som litade på Guds ord och den heliga anden, gav andlig vägledning. (Apostlagärningarna 15:6, 23–31) Religiösa titlar användes inte, eftersom Jesus hade befallt sina lärjungar: ”Ni skall inte låta kalla er Rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske.” (Matteus 23:8, 9) I dessa och många andra avseenden finns det likheter mellan de första kristna och Jehovas vittnen.

Förföljda för att de predikade sanningen

6, 7. Hur har de sanna kristna blivit behandlade trots att de förkunnar ett fridsbudskap?

⁶ Trots att de första kristna predikade fridsbudskapet om Guds kungarike blev de förföljda, alldeles som Jesus hade blivit. (Johannes 15:20; 17:14) Historikern John L. von Mosheim kallade det första århundradets kristna ”en krets människor av det mest oförargliga och oskadliga slag, vilka aldrig hyste en önskan eller tanke som var skadlig för statens välfärd”. Doktor Mosheim förklarade att det som ”gjorde att romarna irriterade sig på de kristna var enkelheten i deras tillbedjan, som inte alls påminde om något annat folks heliga riter”. Han tillade: ”De hade inga offer, tempel, avgudar, orakler eller prästerliga ordnar. Och detta var tillräckligt för att dra över dem smädelser från en okunnig massa, som inte kunde föreställa sig att det fanns någon religion som saknade denna rekvisita. Därför betraktade man dem som ett slags ateister. Och enligt den romerska lagen förklarades de som var skyldiga till ateism vara det mänskliga samhällets skadedjur.”

⁷ Präster, hantverkare och andra som för sin försörjning var beroende av avgudadyrkan uppeggade pöbeln mot de kristna, som inte tog del i avgudiska sedvänjor. (Apostlagärningarna 19:23–40; 1 Korinthierna 10:14) Tertullianus skrev: ”De menar att de kristna är orsaken till varje svår olycka för staten och varje motgång för folket. Om Tibern når upp till stadsmurarna, om Nilen inte översvämmar fälten, om regnet uteblir eller jorden skälver, om det uppstår hungersnöd, om det blir pest, kommer genast ropet: ’Kasta de kristna för lejonen!’” Men oberoende av konsekvenserna är de sanna kristna på sin vakt ”mot avgudarna”. (1 Johannes 5:21)

Sanningen och religiösa högtider

8. Varför firas inte jul av dem som vandrar i sanningen?

⁸ De som vandrar i sanningen undviker obibliska högtider, eftersom ljus inte har någon ”delaktighet ... med mörker”. (2 Korinthierna 6:14–18) Ett exempel är att de inte firar jul, den högtid som hålls den 25 december (juldagen). ”Ingen känner till det exakta datumet för Kristi födelse”, heter det i ett uppslagsverk (The World Book Encyclopedia). I ett annat uppslagsverk (The Encyclopedia Americana) sägs det: ”Saturnalierna, en romersk högtid som firades i mitten av december, utgjorde mönstret för många av julens uppsluppna traditioner.” I ett bibliskt referensverk (McClintock och Strongs Cyclopædia) finner vi följande: ”Julfirandet är inte grundat på någon befallning från Gud, inte heller har det sitt ursprung i NT [Nya testamentet].” Och i en bok om dagligt liv på Jesu tid (Daily Life in the Time of Jesus) framhålls det: ”Hjordarna ... tillbringade vintern under tak; och av enbart detta kan man se att det traditionella datumet för julen, under vintern, knappast kan vara riktigt, eftersom det sägs i evangeliet att herdarna var ute på fälten.” (Lukas 2:8–11)

9. Varför har Jehovas tjänare i gångna tider och i vår tid undvikit påskfirande?

⁹ Det är en vanlig uppfattning att påsken firas till minne av Kristi uppståndelse, men pålitliga källor förbinder den med falsk tillbedjan. Ett bibliskt uppslagsverk (The Westminster Dictionary of the Bible) förklarar att påsken (på engelska: Easter) ”ursprungligen var den vårfest som hölls till ära för ljusets och vårens gudinna i den germanska mytologin. På anglosaxiska kallades hon Eastre.” Hur det än förhöll sig finner vi i Encyclopædia Britannica (11:e upplagan) det här uttalandet: ”I Nya testamentet finns det ingen antydan om att påskfesten [inte att förväxla med den judiska påskhögtiden] firades.” Påsken var inte en högtid som förekom bland de första kristna, och den firas inte av Jehovas folk i vår tid.

