Den bibliska skildringen visar att minst en av de 12 apostlarna eller aposteln Paulus var närvarande varje gång någon av andens mirakulösa gåvor förmedlades. Det första av de tre fall av tungomålstalande som omtalas i Bibeln inträffade då 120 av Jesu lärjungar var församlade i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:1—4) Tre och ett halvt år senare hade en grupp oomskurna från Italien samlats för att lyssna till Petrus. Medan han talade mottog de anden och började ”tala med tungor och förkunna Guds storhet”. (Apostlagärningarna 10:44—48) Och omkring år 52 v.t., 19 år efter det som hände vid pingsten, talade Paulus till en åhörarskara i Efesus och lade händerna på 12 lärjungar, som då ”började tala med tungor och profetera”. — Apostlagärningarna 19:6.

Varför gavs tungomålstalandets gåva?

Strax innan Jesus for upp till himmelen sade han till sina efterföljare: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem ... och till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Lägg märke till att han med dessa ord ger en antydan om vilken gigantisk omfattning vittnandet skulle komma att få — med den heliga andens hjälp.

De moderna kommunikationsmedel som i dag gör det möjligt för oss att förmedla budskap över hela jorden på många olika språk fanns inte på den tiden. De goda nyheterna måste till största delen spridas på muntlig väg, och i det sammanhanget skulle den mirakulösa gåvan att tala främmande språk vara till stor nytta. Så blev det också när de första kristna predikade för judar och proselyter i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. Parter, meder, elamiter, kreter, araber, invånare i Mesopotamien, Judeen, Kappadocien, Pontus och provinsen Asien samt tillresande från Rom fick höra talas om ”Guds storslagna gärningar” på sitt eget språk och förstod det som sades. Detta ledde till att omkring tre tusen av dem snabbt blev troende. — Apostlagärningarna 2:5—11, 41.

Ett faktum som ofta förbises är att förmågan att tala med tungor bara var en av de nio manifestationer av den heliga anden som aposteln Paulus nämnde i sitt brev till de kristna i Korint. Även om Paulus betraktade tungomålstalandet som en av de mindre gåvorna, var det till stor hjälp för den första församlingen när det gällde att sprida de goda nyheterna om Guds himmelska rike. Det var en av de ”gåvor” som bidrog till den nybildade kristna församlingens tillväxt och uppbyggelse. — 1 Korintierna 12:7—11; 14:24—26.

De olika yttringarna av den heliga anden under det första århundradet, däribland tungomålstalandet, var också ett tydligt bevis på att Gud inte längre handlade med den 1.500 år gamla Israels församling som sitt utvalda folk. Det rådde inget tvivel om att hans ynnest nu vilade över den nya kristna församlingen, som hade upprättats av hans enfödde Son. — Jämför Hebréerna 2:2—4.

Dessa manifestationer av anden var mycket viktiga när det gällde att befästa den unga kristna församlingen och hjälpa den att växa upp till mogenhet. Paulus förklarade emellertid att sedan dessa mirakulösa gåvor hade tjänat sitt syfte, skulle de upphöra: ”Vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra.” — 1 Korintierna 13:8.

Ja, Bibeln visar tydligt att tungomålstalandets gåva skulle upphöra. Men när? Som framgår av Apostlagärningarna 8:18 förmedlades andens gåvor ”genom apostlarnas handpåläggning”. I och med den siste apostelns död kunde följaktligen andens gåvor inte längre vidarebefordras — således inte heller tungomålstalandet. När de som hade fått dessa gåvor av apostlarna också hade försvunnit från den jordiska scenen, skulle alltså den mirakulösa gåvan försvinna. Men vid det laget skulle den kristna församlingen ha hunnit bli fast grundad och skulle ha spritt sig till många länder.

D. A. Hayes relaterar i sin bok The Gift of Tongues (Tungomålstalandets gåva) ett fall där en man vägrade att uttyda det som sades av en kvinna som talade på ett okänt tungomål, därför att ”språket var det mest avskyvärda man kunde tänka sig”. Hur skiljer sig inte detta från det tungomålstalande som förekom under det första århundradet och som verkligen tjänade till att bygga upp församlingen! — 1 Korintierna 14:4—6, 12, 18.

Redan under det första århundradet var aposteln Paulus tvungen att skriva till församlingen i Korint för att rätta till deras uppfattning om orsaken till att en del kristna på den tiden fick tungomålstalandets gåva. Somliga hade tydligen blivit så fascinerade av tungomålstalandets gåva att de uppförde sig på ett barnsligt och andligt omoget sätt. De lade alltför stor vikt vid förmågan att ”tala med tungor”. (1 Korintierna 14:1—39) Paulus framhöll att inte alla kristna under det första århundradet hade fått den mirakulösa gåvan att tala med tungor. Den var inte nödvändig för deras frälsning. Även på den tid då den förekom var tungomålstalandets gåva inte lika viktig som det mirakulösa profeterandet. Tungomålstalandet var inte ett krav för de kristna för att vinna evigt liv och är det inte heller i våra dagar. — 1 Korintierna 12:29, 30; 14:4, 5.

Tungomålstalandets roll i den sanna kristendomen

De kristna som fick tungomålstalandets gåva under det första århundradet använde den till att förkunna om Guds storslagna gärningar. Man framhöll vikten av att tydligt tolka det som meddelades genom tungomål, så att alla kunde förstå det och många kunde bli uppbyggda. (1 Korintierna 14:26—33) Paulus förmanade och sade: ”Om ni inte med tungan frambringar ett tal som är lätt att förstå, hur kan man då få veta vad som talas? Ni kommer ju att tala i vädret.” — 1 Korintierna 14:9.

Även om Guds ande förlänade somliga av de första kristna tungomålstalandets gåva, drev den dem aldrig att tala en obegriplig och oöversättlig rotvälska. I överensstämmelse med Paulus’ råd frambringade den heliga anden ett tal som ledde till att de goda nyheterna snabbt kunde predikas ”i hela skapelsen under himmelen”. — Kolosserna 1:23.