[Ruta/bilder på sidan 6]

Lärde de gamla kyrkofäderna att man skulle ge tionde?

”De rika bland oss skall hjälpa de behövande. ... De som är välbärgade och villiga ger det var och en finner lämpligt.” (Första apologin, Justinus Martyren, omkr. år 150 v.t.)

”Judarna hade förvisso tionde av sina ägodelar vigda åt Honom, men de som hade fått frihet lade undan alla sina ägodelar för Herrens syften, ... som den där änkan gjorde som kastade hela sin försörjning i Guds skattkammare.” (Adversus haereses, Irenaeus, omkr. år 180 v.t.)

”Även om vi har vår kassakista, så utgörs den inte av köpesummor, som hos en religion som har ett pris. På en bestämd dag i månaden lämnar var och en, om han så vill, ett litet bidrag; men endast om det är hans önskan att göra så, och endast om han kan göra så, eftersom det inte är något tvång; allt är frivilligt.” (Apologeticus, Tertullianus, omkr. år 197 v.t.)

Kristet givande

Men det behövdes fortfarande bidrag för att understödja den sanna tillbedjan. Jesus hade gett sina lärjungar uppdraget att ”vara vittnen ... till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8) Allteftersom det blev fler och fler troende ökade också behovet av kristna lärare och tillsyningsmän som kunde besöka och styrka församlingarna. Ibland måste man se till änkor, föräldralösa barn och andra behövande. Hur täckte de första kristna de kostnader som uppstod?

Omkring år 55 v.t. gick det ut en vädjan till icke-judiska kristna i Europa och Mindre Asien för den utfattiga församlingen i Judeen. I sina brev till församlingen i Korinth beskriver aposteln Paulus hur denna ”insamling till de heliga” organiserades. (1 Korinthierna 16:1) Du kanske blir förvånad när du får höra vad Paulus ord visar angående kristet givande.

Aposteln Paulus försökte inte övertala sina medtroende att ge. I själva verket fortsatte kristna som bodde i Makedonien och som var ”under betryck” och i ”djup fattigdom” att ”tigga ... om en andel i understödet till de heliga”. (2 Korinthierna 8:1–4)

Det är sant att Paulus uppmanade de rikare korinthierna att efterlikna sina givmilda bröder i Makedonien. Enligt ett referensverk gav han ändå ”inga befallningar, utan valde i stället att uppmana, föreslå, uppmuntra eller vädja. Det skulle inte finnas någon spontanitet och värme i korinthiernas givande om det byggde på tvång.” Paulus visste att ”Gud älskar en glad givare”, inte en som ger ”missunnsamt eller av tvång”. (2 Korinthierna 9:7)

Överflödande tro och kunskap jämte äkta kärlek till sina medkristna skulle ha fått korinthierna att ge spontant. (2 Korinthierna 8:7, 8)

Beslutat i sitt eget hjärta

I stället för att bara ange ett bestämt belopp eller procenttal föreslog Paulus att ”på den första dagen varje vecka bör alla ... lägga undan en summa pengar efter vad hans inkomst tillåter”. (Kursiverat av oss; 1 Korinthierna 16:2, New International Version) Om korinthierna planerade och regelbundet lade undan något, skulle de inte ge missunnsamt eller av en plötslig ingivelse när Paulus kom. För varje kristen var beslutet om hur mycket han skulle ge en privatsak, något som han hade beslutat i sitt eget hjärta. (2 Korinthierna 9:5, 7)

För att kunna skörda rikligt måste korinthierna så rikligt. Något råd om att ge så att det känns fick de aldrig. ”Det är ju inte meningen att det skall vara ... svårt för er”, försäkrade Paulus dem. Bidrag var särskilt godtagbara efter vad man hade, inte efter vad man inte hade. (2 Korinthierna 8:12, 13; 9:6) I ett senare brev varnade aposteln: ”Om någon inte sörjer för ... dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) Paulus uppmanade inte till att man skulle ge så mycket att man bröt denna princip.

Det är intressant att Paulus ledde en ”insamling till de heliga” som var i nöd. Det står ingenstans i Bibeln att Paulus eller de andra apostlarna organiserade insamlingar eller tog emot tionde för att finansiera sin egen tjänst. (Apostlagärningarna 3:6) Paulus visade alltid tacksamhet för de gåvor som församlingarna skickade till honom, men han undvek samvetsgrant att lägga ”en kostsam börda” på sina bröder. (1 Thessalonikerna 2:9; Filipperna 4:15–18)

Frivilliga gåvor i dag

Det är tydligt att Kristi efterföljare under det första århundradet gav frivilliga gåvor, inte tionde.