[Ruta/Bild på sidorna 10, 11]

HUR ”KRISTENDOMEN” BLEV EN STATSRELIGION

DET var aldrig meningen att kristendomen skulle vara en del av den här världen. (Matteus 24:3, 9; Johannes 17:16) Ändå kan vi läsa i historieböcker att ”kristendomen” blev officiell statsreligion i romarriket på 300-talet v.t. Hur gick det till?

Från kejsar Neros tid (54—68 v.t.) och en bra bit in på 200-talet v.t. var alla romerska kejsare sådana som antingen aktivt förföljde de kristna eller också tillät sådan förföljelse. Gallienus (253—268 v.t.) var den förste romerske kejsare som utfärdade ett toleransedikt för de kristna, men även på hans tid var kristendomen en förbjuden religion i hela det romerska imperiet. Efter Gallienus fortsatte förföljelsen, och under Diocletianus (284—305 v.t.) och hans närmaste efterträdare tilltog den rentav i intensitet.

Vändpunkten kom i början av 300-talet i och med kejsar Konstantin I:s så kallade omvändelse. Beträffande denna ”omvändelse” sägs det i det franska uppslagsverket Théo — Nouvelle encyclopédie catholique: ”Konstantin påstod sig vara en kristen kejsare. I själva verket döptes han först på sin dödsbädd.” År 313 v.t. utfärdade emellertid Konstantin och hans medkejsare Licinius ett edikt som gav såväl kristna som hedningar rättighet att fritt utöva sin religion. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Konstantins beslut att utsträcka religionsfriheten till de kristna, vilket innebar att kristendomen officiellt erkändes som en religio licita [laglig religion] vid sidan av hedendomen, var en revolutionerande åtgärd.”

The New Encyclopædia Britannica konstaterar emellertid: ”Han [Konstantin] gjorde inte kristendomen till imperiets religion.” Den franske historikern Jean-Rémy Palanque, medlem av Institut de France, skriver: ”Den romerska staten ... höll emellertid fortfarande officiellt fast vid hedendomen. Och när Konstantin anslöt sig till Kristi religion, satte han inte punkt för den situationen.” I verket The Legacy of Rome framhåller professor Ernest Barker: ”[Konstantins seger] ledde inte till att kristendomen omedelbart etablerades som statsreligion. Konstantin nöjde sig med att erkänna kristendomen som en av imperiets officiella kulter. Under de sjuttio närmaste åren användes de gamla hedniska riterna i offentliga sammanhang i Rom.”

Vid den här tidpunkten var ”kristendomen” således en lagligt erkänd religion i det romerska imperiet. När blev den då en statsreligion i ordets fullaste bemärkelse? Vi läser i New Catholic Encyclopedia: ”[Konstantins] politik följdes också av hans efterträdare, med undantag av Julianus [361—363 v.t.], vars förföljelse av de kristna fick ett abrupt slut i och med hans död. Slutligen, under senare delen av 300-talet, gjorde Theodosius den store [379—395 v.t.] kristendomen till imperiets officiella religion och förbjöd offentliga hedniska ceremonier.”

Bibelkännaren och historikern F. J. Foakes Jackson bekräftar detta och avslöjar exakt vad denna nya statsreligion var: ”Under Konstantins tid var kristendomen och det romerska imperiet allierade. Under Theodosius’ tid blev de förenade. ... Från och med nu skulle beteckningen katolik vara reserverad för dem som tillbad Fadern, Sonen och den heliga Anden med ett lika stort mått av vördnad. Denne kejsares hela religiösa politik var inriktad på detta mål och resulterade i att den katolska tron blev romarnas enda lagligt tillåtna religion.”

Jean-Rémy Palanque skrev: ”Samtidigt som Theodosius bekämpade hedendomen, visade han sig också vara välvilligt inställd till den ortodoxa [katolska] kyrkan; genom det edikt som han utfärdade år 380 v.t. befallde han alla sina undersåtar att bekänna sig till samma tro som påven Damasus och [den trinitariske] biskopen av Alexandria och förvägrade oliktänkande religionsfrihet. Vid det stora kyrkomötet i Konstantinopel (år 381) fördömdes återigen alla kätterska läror, och kejsaren såg till att ingen biskop skulle stödja dem. Den nicenska [trinitariska] kristendomen hade definitivt blivit en statsreligion. ... Kyrkan var intimt förbunden med staten och åtnjöt dess odelade stöd.”

Det var följaktligen inte den oförfalskade kristendomen från apostlarnas dagar som blev det romerska rikets statsreligion, utan 300-talets trinitariska katolicism — införd med våld av kejsar Theodosius I och utövad av den romersk-katolska kyrkan, som då verkligen var en del av den här världen, alldeles som den är det nu.

[Bildkälla]

Kejsar Theodosius I: Real Academia de la Historia, Madrid (Foto Oronoz)

Besegrade av världen

Kyrkohistorikern August Neander påvisade de risker som var förbundna med detta nya förhållande mellan ”kristendomen” och världen. Om de kristna offrade sin avskildhet från världen, skrev han, skulle resultatet bli ”en sammanblandning mellan kyrkan och världen ... varigenom kyrkan skulle förlora sin renhet och, även om den tycktes vara en segervinnare, i stället bli besegrad”. — General History of the Christian Religion and Church, band 2, sidan 161.

Detta är precis vad som hände. I början av 300-talet försökte den romerske kejsaren Konstantin lappa ihop sitt söndervittrande rike med hjälp av den tidens ”kristna” religion. I detta syfte gav han dem som bekände sig vara kristna religionsfrihet och överförde en del av de hedniska prästernas privilegier till deras prästklass. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Konstantin fick kyrkan att överge sin världsfrånvändhet och börja axla socialt ansvar och bidrog till att det hedniska samhället vanns för kyrkan.”

En statsreligion

Efter Konstantins död gjorde kejsar Julianus (361—363 v.t.) ett försök att bekämpa kristendomen och återinföra hedendomen. Han misslyckades emellertid, och omkring 20 år senare förbjöd kejsar Theodosius I hednisk religionsutövning och utropade den trinitariska ”kristendomen” till romarrikets statsreligion. Som den franske historikern Henri Marrou så skickligt och träffsäkert skrev: ”I slutet av Theodosius’ regering kom kristendomen, eller rättare sagt den ortodoxa katolicismen, att bli den officiella religionen i hela den romerska världen.” Ortodox katolicism hade ersatt sann kristendom och blivit en ”del av världen”. Denna statsreligion var något helt annat än den religion som utövades av Jesu första efterföljare, till vilka han sade: ”Ni ... är [inte] någon del av världen.” — Johannes 15:19.

Den franske historikern och filosofen Louis Rougier skrev: ”Allteftersom kristendomen spreds, genomgick den märkliga förändringar så att den till sist blev oigenkännlig. ... Urkristendomens kyrka av fattiga, som levde på allmosor, blev en triumferande kyrka som kom överens med de existerande myndigheterna när den inte kunde styra dem.”

I början av 400-talet v.t. skrev den romerske katoliken ”sankt” Augustinus sitt stora verk De civitate Dei (Om gudsstaten), i vilket han beskriver två städer, ”Guds och världens”. Framhåller detta verk att katoliker bör vara avskilda från världen? Nej, det gör det faktiskt inte. Professor Latourette förklarar: ”Augustinus erkände öppet [att] de två städerna, den jordiska och den himmelska, går i varandra.” Augustinus lärde att ”Guds rike redan hade börjat i den här världen genom grundandet av [den katolska] kyrkan”. (The New Encyclopædia Britannica, Macropædia, band 4, sidan 506) Vad Augustinus’ ursprungliga syfte än kan ha varit, fick hans teorier den verkan att den katolska kyrkan blev ännu djupare involverad i den här världens politiska angelägenheter.