Julen — hednisk eller kristen?

I KINA kallas han Gubben Jul. I Ryssland använder man namnet Farfar Frost, och i USA kallas han Santa Claus. I Sverige är det jultomten.

Många betraktar den här fryntlige gamle mannen med sitt vita skägg och sin stora mage som själva sinnebilden för julen. Men det är också allmänt känt att jultomten är en myt, en legend baserad på traditioner som förknippas med Nikolaus, en biskop som verkade på 300-talet i Myra (i nuvarande Turkiet).

Traditioner har alltid spelat en betydande roll vid firanden av olika slag, och julen är inget undantag. Tomtemyten är bara ett exempel på folksägner som förknippas med en populär högtid. Även om somliga påstår att julsederna grundar sig på händelser som finns omtalade i Bibeln, är sanningen den att de flesta av dessa seder har hedniskt ursprung.

Ett annat exempel är julgranen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Träddyrkan, som var vanligt förekommande bland hedningarna i Europa, levde kvar efter deras omvändelse till kristendomen i form av den skandinaviska sedvänjan att smycka huset och ladugården med ständigt gröna växter vid nyår för att skrämma bort djävulen samt att sätta upp ett träd åt fåglarna vid julen.”

Att göra kransar av järnek eller andra vintergröna växter är en annan populär julsed. Även den är djupt rotad i hednisk religion. I antikens Rom smyckade man templen med järnekskvistar under saturnalierna, en sju dagar lång midvinterfest, som hölls till ära för jordbruksguden Saturnus. Denna hedniska högtid kännetecknades av ohämmat rumlande och tygellöshet.

Seden att kyssas under en mistel (se bilden) kanske kan verka romantisk men är faktiskt en återgång till medeltiden. Druiderna i det forntida Britannien tillskrev misteln magisk kraft och använde den därför för att skydda sig mot demoner, trolldom och andra onda ting. Så småningom uppkom den vidskepliga föreställningen att en kyss under misteln skulle leda till äktenskap. Denna sedvänja är fortfarande populär i många delar av världen vid jultiden.

Detta är bara några få av de moderna julseder som har påverkats av eller härrör från hedniska läror. Men du kanske undrar: Hur uppkom alla dessa traditioner? Hur kunde en högtid som påstås firas till minne av Kristi födelse bli så genomsyrad av icke-kristna sedvänjor? Och vad som är ännu viktigare: Hur ser Gud på detta firande?

Julens rötter

FÖR miljontals människor världen över är julen en mycket glädjefull tid, en tid av överdådiga måltider, hävdvunna traditioner och familjegemenskap. Det är också en tid då vänner och släktingar skickar kort till varandra och ger varandra presenter.

För bara 150 år sedan var emellertid julfirandet helt annorlunda. En professor i historia, Stephen Nissenbaum, skriver i sin bok The Battle for Christmas: ”Julen ... var en tid av omåttligt drickande, då de regler som styrde människors offentliga uppförande tillfälligtvis övergavs till förmån för ett uppsluppet festande, ett slags karneval i december.”

För den som betraktar julen med pietetsfull vördnad kan den här beskrivningen förefalla upprörande. Vem skulle vilja vanhelga en högtid som man menar firas till minne av Guds Sons födelse? Svaret på den frågan kanske förvånar dig.

En bräcklig grundval

Ända sedan sin tillkomst på 300-talet v.t. har julen varit en kontroversiell högtid. Ett exempel är tidpunkten för Jesu födelse. Eftersom Bibeln inte anger vare sig dagen eller månaden, har många olika datum föreslagits. En grupp egyptiska teologer som levde på 200-talet hävdade att Jesus var född den 20 maj, medan andra förespråkade ett tidigare datum, till exempel 28 mars, 2 april eller 19 april. På 1700-talet hade Jesu födelse förknippats med alla månader på året! Hur kommer det sig då att man till sist valde just den 25 december?

De flesta forskare är överens om att det var katolska kyrkan som fastställde Jesu födelsedatum till den 25 december. Varför det? ”Det troligaste skälet”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica, ”är att den tidens kristna ville att datumet skulle sammanfalla med det hedniska romerska firande som markerade ’den oövervinnliga solens födelsedag’.” Men varför skulle kristna, som i över 250 år hade utsatts för grym förföljelse av hedningar, plötsligt kapitulera för sina förföljare?

Ett fördärvligt inflytande gör sig gällande

I det första århundradet skrev aposteln Paulus till Timoteus och varnade för att ”onda människor och bedragare” skulle nästla sig in i den kristna församlingen och vilseleda många. (2 Timoteus 3:13) Det förutsagda stora avfallet började efter apostlarnas död. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Efter kejsar Konstantins ”omvändelse” på 300-talet började stora skaror av hedningar omfatta den form av kristendom som då var förhärskande. Vad blev följden? Boken Early Christianity and Paganism förklarar: ”Den jämförelsevis lilla gruppen verkligt uppriktigt troende försvann i mängden av namnkristna.”

