Fakta kring julen, påsken och Halloween

BIBELN visar att Jesus var 33 1/2 år gammal när han avrättades på en tortyrpåle tidigt på våren år 33 v.t., vid tiden för den judiska påskhögtiden. Detta innebär, om man räknar bakåt, att han föddes någon gång i början på hösten.

Det hedniska Roms firande av saturnalierna, den oövervinnliga solens födelsedag, inföll omkring tre månader senare på året. Hur kom det sig att firandet av Jesu födelse flyttades fram till den 25 december, så att det hädiskt kom att sammanfalla med det hedniska firandet av solens födelsedag?

De allt kortare dagarna i december väckte vidskeplig panisk förskräckelse bland soldyrkarna, som fruktade att deras gud höll på att dö. De tände ljus och gjorde upp eldar för att försöka återuppliva den döende gudomen — och det tycktes fungera. Efter vintersolståndet den 21 december verkade det som om solguden började återvinna krafterna, eftersom dagarna blev längre.

”De viktigaste hedniska festerna ägde rum i december månad, och den 25 dec. utgjorde höjdpunkten på vinterns festligheter”, förklaras det i Church Christmas Tab. ”Somliga menar att biskopen av Rom valde den 25 dec. som tidpunkten för Kristi födelse för att ’helga’ det hedniska högtidsfirandet. Resultatet blev den egendomliga blandning av hedniska och kristna festligheter som världen nu kallar jul.” Tidningen medger också: ”Ordet ’jul’ förekommer inte i Bibeln. Och den föreskriver inte något firande av Jesu födelse.”

Det är därför inte underligt att teologen Tertullianus beklagande sade: ”Bland oss, som står främmande för firandet av sabbater, nymånader och högtider, vilka en gång var välbehagliga för Gud, firas nu allmänt saturnalierna [och andra hedniska fester], man ger och tar emot gåvor, ... och idrottstävlingar och festmåltider försiggår med larm och oljud.”

Påven Gregorius I fortsatte denna nedbrytande trend. Tidskriften Natural History förklarar: ”I stället för att försöka utplåna människors sedvänjor och trosuppfattningar gav påven befallning om att utnyttja dem. Om en grupp människor tillber ett träd, hugg då inte ner det, utan helga det åt Kristus och låt dem fortsätta sin tillbedjan.”

Ingen sammanblandning av sanning och lögn

Hade detta kompromissande Guds godkännande? Lägg märke till den varning som Gud riktade till sitt folk när de stod i begrepp att tåga in i det hedniska Kanaan: ”Ta dig till vara ... så att du inte frågar med avseende på deras gudar, i det du säger: ’Hur var det dessa nationer brukade tjäna sina gudar? Och jag, ja jag, skall göra på samma sätt.’ Du skall inte göra så för Jehova, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Jehova, det som han verkligen hatar, har de gjort för sina gudar.” (5 Moseboken 12:30, 31) Samma varning upprepas i de kristna grekiska skrifterna: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial [Satan, enl. fotnot i NW, referensutgåvan]? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende?” — 2 Korinthierna 6:14, 15.

Vad är det då som Gud anser vara motbjudande med dessa falska gudar och den tillbedjan som ägnas dem? De romerska saturnalierna firades till ära för solguden Saturnus. Var han en värdig gud? Simon Schama, professor i historia vid Harvarduniversitetet i USA, förklarar att han ”kännetecknades av regelrätta orgier i fråga om mat, dryck och andra former av utsvävningar”. Tidskriften Lear’s kallar helgdagen ”den mest beryktade vinorgien i den antika världen”.

Solguden Mithra dyrkades allmänt i hela Asien. Enligt antropologen Gabriel Seabrook var Mithra ”en krigsgud, som slungade dödsbringande pilar och obotliga sjukdomar mot sina fiender på slagfältet”.

Den soldyrkan som förekom bland aztekerna var särskilt blodig. Tidskriften Natural History förklarar: ”Såvida offer inte frambars till solgudarna, skulle allt liv — inbegripet gudarnas — förgås.”

Med tanke på julfirandets ursprung (se rutan här nedan) är det kanske inte så förvånande att häxor och satanister fortfarande högtidlighåller den 25 december. I San Francisco Chronicle för 21 december 1991 kunde man läsa följande uttalande av en populär hednisk författarinna som säger sig vara häxa: ”Det är en av våra mest ansträngande helgdagar. Vi är vakna hela natten.” En medlem av gruppen Covenant of the Goddess (Gudinnans förbund) förklarar: ”Vi utför en ritual. ... Medlemmar av vårt prästerskap uppför ett mysteriespel om solbarnets födelse.”

Kommer Gud eller hans Son att ta emot sådana ärebetygelser som återspeglar tillbedjan av falska gudar?

[Ruta på sidan 12]

Julens symboler

Julgranen ”har mycket litet med kristet firande att göra, men desto mer med envist kvarlevande, mångtusenåriga hedniska riter i samband med vinterljusets pånyttfödelse”. (The Boston Herald) ”Träd med påhängda prydnadssaker har i århundraden varit en del av de hedniska högtiderna.” — Church Christmas Tab.

Järneken var mycket populär bland kelterna ”för att hålla ordning på hustomtarna vid tiden för vintersolståndet. ... Den kunde avvärja olyckor, hjälpa till att uttyda drömmar, skydda ett hus mot blixten.” — Beautiful British Columbia.

Misteln ”härstammade från druiderna i England, som använde den vid egendomliga ceremonier i samband med dyrkan av demoniska och ockulta makter”. — Church Christmas Tab.

Den 25 december är det datum då ”mithrasdyrkarna firade Mithras födelse. ... Det finns absolut inget bibliskt stöd för att den 25 december var dagen för [Kristi födelse].” — Isaac Asimov.

Gåvor var en karakteristisk del av saturnalierna. ”Vid denna högtid förväntades man ge alla sina vänner en present.” — Ancient Italy and Modern Religion.

Stjärnan ”i toppen av trädet dyrkades i Österlandet som en symbol för renhet, godhet och fred 5.000 år före Kristi födelse”. — United Church Herald.

Stearinljusen ”kommer inte ... från den kristna helgedomen. Dem har vi hämtat från ett mycket äldre altare, den druidiska eken.” — United Church Herald.

Jultomten stals ”från den forngermanska mytologin. ’Tor var en äldre man, jovialisk och vänlig, undersätsig och med ett långt, vitt skägg. Han körde en vagn och sades bo i Nordlandet. ... Hans karakteristiska element var elden, och hans färg var rött. Eldplatsen i varje hem var helgad åt honom, och han sades komma ner till den genom skorstenen.” — United Church Herald.