Läs de båda Krönikeböckerna och lär av dem
”VARFÖR finns Krönikeböckerna med i bibeln?” Den frågan har många ställt sig, när de läst igenom bibeln för första gången. De läser igenom Samuelsböckerna och Kungaböckerna och ser hur Guds folks historia under kungarna skildras på ett livfullt och mästerligt sätt. Nu ställs de inför de båda Krönikeböckerna: nio långa kapitel av släktregister följt av en upprepning av mycket av det de har läst tidigare. Eerdmans’ Bible Handbook ger följande kommentar: ”Av första intrycket att döma verkar det som om Krönikeböckerna på ett tråkigare och mer moralistiskt sätt upprepar det som vi redan har i 2 Samuelsboken och i Kungaböckerna.”
Men detta är bara ytligt sett. Precis som de fyra evangelierna i de kristna grekiska skrifterna innehåller samma allmänna stoff, men varje evangelieskribent ser det ur ett speciellt perspektiv och tillägger upplysningar som i sig själva är unika, så har skribenten av Krönikeböckerna, samtidigt som han behandlar samma allmänna stoff som tidigare böcker, sitt eget perspektiv och kommer med upplysningar som man inte finner någon annanstans. Han skrev för en speciell tidsperiod, och han hade vissa bestämda mål. När vi förstår detta, kan vi finna glädje i att läsa böckerna och hämta lärdomar som kommer att vara till hjälp för oss i våra dagar.
De fyllde ett behov
Krönikeböckerna skrevs antagligen av Esra till gagn för de judar som återvände till det utlovade landet vid slutet av den 70-åriga fångenskapen i Babylon. Efter att ha berättat om Davids och Salomos regeringar och den därpå följande delningen av Guds folk i två nationer koncentrerade skribenten sig på det södra riket, Juda, och skildrade dess historia på ett sätt som skulle vara till lärdom för dem som återvänt från fångenskapen. Han skildrade det som hade hänt i Davids kungliga släktlinje, som var så betydelsefull, och när han gjorde detta besvarade han några viktiga frågor: Varför lät Jehova sin utvalda nation föras bort i fångenskap till ett hedniskt land? Och hur skulle de judar som återvände (såväl som sanna kristna i våra dagar) kunna undvika att begå de misstag som ledde till detta straff?
De viktiga släktregistren
De nio första kapitlen i Första Krönikeboken innehåller långa släktregister. Varför tog skribenten med dessa? Därför att släktregister var viktiga i Israel. Arvsbesittningar och tjänsteprivilegier var förknippade med dem. Några av de återvändande israeliterna, däribland några av prästsläkt, kunde inte bevisa sin härkomst, och detta vållade åtskilligt besvär. (Esra 2:59—63) Detta noggranna nedskrivande av släktregistren var därför av allra största intresse för dem.
Men hur är det då med bibelläsaren i våra dagar? Bör han hoppa över dessa nio kapitel och börja läsa Första Krönikeboken från berättelsen om Sauls död i kapitel 10? Nej, dessa släktregister är en del av ”hela Skriften”, som är ”inspirerad av Gud”. (2 Timoteus 3:16) De nio första kapitlen i Första Krönikeboken innehåller viktiga och fascinerande upplysningar.
Det är till exempel endast här som vi läser om Jaebes, en avkomling av Juda som visade sig vara ovanligt hedervärd. (1 Krönikeboken 4:9, 10, NW) Här finner vi också en värdefull förteckning över Davids kungliga släktlinje, som uppenbarar en så viktig sak som att Serubbabel, som var judarnas ståthållare efter det att de hade återvänt från Babylon, var av Davids släkt. — 1 Krönikeboken 3:10—19.
Den berättar mer om David för oss
De återstående kapitlen i Första Krönikeboken kompletterar den historiska berättelsen i de föregående böckerna för oss, och framför allt ger de oss en fullständigare bild av David. I de föregående bibelböckerna fick bibelläsaren lära känna David som en hängiven Jehovas tjänare, en effektiv stridsman, en poet och en bra ledare. I Första Krönikeboken får vi veta att han också var en mästerlig organisatör. Han organiserade nationen och hären, och han organiserade tillbedjan vid templet och upprättade 24 avdelningar av präster, leviter och sångare. — 1 Krönikeboken 23:1—27:22.
