MAKEDONIEN, MAKEDONIER

Makedonien utgjorde i forna tider ett område i sydöstra Europa i den centrala delen av det som nu är känt som Balkanhalvön. Det sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Egeiska havet i öster och låg norr om Akaja. Området är till största delen bergigt, men det finns också många bördiga slätter. I forna tider var Makedonien en viktig förbindelselänk mellan öst och väst. Den romerska landsvägen Via Egnatia sträckte sig från Dyrrhachium och Apollonia på halvöns västkust till Neapolis på östkusten och fortsatte sedan österut.

Makedonierna var avkomlingar av Jafet, möjligen genom Javans son Kittim. (1Mo 10:2, 4, 5) Även om namnet Kittim i första hand är förbundet med Cypern användes det i forna tider också om andra områden. Historikern Josephus skriver att ”Kittim användes af hebreerna om alla Medelhafvets öar och kustländer”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 128 [vi, 1]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 36) Detta kan vara orsaken till att Makedonien kallas ”kitteernas land” i den apokryfiska Första Mackabéerboken (1:1, 2000), och det utgör en möjlig grund för att betrakta makedonierna som Kittims avkomlingar.

Historia. Makedonien fick en framträdande ställning under Filip II:s regering. Han lyckades förena Makedonien och de kringliggande områdena, och till följd av hans seger vid Chaironeia (338 f.v.t.) kom Makedonien att få en ledarställning i förhållande till de övriga grekiska staterna. När Filip blev mördad besteg hans son Alexander (den store) tronen. Två år senare inledde Alexander sitt omfattande erövringståg. När Alexander dog i Babylon (323) hade han genom sina militära segrar byggt upp ett imperium som sträckte sig så långt österut som till Indien och inbegrep Mesopotamien, Syrien, Palestina, Egypten, Mindre Asien, Thrakien, Makedonien och Grekland. (Se Dan 2:31–33, 39; 7:6; 8:1–7, 20, 21; ALEXANDER nr 1; BILD, BILDSTOD; DJUR, SYMBOLISKA.)

Antipatros, som hade styrt över Makedonien medan Alexander krigade i öst, behöll sin ställning då riket delades efter Alexanders död. Före sin död överlät Antipatros herraväldet åt Polyperchon i stället för att ge det till sin egen son Kassandros. Sedan följde politiska stridigheter som till slut ledde till att Kassandros blev erkänd som kung av Makedonien. Hans son Alexander efterträdde honom, men han blev en kort tid senare dödad av Demetrios Poliorketes (son till Antigonos Monoftalmos, en av Alexander den stores generaler). Återigen var förvirringen stor. Till slut var det Antigonos Gonatas, son till Demetrios Poliorketes, som tog makten. Antigonos blev bortdriven från riket två gånger, men lyckades båda gångerna återta makten, och Makedonien fortsatte att styras av ätten Antigonos tills området kom under romerskt styre. I mitten av 100-talet f.v.t. blev Makedonien en romersk provins. Under en period i det första århundradet v.t. utgjorde Makedonien tillsammans med Akaja i söder och Moesia i norr en kejserlig provins under legaten i Moesia. Men år 44 blev Makedonien återigen en senatsprovins som styrdes av en romersk ståthållare. (Se GREKLAND, GREKER.)

