Det här ordet är en återgivning av det grekiska ordet parousịa, som är sammansatt av parạ (bredvid) och ousịa (ett ”varande”; avlett av eimị som betyder ”vara”). Parousịa betyder alltså ordagrant ett ”varande bredvid” eller ”det att vara bredvid”, dvs. ”närvaro”. Ordet parousịa förekommer 24 gånger i de kristna grekiska skrifterna och används ofta om Kristi närvaro i förbindelse med det messianska kungariket. (Mt 24:3; se NV, Tillägg 5B.)

I Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words (1981, bd 1, sid. 208, 209) sägs det: ”PAROUSIA ... betecknar både en ankomst och en därpå följande närvaro. I ett papyrusbrev [skrivet på grekiska] talar exempelvis en kvinna om att hennes parousia på en viss plats är nödvändig för att hon skall kunna se till saker och ting som gäller hennes egendom. ... När det används om Kristi återkomst vid kyrkans upptagande till himlen, betecknar det inte bara ögonblicket för hans ankomst till sina heliga utan hans närvaro hos dem från detta ögonblick till hans uppenbarelse och framträdande för världen.” I Liddell och Scotts Greek-English Lexicon (reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 1343) sägs det att parousịa ibland används i profan grekisk litteratur om ett ”besök av en kunglig person eller en myndighetsperson”.

Profana grekiska verk kan naturligtvis vara till hjälp när man försöker avgöra ordets betydelse, men att undersöka hur ordet används i Bibeln är till ännu större hjälp. I Filipperna 2:12 skriver aposteln Paulus till de kristna i Filippi: ”Ni ... har varit lydiga, inte bara under min närvaro [parousịai], utan nu mycket villigare under min frånvaro [apousịai].” Och i 2 Korinthierna 10:10, 11 hänvisar Paulus till några som sade att ”hans brev är mycket betydande och kraftfulla, men hans personliga närvaro [parousịa] är svag och hans tal inte värt att akta på”. Sedan tillägger han: ”En sådan må ta detta med i räkningen, att vad vi är i ord genom brev när vi är frånvarande [apọntes], sådana kommer vi också att vara i handling när vi är närvarande [parọntes].” (Jfr också Flp 1:24–27.) Det är alltså närvaro och frånvaro som ställs upp som motsatser till varandra, inte ankomst och avfärd.