Andra Samuelsboken beskriver Davids starka önskan att bygga ett ”hus” eller tempel för förbundsarken. (2 Samuelsboken 7:2—5) Jehova lät inte David sätta i gång med sina planer, och Första Krönikeboken förklarar varför. David var en man som hade utgjutit mycket blod. Templet skulle byggas av Davids arvinge, som var en fredligt sinnad man. (1 Krönikeboken 22:8—10) Andra Samuelsboken berättar också för oss hur David kom att köpa den tröskplats där templet till sist byggdes. (2 Samuelsboken 24:18—25) Första Krönikeboken ger ytterligare upplysningar genom att beskriva det stora bidrag som David samlade ihop och alla de anordningar som han gjorde, så att allt skulle vara färdigt för Salomo, när denne var i stånd att börja bygga templet. (1 Krönikeboken 22:6—19) Ja, Jehova gav till och med David en plan av templet, som David vidarebefordrade till Salomo. — 1 Krönikeboken 28:9—21.
Jehovas välsignelse ...
När du fortsätter att läsa Andra Krönikeboken, kommer du att lägga märke till att ett tema börjar framstå: När kungarna i Juda visade fullständig förtröstan på Jehova, blev de välsignade. När de inte gjorde det, fick folket lida. När kung Rehabeams son, Abia, utkämpade ett krig mot Jerobeam, blev han till exempel svårt utmanövrerad av denne krigarkung i det norra riket. Abias här upptäckte att den var fullständigt omringad, och därför ”började [de] ropa till Jehova, medan prästerna blåste högt i trumpeterna”. Vad blev då resultatet? ”Gud själv tillfogade Jerobeam och hela Israel ett nederlag inför Abia och Juda.” — 2 Krönikeboken 13:14, 15, NW.
Därför att Asa, Abias son, förlitade sig på Jehova besegrade han likaså en stor här på en miljon etiopier. (2 Krönikeboken 14:9—12) Asas son, Josafat, räddades från ammoniternas, moabiternas och edoméernas förenade angrepp, och många år senare räddades hans avkomling, kung Hiskia, från Assyriens makt, på grund av samma tillförsikt. — 2 Krönikeboken 20:1—26; 32:9—23.
... och misshag
Men många av kungarna visade inte denna tillförsikt, vanligtvis av någon av följande tre orsaker. För det första fastnade många i den snara som avgudadyrkan utgjorde. Joas, Josafats sonsonsson, började bra, men sedan började han ägna sig åt avgudadyrkan. Jehova drog tillbaka sitt beskydd, och i en strid med araméerna blev Joas besegrad, och till sist blev han mördad. (2 Krönikeboken 24:23—25) Joas’ son, Amasja, visade hur frestande avgudadyrkan kan vara. Amasja visade till en början en exemplarisk tro på Jehova. Sedan, när han hade besegrat edoméerna i ett framgångsrikt krig, tog han, hur otroligt det än kan låta, deras gudar och började tillbe dem! (2 Krönikeboken 25:14) Jehova drog därför återigen tillbaka sitt beskydd från kungen.
Det värsta exemplet på avgudadyrkan är kanske Manasse. Det var inte bara så att denne kung tillbad falska gudar, utan han förföljde också flitigt dem som höll fast vid Jehovas tillbedjan. Det var på grund av att ”han fyllde Jerusalem med oskyldigt blod” som Jehova beslöt att förinta Juda. ”Jehova ville inte ge förlåtelse.” (NW) (2 Kungaboken 21:11; 23:26; 24:3, 4) Men överraskande nog var Manasse son till Hiskia, en av de trognaste judiska kungarna. Hans födelse var faktiskt resultatet av ett underverk. Han föddes efter det att Jehova genom ett underverk hade förlängt livet på hans far, Hiskia. (Jesaja 38:1—8; 2 Krönikeboken 33:1) Och det finns ännu en överraskning. Efter att i många år ha förföljt Jehovas tillbedjare ångrade Manasse sig, och vid slutet av sitt liv var han en Jehovas tjänare! — 2 Krönikeboken 33:1—6, 12—17.
En annan sak som snärjde Juda kungar var att de ingick förbund med utländska kungar. Detta fick den gode kung Asa att råka i svårigheter, och likaså kung Ahas, som inte var så god. (2 Krönikeboken 16:1—5, 7; 28:16, 20) Ett tragiskt resultat av ett förbund med en utländsk kung visade sig i fallet med Josafat. Denne fine tjänare åt Jehova odlade oförståndigt nog vänskap med den Baalsdyrkande kung Ahab i Israel. Han följde med Ahab på oförståndiga militära expeditioner och lät sin son, Joram, gifta sig med Ahabs dotter, Atalja. Atalja hade ett dåligt inflytande både på sin man, Joram, och på sin son, Ahasja, när dessa i sin tur blev kungar. När sedan Ahasja dog, tillskansade hon sig tronen och dödade flertalet av sina eventuella rivaler. Jehova manövrerade lyckligtvis förhållandena så att kung Davids kungliga släktlinje bevarades, men vilket tragiskt resultat blev det inte genom att man helt i onödan hade utländska förbindelser!