10. Vilket högtidlighållande instiftade Jesus, och vilka har hållit fast vid det tillbörliga firandet?

¹⁰ Jesus gav inte sina efterföljare någon befallning om att fira vare sig hans födelse eller hans uppståndelse, men han instiftade åminnelsen av sin offerdöd. (Romarna 5:8) Detta är faktiskt den enda händelse som han befallde sina lärjungar att högtidlighålla. (Lukas 22:19, 20) Denna årliga tilldragelse, som också kallas Herrens kvällsmåltid, uppmärksammas fortfarande av Jehovas vittnen. (1 Korinthierna 11:20–26)

Den sanning som förkunnas över hela jorden

11, 12. Hur har de som vandrar i sanningen alltid understött sin predikoverksamhet?

¹¹ De som känner sanningen betraktar det som en ära att få ägna sin tid, sina krafter och andra resurser åt verket att predika de goda nyheterna. (Markus 13:10) De första kristnas predikoverksamhet understöddes av frivilliga bidrag. (2 Korinthierna 8:12; 9:7) Tertullianus skrev: ”Även om det förekommer ett slags kassa, utgörs den inte av pengar som betalats i inträdesavgifter, som om religionen vore en affärsförbindelse. Var och en tar med sig en ringa penning på en bestämd dag i månaden – eller närhelst han önskar, och bara om han verkligen önskar, och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.” (Apologeticus, XXXIX)

¹² Jehovas vittnens världsomfattande predikoarbete understöds också av frivilliga bidrag. Förutom att vittnena ger bidrag finner vi att intresserade som känner tacksamhet ser det som ett privilegium att få understödja denna verksamhet med sina bidrag. Också här ser vi en likhet mellan de första kristna och Jehovas vittnen.

Sanningen och det personliga uppförandet

13. Vilket råd av Petrus när det gäller uppförandet följer Jehovas vittnen?

¹³ De första kristna vandrade i sanningen och rättade sig efter aposteln Petrus råd: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud på dagen för hans inspektion.” (1 Petrus 2:12) Jehovas vittnen tar dessa ord till hjärtat.

14. Vilken är den kristna synen på omoralisk underhållning?

¹⁴ Också efter det att avfälligheten hade gjort intrång var det vanligt att till bekännelsen kristna undvek omoraliskhet. William D. Killen, professor i kyrkohistoria, skrev: ”På 100- och 200-talen var teatern i varje större stad det centrum som lockade folk. Skådespelarna var i allmänhet mycket omoraliska, och deras dramatiska föreställningar tillfredsställde hela tiden den epokens depraverade begär. ... Alla sanna kristna betraktade teatern med avsky. ... De ryggade tillbaka för dess oanständighet, och dess ständiga vädjanden till hedendomens gudar och gudinnor kränkte deras religiösa övertygelser.” (The Ancient Church, sidorna 318 och 319) Jesu sanna efterföljare i vår tid undviker också oanständiga och moraliskt fördärvliga former av underhållning. (Efesierna 5:3–5)

Sanningen och ”de överordnade myndigheterna”

15, 16. Vilka är ”de överordnade myndigheterna”, och hur har de betraktats av dem som vandrar i sanningen?

¹⁵ Trots de första kristnas goda uppförande felbedömde flertalet romerska kejsare dem. Historikern E. G. Hardy säger att kejsarna betraktade dem som ”tämligen föraktliga entusiaster”. Korrespondensen mellan ståthållaren Plinius den yngre i Bithynien och kejsar Trajanus visar att de härskande klasserna i allmänhet var omedvetna om kristendomens sanna natur. Hur betraktar de kristna staten?

¹⁶ I likhet med Jesu första efterföljare underordnar sig Jehovas vittnen de regerande ”överordnade myndigheterna” i relativ bemärkelse. (Romarna 13:1–7) Om det uppstår en konflikt mellan ett krav från människor och Guds vilja, intar de ståndpunkten: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) I boken After Jesus—The Triumph of Christianity heter det: ”Det må vara att de kristna inte tog del i kejsardyrkan, men de var inte folkuppviglare, och deras religion var visserligen avvikande och ibland anstötlig utifrån den hedniska synpunkten, men de utgjorde inget reellt hot mot imperiet.”

17. a) Vilket styre förespråkade de första kristna? b) Hur har sanna efterföljare till Kristus i sitt liv tillämpat orden i Jesaja 2:4?

