Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 4: 1513—607 f.v.t. — En avskild nation, olik alla andra

DENNA födelse, som åtföljdes av åskdunder och blixtar, var en glädjande tilldragelse. Året var 1513 f.v.t., och platsen var Sinai berg i ett område som på den tiden kallades Arabien men i våra dagar tillhör Egypten. Det var emellertid inte en människa som föddes vid detta tillfälle, utan en nation!

Mindre än ett år tidigare hade nationen varit ett patriarkaliskt samhälle med kanske tre miljoner medlemmar, som befann sig i slaveri under världsväldet Egypten. Nu var de ett fritt folk, ett som deras Gud hade bestämt sig för att organisera till en nation — men inte vilken nation som helst. De skulle vara en avskild nation, olik alla nationer som någonsin hade funnits eller skulle komma att finnas.

”Kyrka och stat” — men med en viktig skillnad

Nimrods försök att smälta samman religion och statsstyre hade slutat med katastrof. Det som nu ägde rum vid Sinai berg var på sätt och vis en liknande sammansmältning. Skulle den lyckas bättre?

En nation måste ha lagar. Israeliterna fick därför tio grundläggande lagar, som brukar kallas de tio budorden, och ytterligare cirka 600 lagar och förordningar. (2 Moseboken 20:1—17) Det var en lagsamling grundad på de fundamentala sanningar som alltid har kännetecknat den sanna religionen och fortfarande är aktuella, också nu på 1900-talet.

Grundade sig dessa lagar på den redan existerande Hammurabis lag? Somliga kanske tror det, eftersom Hammurabi, grundare av Babylons första kungliga dynasti, regerade mer än ett och ett halvt århundrade före den tidpunkt då Israel blev en nation. År 1902 fann man en avskrift av hans lagsamling på en stele som ursprungligen hade stått i Marduks tempel i Babylon. Boken Documents From Old Testament Times (Dokument från Gamla testamentets tid) förklarar emellertid: ”Trots många likheter finns det ingen grund för att anta att hebréerna lånade direkt av babylonierna. Också på de ställen där det är liten skillnad mellan de två lagsamlingarnas bokstav, är det stor skillnad mellan lagarnas anda.”

Detta var bara ett av de sätt på vilka nationen skulle skilja sig från andra nationer. Från början var det inte heller tänkt att den skulle ha någon mänsklig härskare. Den skulle styras av en osynlig kung i himlarna, vilket skulle göra den helt annorlunda, olik alla andra. Det var inte förrän nära 400 år senare som en dynasti av mänskliga kungar tog sin början. Men även då var nationen unik. Dess kung påstod sig inte vara Gud eller en avkomling av Gud, vilket exempelvis Egyptens faraoner gjorde. Israels kungar sades sitta på ”Jehovas tron” endast i bildlig bemärkelse. — 1 Krönikeboken 29:23, NW.

Israels statsskick, inbegripet dess lagstiftande, dömande och verkställande funktioner, kan påminna oss om vissa regeringar i våra dagar. Men också här fanns en viktig skillnad. Jesaja 33:22 (NW) förklarar: ”Ty Jehova är vår Domare [dömande instans], Jehova är vår Stadgegivare [lagstiftande makt], Jehova är vår Kung [verkställande myndighet].” Alla dessa tre funktioner förenades i Israels Gud. Varken nationens kung, dess domare eller dess präster skulle ha absolut makt. Alla var bundna av de lagar och förordningar som getts av den Gud som de representerade, något helt annorlunda än våra dagars diktatoriska politiska och religiösa ledare.

Samgåendet mellan kyrka och stat på Nimrods tid hade således varit ett samgående mellan mänskligt styre och falsk religion, medan det som hände vid Sinai berg var en förening av gudomligt styre och sann religion. Detta garanterade ett bättre resultat.