En tredje snara som somliga av kungarna fastnade i var högmod. Det fläckade den gode kung Asas sista år, och på grund av den tillbringade det militära geniet kung Ussia den sista delen av sitt liv isolerad som spetälsk. Till och med den trogne kung Hiskia fastnade i den snaran, när han fick besök av sändebud från Babylon och stolt visade dem sina skattkamrar. — 2 Krönikeboken 32:25, 26; Jesaja 39:1—7.
Läs dem och lär av dem
Ja, de båda Krönikeböckerna är en gruva som är rik på upplysningar. De visar vad slags uppförande som behagar Jehova, och de visar att till och med kungar kan falla i synd. Vilken varning utgör inte detta för oss i våra dagar, framför allt för dem som har en ställning av myndighet i den kristna församlingen! Avgudadyrkan är precis lika försåtlig nu som den var på de israelitiska kungarnas tid, och vi måste vara fast beslutna att sky den. (Efesierna 3:19; Kolosserna 3:5; Uppenbarelseboken 13:4) Vi måste också undvika all onödig kontakt med världen. (Johannes 17:14, 16; Jakob 4:4) Och den svaghet som stolthet eller högmod utgör är förvisso fortfarande ett problem som vi måste kämpa emot. — Ordspråksboken 16:5, 18; Jakob 4:6, 16.
Att läsa i och lära av de båda Krönikeböckerna kommer att stärka vår beslutsamhet att tjäna Jehova genom att följa de goda exemplen och undvika de dåliga exemplen som presenteras för oss i den judiska historien. Det kommer att uppmuntra oss att efterlikna det goda och sky det onda för att ”vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp”. — Romarna 15:4.
[Ruta på sidan 28]
Hur hjälper Första Krönikeboken oss att bevisa att Jesus inte föddes den 25 december?
Enligt Första Krönikeboken organiserade kung David prästerna i 24 ”avdelningar” eller grupper, och varje grupp fick i uppgift att tjäna under en vecka i templet. På så sätt skulle medlemmarna i varje avdelning få tjäna i templet två gånger om året, med ungefär sex månaders intervaller.
Den första avdelningen började tjäna omedelbart efter slutet av lövhyddohögtiden omkring slutet av september och början av oktober. Den åttonde gruppen, som var uppkallad efter Abia, tjänade en vecka i slutet av november och början av december, och därefter en andra vecka i slutet av juni och början av juli. Varför är Abias avdelning av betydelse? Därför att Johannes döparens far, Sakarias, enligt Lukas’ redogörelse, tillhörde ”Abias avdelning”, och han tjänade faktiskt i templet, när ängeln visade sig för honom och meddelade att Johannes skulle komma att födas. — Lukas 1:5, 8, 9.
Som Lukas’ berättelse visar, avlades Johannes mycket snart därefter. Han föddes följaktligen nio månader senare, antingen i början av september eller i början av april. Lukas’ berättelse visar också att Jesus var sex månader yngre än Johannes. (Lukas 1:26) Denna detalj från Krönikeböckerna visar således att Jesus i stället för att vara född i december antingen föddes i början av mars eller i början av oktober. Andra skriftställen visar att den senare tidpunkten är den korrekta.
[Ruta på sidan 29]
Varför blev Josef stamfader till två av Israels stammar, när hans bröder bara blev stamfäder till var sin stam?
Första Krönikeboken hjälper oss att besvara den frågan. Josef fick den dubbla andel som tillhörde den förstfödde. Det är sant att Josef var den näst yngste av Jakobs 12 söner, men han var den äldste sonen till Jakobs älsklingshustru, Rakel. Genom födelsen skulle förstfödslorätten ha gått till Jakobs äldste son, Ruben, hans förstfödde med Lea. Men som Första Krönikeboken berättar för oss, så förverkade Ruben den rätten på grund av en allvarlig synd. Berättelsen lyder: ”[Ruben] var ... den förstfödde; men därför att han vanhelgade sin fars viloläger, blev hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, så att han inte skulle tas upp i släktregistret som den som hade förstfödslorätten.” (NW) Det heter vidare: ”Ty visserligen var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev ändå Josefs.” — 1 Krönikeboken 5:1, 2.