¹⁷ De första kristna förespråkade Guds kungarike, alldeles som patriarkerna Abraham, Isak och Jakob utövade tro på den utlovade stad vars ”upphovsman är Gud”. (Hebréerna 11:8–10) I likhet med sin Herre, Jesus, var lärjungarna ”inte någon del av världen”. (Johannes 17:14–16) Och när det gäller krig och stridigheter bland människor hade de strävat efter fred genom att ”smida sina svärd till plogbillar”. (Jesaja 2:4) Kyrkohistorikern Geoffrey F. Nuttall gjorde en intressant jämförelse och gav kommentaren: ”De första kristnas inställning till krig hade större likhet med den som intas av människor som kallar sig Jehovas vittnen än vad vi finner det angenämt att tänka sig.”

18. Varför har inga styrande någon orsak att frukta Jehovas vittnen?

¹⁸ Som neutrala individer som underordnade sig ”de överordnade myndigheterna” utgjorde de kristna inte något hot mot några politiska makter – och det gör inte heller Jehovas vittnen. ”Det fordras en trångsynt och förryckt fantasi för att tro att Jehovas vittnen utgör något slags hot mot någon politisk regim”, skrev en nordamerikansk ledarskribent. ”De är så fredsälskande och så lite omstörtande i sin verksamhet som någon religiös grupp kan vara.” Upplysta myndighetspersoner vet att de inte har något att frukta från Jehovas vittnens sida.

19. Vad kan sägas om de första kristna och om Jehovas vittnen när det gäller skatter?

¹⁹ Ett sätt på vilket de första kristna visade respekt för ”de överordnade myndigheterna” var genom att de betalade sina skatter. I en skrivelse till den romerske kejsaren Antoninus Pius (138–161 v.t.) framhöll Justinus Martyren att de kristna betalade sina skatter ”villigare än alla andra människor”. (Första apologin, kapitel 17) Tertullianus sade också till romerska styresmän att deras uppbördsmän ”stod i tacksamhetsskuld till de kristna” för att dessa så samvetsgrant betalade sina skatter. (Apologeticum, kapitel 42) De kristna hade nytta av den så kallade pax romana (den romerska freden) med dess lag och ordning, utmärkta vägar och relativt säkra sjötrafik. De erkände sin skuld till samhället och rättade sig efter Jesu ord: ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Markus 12:17) Jehovas tjänare i vår tid följer detta råd, och de har fått beröm för sin ärlighet, till exempel i fråga om att betala skatter. (Hebréerna 13:18)

Sanningen – ett förenande band

20, 21. Vad kan sägas om både de första kristna och Jehovas vittnen när det gäller ett fridfullt brödraskap?

²⁰ På grund av att de första kristna vandrade i sanningen var de förenade i ett fridfullt brödraskap, precis som Jehovas vittnen är det i vår tid. (Apostlagärningarna 10:34, 35) I ett brev tryckt i The Moscow Times sades det: ”[Jehovas vittnen är] kända som sympatiska, vänliga och ödmjuka människor, som det är mycket lätt att ha att göra med. De utsätter aldrig andra för påtryckningar och försöker alltid bevara friden med andra. ... Bland dem finns inte några som tar mutor eller är drinkare eller narkotikamissbrukare, och skälet är mycket enkelt: De försöker enbart låta sig ledas av sin på Bibeln grundade övertygelse i allt de gör eller säger. Om alla människor i världen åtminstone försökte leva efter Bibeln på det sätt som Jehovas vittnen gör, skulle vår grymma värld vara helt annorlunda.”

²¹ I ett historiskt verk (Encyclopedia of Early Christianity) heter det: ”Den tidiga kyrkan såg sig själv som ett nytt mänskligt samhälle, i vilket tidigare fientliga grupper, judar och hedningar, kunde leva tillsammans i fred.” Jehovas vittnen är också ett fredsälskande internationellt brödraskap – verkligen ett den nya världens samhälle. (Efesierna 2:11–18; 1 Petrus 5:9; 2 Petrus 3:13) När säkerhetschefen vid Pretorias mässhallar i Sydafrika såg hur Jehovas vittnen av alla raser samlades där i frid för en sammankomst, sade han: ”Alla var och är artiga, de talar vänligt med varandra, den hållning som visades under de här senaste dagarna – allt vittnar om av vilken kaliber ert sällskaps medlemmar är och att alla lever tillsammans som en lycklig familj.”