Tertullianus skrev längre fram: ”Tänk på dem som med glupskhet vid skådespelen på arenan tar ogudaktiga brottslingars färska blod ... och bär bort det för att bota sin epilepsi.” Han ställde dem i kontrast till de kristna, som ”inte ens [har] djurblod vid [sina] måltider. ... Vid rättegångarna mot de kristna erbjuder ni dem korv fylld med blod. Ni är naturligtvis övertygade om att ... [det] är olagligt för dem.” De första kristna ville alltså hellre riskera att dö än att inta blod.

Eusebios berättar om en ung kvinna nära slutet av 100-talet som, innan hon dog under tortyr, framhöll att de kristna ”inte får äta blod ens av förnuftslösa djur”. Hon utnyttjade inte någon rätt att dö. Hon ville leva, men hon ville inte kompromissa i fråga om sina principer. Respekterar du inte människor som sätter principer före personliga fördelar?

Vetenskapsmannen Joseph Priestley drog slutsatsen: ”Förbudet mot att äta blod, som gavs till Noa, verkar vara bindande för alla hans efterkommande. ... Om vi tolkar detta förbud av apostlarna i enlighet med de första kristnas sedvänja, vilka man knappast kan mena inte rätt skulle ha förstått naturen och omfattningen av det, så kan vi inte annat än dra den slutsatsen att det var avsett att vara absolut och evigt. Under många hundra år var det nämligen inte någon kristen som åt blod.”