Från och med den dag då den kristna församlingen grundades år 33 v.t. började de 3.000 nyomvända som blivit döpta att ägna sig åt ”delaktighet med varandra, åt att hålla måltider och åt böner”. Av vilken anledning? För att de skulle kunna stärka sin nyvunna tro genom att fortsätta att ”ägna sig åt apostlarnas undervisning”. — Apostlagärningarna 2:41, 42.

Judar och proselyter hade kommit till Jerusalem och planerat att stanna endast under pingsthögtiden. Men de som blev kristna önskade stanna kvar längre för att lära sig mer och växa till i sin nya tro. Det uppstod därför ett trängande behov av att skaffa mat och husrum till alla dessa. En del av besökarna hade inte tillräckligt med pengar med sig, medan andra hade mer än de behövde. Man gjorde därför en tillfällig anordning med insamling av materiella ting och utdelning till de behövande. — Apostlagärningarna 2:43—47.

Hur gick man till väga för att skaffa mat och logi till dessa? Apostlarna fungerade som en styrande krets och organiserade insamlingen och utdelningen av de inkomna bidragen. Vi ser således hur medlemmarna i den första kristna församlingen inte betraktade sina materiella tillgångar som sina egna, utan som något som kunde användas till gagn för hela församlingen. (Apostlagärningarna 2:44; 4:32) Vi läser också: ”Alla som var ägare till åkrar eller hus sålde dem och bar fram beloppen för de ting som såldes och lade dem för apostlarnas fötter. Och så gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av.” — Apostlagärningarna 4:34, 35.

Försäljningen av jordegendomar och delaktigheten med varandra var helt och hållet frivillig. Ingen var förpliktad att sälja eller donera något; det var inte heller en uppmuntran till fattigdom. Den tanke som kommer till uttryck är inte att de rika medlemmarna sålde alla sina ägodelar och således blev fattiga. I stället sålde de sin egendom av medkänsla med sina trosfränder under de omständigheter som då rådde och använde intäkterna till att bidra med det som behövdes för att främja Rikets intressen. — Jämför 2 Korintierna 8:12—15.

Regelbundenhet är nyckeln

Omkring 20 år efter pingsten år 33 v.t. påminner aposteln Paulus församlingen i Korint om behovet av en insamling för ett speciellt ändamål. ”Vad beträffar insamlingen till de heliga: gör ni nu också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien”, skriver han. Sedan ger han dem ett gott råd: ”Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få, så att det inte då, när jag än kommer, skall försiggå insamlingar. Men när jag kommer fram, skall jag sända vilka män ni än genom brev godkänner för att skaffa er välmenta gåva vidare till Jerusalem.” Beslutet att avgöra hur mycket man skulle ge tycks ha inbegripit hela familjen, vare sig den var rik eller fattig, eftersom var och en skulle göra det ”hemma hos sig”. — 1 Korintierna 16:1—3.