Inget samgående med andra religioner

På grund av bristande tro fick israeliterna vandra omkring i öknen i 40 år. Nu, år 1473 f.v.t., när de äntligen stod i begrepp att tåga in i Kanaans land, det land som deras Gud hade lovat dem, blev de ännu en gång påminda om sin förpliktelse att återspegla hans härlighet som en nation som var avskild för hans tjänst. Det fick inte förekomma någon förbrödring mellan dem och kananéerna. Detta är förklaringen till vad ett referensverk kallar ”deras fientliga hållning till sina icke-jahvistiska grannar och framhävandet av Jahves unika ställning”.

”Men vänta ett tag”, kanske någon invänder, ”varför denna intolerans? Kananéerna kan ha varit uppriktiga i sin gudsdyrkan. Förresten, är inte alla religioner bara olika vägar till samma Gud?” Innan du instämmer, bör du påminna dig vilka negativa verkningar vissa människor drabbades av i den våldspräglade världen före syndafloden, under Nimrods zigguratbyggande epok och i den polyteistiska atmosfären i Egypten. Vissa av de här människorna var förmodligen också uppriktiga, men detta hindrade inte att de fick ta konsekvenserna av att ha utövat religioner som deras Skapare uppenbarligen inte godkände. Var kananéernas religion lika fördärvlig som dessa andra hade varit? Begrunda de fakta som läggs fram i rutan på sidan 20, ”Religionen i Kanaan — sann eller falsk?”, och döm sedan själv.

Att halta mellan två olika åsikter

När israeliterna hade kommit in i det utlovade landet, tog Josua, Mose efterträdare, ledningen i att bekämpa falsk religion. Men efter hans död underlät israeliterna att gå vidare och ta landet i besittning. De slog in på en väg av tolerans och fredlig samexistens. Detta var inte till fördel för dem. Kananéerna blev som taggar i sidan på dem, trängde dem ständigt från alla håll och fick dem att avvika från den sanna religionen. — 4 Moseboken 33:55; Domarboken 2:20—22.

Under de följande cirka 300 åren framträdde med jämna mellanrum 12 gudomligt förordnade domare på scenen för att befria de avfälliga israeliterna från slaveriet under falsk religion. Bland dessa domare märks sådana välkända män som Barak, Gideon, Jefta och Simson.

År 1117 f.v.t. inträffade emellertid en viktig förändring i Israels statsskick, när Saul kröntes till landets förste mänsklige kung. Han efterträddes på tronen av David, som så småningom underkuvade alla Israels fiender i det utlovade landet och utvidgade nationen till de av Gud bestämda gränserna. Under hans son Salomos regering nådde Israels nation sin glanstid och åtnjöt ett välstånd som skilde den från alla kringliggande nationer.

Men vid Salomos död år 998 eller 997 f.v.t. inträffade en katastrof. Nationen delades. Tio stammar i norr kom därefter att kallas Israel, och de två stammarna Juda och Benjamin i söder kom att kallas Juda. Trots att det norra rikets följande 19 kungar, Tibni oräknad, påstod sig representera den sanne Guden, var det inte en enda av dem som utövade den sanna religionen. (1 Kungaboken 16:21, 22) De haltade, så att säga, mellan två olika åsikter — något som fick allvarliga konsekvenser på kung Ahabs tid. (Se 1 Kungaboken 18:19—40, NW.) Ännu allvarligare blev konsekvenserna år 740 f.v.t., då Israel omstörtades av assyrierna.

Av Judas 19 kungar, av vilka Salomos son Rehabeam var den förste, var det bara ett fåtal som utövade den sanna tillbedjan. I samma mån som nationen vacklade mellan goda och onda kungar pendlade också dess folk mellan sann och falsk religion. De kringliggande nationernas falska religiösa läror och förnedrande sedvänjor, däribland Baalsdyrkan, kom i allt större utsträckning att prägla människornas dagliga liv. Allteftersom dessa element ”mer och mer genomsyrade israeliternas trosuppfattningar”, sägs det i The New Encyclopœdia Britannica, ”började människor överge tanken på att vara ett utvalt folk och sin uppgift att vara ett vittne för nationerna”. Detta blev nationens undergång.