Aposteln Paulus’ ord gick verkligen i uppfyllelse! Det var som om den sanna kristendomen blev uppslukad av hednisk besmittelse. Och ingenstans var denna besmittelse mer framträdande än vid firandet av helger och högtider.

Den enda högtid som de kristna är befallda att fira är i själva verket Herrens kvällsmåltid. (1 Korinthierna 11:23–26) Eftersom de romerska högtiderna var förbundna med avgudiska sedvänjor, tog de första kristna inte del i dem. Hedniska romare som levde på 200-talet kritiserade därför de kristna och sade: ”Ni besöker inte utställningarna, ni har inget intresse av de offentliga uppvisningarna, ni ogillar de offentliga banketterna och avskyr de heliga kämpalekarna.” Beträffande sig själva sade de däremot skrytsamt: ”Vi dyrkar gudarna med glädje, med fester, sånger och spel.”

I mitten av 300-talet började emellertid kritiken tystna. Hur kan det komma sig? Allteftersom fler och fler skenkristna kom in i församlingen, blev den alltmer genomsyrad av falska läror. Detta ledde till kompromisser med den romerska världen. Som det uttrycks i boken The Paganism in Our Christianity: ”Det var en medveten kristen policy att överta hedniska fester som av hävd varit populära bland folket och ge dem en kristen innebörd.” Ja, det stora avfallet började kräva sin tribut. De namnkristnas villighet att uppta hedniska traditioner gjorde dem mer accepterade i samhället. Snart hade de kristna lika många årliga högtider som hedningarna själva. Det är knappast förvånande att julen var den mest framträdande av dessa högtider.

En internationell högtid

Allteftersom den då förhärskande formen av kristendom spred sig över Europa, började fler och fler människor fira jul. Katolska kyrkan intog den ståndpunkten att det var passande att stadfästa firandet av en glädjehögtid till åminnelse av Jesu födelse. Vid kyrkomötet i Tour år 567 v.t. beslöt man därför att de 12 dagarna mellan juldagen och trettondagen skulle vara ”en helig och fröjdefull tid”. — The Catholic Encyclopedia for School and Home.

Det dröjde inte länge förrän julen hade lånat många drag från de hedniska skördefesterna i norra Europa. Förlustelser kom att bli mer framträdande än det religiösa inslaget, och många åt och drack till övermått. Men i stället för att fördöma de excesser som förekom under denna högtid godkände kyrkan dem. (Jämför Romarna 13:13; 1 Petrus 4:3.) År 601 v.t. skrev påven Gregorius I till Mellitus, kyrkans missionär i England, och uppmanade honom ”att inte förbjuda sådana gamla hedniska fester, utan i stället anpassa dem till kyrkans ritualer genom att helt enkelt ändra bevekelsegrunderna för firandet från hedniska till kristna motiv”, uppger Arthur Weigall, som tidigare var chef för det egyptiska riksantikvarieämbetet.

Under medeltiden uppträdde reformvänliga personer som kände sig föranlåtna att gå till rätta med sådana excesser. De utfärdade talrika dekret mot ”överdrifterna i samband med julens förlustelser”. Doktor Penne Restad skriver i sin bok Christmas in America—A History: ”Vissa präster hävdade att den fallna mänskligheten behövde en period av uppsluppenhet och excesser, så länge det försiggick i kristendomens hägn.” Sådana uttalanden trasslade till begreppen ännu mer. Inte för att det spelade så stor roll, för hedniska sedvänjor var redan så intimt förbundna med julen att de flesta människor inte hade någon lust att överge dem. Författaren Tristram Coffin uttrycker det så här: ”Människor i allmänhet gjorde som de alltid hade gjort och brydde sig föga om moralisternas debatter.”

När européerna började kolonisera Amerika, var julen redan en etablerad högtid. Trots detta blev den inte accepterad i de nordamerikanska kolonierna. Puritanska reformivrare ansåg att julfirandet var hedniskt, och i staten Massachusetts var det därför förbjudet i lag under åren 1659–1681.

Sedan förbudet hävts blev julfirandet allt populärare, i synnerhet i staterna från New York och söderut. Med tanke på julens bakgrund är det dock inte förvånande att många var mer intresserade av att roa sig än av att ära Guds Son. En julsed som var särskilt anstötlig var att grupper av unga män tog del i dryckesgillen och sedan drog runt bland sina mer välbärgade grannar och tiggde mat och dryck. Om husfadern vägrade att ge dem något, nedkallade de förbannelser över honom, och ibland vandaliserade de till och med hans hem.

Under 1820-talet förvärrades situationen till den grad att ”julkravaller” kom att utgöra ”en akut samhällsfara”, förklarar professor Nissenbaum. I städer som New York och Philadelphia började rika jordägare anställa vaktmanskap för att skydda sin egendom. Staden New York lär rentav ha organiserat sin första reguljära poliskår på grund av ett upplopp i samband med julfirandet år 1827!