Paulus tjänst. Makedonien var det första område i Europa som aposteln Paulus besökte, och det gjorde han under sin andra missionsresa. När Paulus var i Troas i den nordvästliga delen av Mindre Asien fick han en syn. ”En makedonisk man stod och bönföll honom och sade: ’Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.’” (Apg 16:8, 9) Paulus följde uppmaningen i synen, och tillsammans med Lukas, Timoteus och Silas (och kanske några andra reskamrater) gav han sig i väg till Makedonien. Efter ankomsten till Neapolis (Filippis hamnstad i nordöstra Makedonien) begav han sig till Filippi och förkunnade de goda nyheterna där. (Apg 16:11–40) Det verkar som om Lukas blev kvar i Filippi när Paulus, Silas och Timoteus färdades genom de makedoniska städerna Amfipolis (50 km västsydväst om Filippi) och Apollonia (35 km sydväst om Amfipolis). Sedan predikade Paulus i de makedoniska städerna Thessalonike (45 km västnordväst om Apollonia) och Berea (65 km västsydväst om Thessalonike). (Apg 17:1–12) På grund av hotet om pöbelupplopp i Berea kände sig Paulus tvungen att lämna Makedonien. Men han lämnade kvar Silas och Timoteus i Berea för att de skulle kunna ta hand om den nya gruppen av troende där. De skulle förena sig med honom senare. (Apg 17:13–15) Paulus, som oroade sig för den nyligen bildade församlingen i Thessalonike, skickade senare dit Timoteus för att uppmuntra bröderna där. (1Th 3:1, 2) Det är möjligt att Timoteus slöt sig till Paulus i Athen (i Akaja) och att han senare skickades till Thessalonike. Men det verkar mer troligt att Paulus sände bud till honom i Berea och bad honom resa till Thessalonike. Den goda rapport som Timoteus framförde när han återvände fick Paulus att skriva sitt första brev till thessalonikerna. (1Th 3:6; Apg 18:5) Strax efteråt skrev han sitt andra brev till thessalonikerna.

Under sin tredje missionsresa hade Paulus planer på att återvända till Makedonien. (1Kor 16:5–8; 2Kor 1:15, 16) Eftersom Paulus blev kvar lite längre i Efesos, skickade han Timoteus och Erastos i förväg till Makedonien. (Apg 19:21, 22) Det var efter detta som silversmeden Demetrios i Efesos uppviglade en folkskara mot Paulus. Det uppstod förvirring i staden, och efesierna stormade till teatern och tog med våld med sig ”makedonierna Gajus och Aristarkus, Paulus reskamrater”. (Apg 19:23–29) När tumultet hade upphört begav sig Paulus i väg till Makedonien. (Apg 20:1) Under vägen stannade han tydligtvis till i Troas, och där hade han hoppats att få träffa Titus, som hade blivit skickad till Korinth (i Akaja) för att hjälpa till med insamlingen till de heliga i Judeen. (2Kor 2:12, 13) Paulus fortsatte sedan till Makedonien, där han fick sällskap av Titus som berättade om hur korinthierna hade reagerat på apostelns första brev. (2Kor 7:5–7) Paulus skrev sedan sitt andra brev till korinthierna och begav sig senare söderut till Grekland. Meningen var att han skulle ha seglat från Grekland till Syrien, men en komplott som judarna anstiftade mot honom fick honom att ändra sina planer och i stället återvända till Makedonien. (Apg 20:2, 3) Bland hans medresenärer fanns det tre makedonier – Sopatros, Aristarkus och Secundus. (Apg 20:4)

Trots att de kristna i Makedonien var fattiga var de mycket generösa. De gav ”utöver sin verkliga förmåga” till sina behövande bröder i Judeen. (2Kor 8:1–7; jfr Rom 15:26, 27; 2Kor 9:1–7.) Filipperna utmärkte sig när det gällde att understödja Paulus förkunnartjänst. (2Kor 11:8, 9; Flp 4:15–17) Då Paulus för första gången satt fängslad i Rom sände församlingen i Filippi dit Epafroditos, som skulle se till att Paulus fick vad han behövde. (Flp 2:25–30; 4:18) Och thessalonikerna blev på grund av sin stora tro och uthållighet ett exempel för ”alla de troende i Makedonien och i Akaja”. (1Th 1:1–8; 4:9, 10)

Det verkar som om Paulus efter tiden i fångenskap i Rom återigen besökte Makedonien och därifrån skrev det som är känt som Första Timoteusbrevet. (1Ti 1:3) Brevet till Titus kan också ha skrivits i Makedonien.