Tydligen hade befallningen att hålla sig avskilda från kananéerna haft till syfte att skydda israeliterna och bevara renheten i deras tillbedjan. Som en nation som utövade den sanna religionen skulle de stå i bjärt kontrast till dem som inte gjorde det. Men de gav alltför ofta vika. Till slut, år 607 f.v.t., blev staden Jerusalem förstörd av babylonierna, och dess kvarvarande invånare blev bortförda i fångenskap. I 70 år fick de vidkännas de sorgliga konsekvenserna av att ha övergett den sanna religionen. Babylon, ursprunget till den falska religionen efter floden, hade triumferat över en avskild nation, som var olik alla andra.

Behovet av en duglig härskare

Så länge israeliterna utövade den sanna religionen, åtnjöt de fred och säkerhet. Gudomligt styre i förening med sann religion var till fördel för dem på allt sätt. Men framgången var begränsad. Om den fred och säkerhet som under en begränsad tid hade åtnjutits av denna nation i full utsträckning skulle komma alla nationer till del, behövdes något mer. Det behövdes sannerligen en härskare som med hjälp av rättfärdigt styre och sann religion kunde bli fullständigt framgångsrik. Vem skulle kunna fylla denna roll?

Omkring 250 år efter Jerusalems fall föddes en man, som trots att hans liv blev kort skulle komma att göra både sig själv och sin nation ett stort namn. Han skulle sätta sin fot både i Babylon och i Egypten, där han skulle hälsas som en stor befriare. The New Encyclopœdia Britannica skulle, med förmånen att kunna betrakta saken i historiskt perspektiv, omkring 23 århundraden senare säga om honom: ”Det är ingen överdrift att säga att romarriket [och] spridningen av kristendomen som en världsreligion ... i viss mån var resultatet av [hans] landvinningar.”

Skulle denne framträdande världshärskare visa sig vara det som behövdes? Nästa avsnitt, ”Mytiska gudar utan värde”, kommer att besvara den frågan.

[Infälld text på sidan 19]

”En nations undergång börjar i människornas hem.” Ordspråk från Ashantiterritoriet (Ghana)

[Ruta på sidan 20]

Religionen i Kanaan — sann eller falsk?

”Utgrävningar i Palestina har bragt i dagen en mängd A[starte]-figurer i alla former; ... de flesta av dessa är små, grovt tillyxade figurer, en antydan om att denna gudomlighet främst dyrkades i hemmen, kanske bars av kvinnorna eller placerades i en alkov i huset. ... Den av sinnlighet präglade dyrkan av A[starte] och Baal tilltalade det enkla folket. Detta blev naturligtvis oundvikligen till men för dem; sexuella perversiteter till gudomens ära, sinnliga lustar och passionerade känslor blev en del av deras tillbedjan och trängde sedan in i deras hem.” — Calwer Bibellexikon.

”Religiösa fester urartade till ett skamligt förhärligande av människans djuriska instinkter. Till och med grekiska och romerska skribenter blev chockerade över det som kananéerna gjorde i religionens namn.” — The Lion Encyclopedia of the Bible.

”Av kananéernas religiösa sedvänjor skall vi här endast nämna bruket att offra barn, eftersom utgrävningar direkt har verifierat detta. I Geser såväl som i Megiddo vittnar det sätt varpå döda barnkroppar blivit begravda ... med all önskvärd tydlighet ... om denna sedvänja.” — Die Alttestamentliche Wissenschaft (Vetenskapliga studier i Gamla testamentet).

”I inget annat land har man funnit ett jämförelsevis så stort antal statyetter av nakna fruktbarhetsgudinnor, somliga avgjort anstötliga. Ingen annanstans framträder ormdyrkan så tydligt. ... Sakral prostitution och kastrerade präster var ytterst vanligt förekommande. Människooffer var en utbredd sedvänja. ... Den aversion som tillbedjarna av Guden JHVH kände när de konfronterades med kananéernas avgudadyrkan är följaktligen mycket lätt att förstå.” — Recent Discoveries in Bible Lands (Nutida fynd i bibelns länder).

[Bild på sidan 18]

Bild av guden Baal, vars tillbedjan fick israeliterna att avvika från sann gudsdyrkan

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris