Mystiken tätnar

VI UPPLEVER något mycket verkligt när vi samlas runt en dödsbädd. Ändå är tanken på döden för de flesta människor något skrämmande, rentav skräckinjagande. Det är därför inte så underligt att allt som har med döden att göra ofta förefaller gåtfullt och mystiskt. Livet är kort, och som Shakespeare konstaterade: ”Döden ... har ock sin dag.”

Vad innebär då den fysiska döden? Det är det första vi måste ta reda på.

Ett oacceptabelt faktum

I Encyclopædia Britannica definieras döden helt enkelt som ”frånvaron av liv”. Människor har i regel ingen svårighet att acceptera att fiskar, fåglar och andra djur dör, men deras förnuft säger dem att människans död är en fiende, precis som det sägs i bibeln.a

Av alla de levande varelser som finns på vår jord är det bara människan som är i stånd att tänka på sin egen död. Hon är också unik på så vis att hon begraver sina döda. Encyclopædia Britannica förklarar att begravningsritualer av olika slag ofta ”härrör från en instinktiv oförmåga eller ovilja från människans sida att acceptera att döden är det definitiva slutet på mänskligt liv. Trots skräckinjagande bevis i form av den förmultningsprocess som inträder vid döden har den uppfattningen levat kvar att en viss del av individen överlever kroppens död.”

Följden har blivit att de sedvänjor som är förknippade med döden ofta är bemängda med gamla traditioner och mystiska vanföreställningar.

Sedvänjor och trosuppfattningar

Många forntida gravar innehåller till exempel inte bara ben, utan också lämningar av mat och dryck som begravts tillsammans med den döde i tron att han skulle behöva sådant i livet efter detta. På egyptiska träkistor målade man kartor och ögon för att vägleda de avlidna. Verktyg och personliga tillhörigheter, till exempel smycken, lämnades också kvar i graven, därför att man antog att den döde skulle ha glädje av dem i ett liv efter döden.

Skelett efter människor har påträffats liggande på sidan i hopkrupen ställning, ungefär som ett foster i moderlivet, vilket enligt somliga auktoriteter tyder på att man trodde på en återfödelse. Grekerna och romarna trodde att de döda måste skeppas över floden Styx, underjordens viktigaste flod. Denna tjänst utfördes av Karon, en demon som tjänade som färjkarl. Han fick som betalning för sina tjänster ett mynt som placerats i den dödes mun, en sedvänja som lever kvar än i denna dag i många delar av världen.

”Alla större religioner har naturligtvis sina uppfattningar om dödsprocessen, döden själv och livet efter döden”, sägs det i A Dictionary of Religious Education. Det är sant, men varför är det så? Därför att det är så svårt att tänka sig att det medvetna livet upphör. ”Ingen tror på sin egen död”, försäkrade psykiatern Sigmund Freud, och i vårt ”undermedvetna är vi alla övertygade om vår egen odödlighet”.

Ett sådant tänkesätt ligger naturligtvis bakom uppkomsten av många vanliga trosuppfattningar. Vi skall här undersöka de viktigaste av dessa föreställningar.

Skärselden och helvetet

Om de döda är vid liv måste de befinna sig någonstans — men var? Det är här problemet ligger, eftersom de döda inte består av enbart onda och inte heller av enbart goda. Med sin inneboende känsla för rättvisa har människan av hävd delat upp de döda, gjort en åtskillnad mellan goda och onda.

Den rabbinska uppfattningen kommer till synes i The Jewish Encyclopedia: ”På den yttersta domens dag skall det finnas tre klasser av själar: de rättfärdiga skall genast tilldömas rätten till det eviga livet, de onda till gehenna, men de människor vars goda och onda gärningar uppväger varandra skall kastas i gehenna och flyta omkring där tills de stiger upp renade.” Det sistnämnda yttrandet påminner som synes om en beskrivning av skärselden.

Det är intressant att lägga märke till att New Catholic Encyclopedia i ett officiellt utlåtande om läran om skärselden kort och gott säger: ”När allt kommer omkring är den katolska läran om skärselden grundad på traditionen, inte på den Heliga skrift.” Detta är inte förvånande, eftersom ordet ”skärselden” inte förekommer i bibeln och tanken som sådan inte är en biblisk lära. Men hur är det då med gehenna, dit de onda kommer, enligt The Jewish Encyclopedia?

Gehenna är en grekisk form av det hebreiska uttrycket gē hin·nóm, Hinnoms dal, belägen sydväst om Jerusalem. Det var en plats där man i forna tider förrättade barnoffer åt guden Molok, och det sägs därför i The Jewish Encyclopedia: ”Av detta skäl ansågs dalen vara förbannad, och ’gehenna’ kom därför snart att bli en symbolisk motsvarighet till ’helvetet’.”

”Enligt många religioner är helvetet ett tillstånd eller en plats som bebos av demoner, där onda människor blir straffade efter döden”, sägs det i The World Book Encyclopedia. Det är en lära som fortfarande aktivt förkunnas av vissa kyrkosamfund i kristenheten och inom andra religioner. Följden har blivit att människor i långa tider har vuxit upp med en verklig fruktan för att komma till helvetet.

”När jag var pojke”, skrev den engelske romanförfattaren Jerome K. Jerome år 1926, ”var uppfattningen om ett bokstavligt helvete fortfarande något som de flesta gudfruktiga människor accepterade såsom ett faktum. Det lidande som detta förorsakade ett fantasifullt barn kan knappast överdrivas. Det fick mig att hata Gud och längre fram i livet, när mitt växande intellekt förkastade tanken som en orimlighet, förakta den religion som hade förkunnat denna lära.”

Vilken uppfattning du än har om helvetet (för vidare upplysningar, se rutan ”Helvetet och gehenna — vad är skillnaden?”), är det mångas förhoppning att få komma till en behagligare plats, himmelen eller nirvana.

Himmelen och nirvana

”Himmelen är den plats och det välsignade tillstånd som kännetecknas av ändlös lycka i Guds och hans heliga änglars och helgonens närvaro”, sägs det i boken The Catholic Religion—A Manual of Instruction for Members of the Anglican Church. Den tillägger: ”Det innebär också en evig återförening med alla dem som vi har älskat på jorden och som har dött i Guds nåd och att vi blir fullkomligt goda och heliga i all evighet.”

Nirvana, å andra sidan, återspeglar den buddistiska uppfattningen att ett tillstånd präglat av ”fullständig frid och salighet” kan uppnås först när det ”plågsamma, ständiga kretsloppet av död och återfödelse” till sist upphör. I båda fallen, vare sig det gäller himmelen eller nirvana, erbjuder religionen här något som gör slut på det nuvarande livets lidanden och sedan ett liv i en idyllisk värld.

Kan dessa motstridiga läror hjälpa oss att besvara frågan: Vad händer när vi dör? eller gör de att mystiken tätnar ännu mer? Hur kan vi vara säkra på att det vi väljer att tro på är sant? Är det som religionen lär oss fantasi eller verklighet?

Människans öde efter döden kommer alltid att förbli ett mysterium — om vi inte kan besvara den fundamentala fråga som är själva nyckeln till gåtan: Vad är själen? Denna fråga skall vi begrunda härnäst.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

Kryonik och odödlighet?

Kryonik är en teknik med vars hjälp döda människors kroppar kan bevaras vid extremt låga temperaturer. Hela kroppen förvaras i en behållare fylld med flytande kväve vid en temperatur av minus 232 grader Celsius, eller också kan kunderna välja att bli ”neuropatienter”, vilket innebär att endast huvudet bevaras. ”Jag tror inte på ett liv efter detta i religiös mening”, säger chefen för det brittiska företag som rekommenderar kryoniktekniken, ”men jag tycker om att leva, och jag tycker att det är synd att medvetandet upphör.” Tanken bakom försäljningsargumenten är att forskningen någon gång i framtiden skall komma så långt att man kan återuppliva dessa människor och till och med genom kloning frambringa nya kroppar till de avskurna huvudena. Detta, förklarar londontidningen ”The Sunday Times”, är ett sätt att ”uppnå odödlighet”.

[Ruta på sidan 7]

Helvetet och gehenna — vad är skillnaden?

Uttrycket ”helvetets eld” bygger på en missuppfattning av ordet ”gehenna”, namnet på den avskrädesplats som var belägen utanför den forntida staden Jerusalem. Jesus använde denna term som en symbol av evig tillintetgörelse. (Matteus 10:28) Vad menas då med själva ordet ”helvete” (som översatts från det hebreiska ordet ”sche’ṓl” och det grekiska ordet ”haí·dēs” [läs: hạdes]? Om det vore en plats där människor pinas, skulle någon då vilja komma dit? Knappast. Men ändå bad patriarken Job att Gud skulle gömma honom där. (Job 14:13) Profeten Jona hade så gott som kommit till bibelns helvete när han befann sig i den stora fiskens buk, och han bad där till Gud om befrielse. (Jona 2:2, 3) Bibelns helvete är mänsklighetens gemensamma grav, där de som har dött vilar i Guds kärleksfulla minne i väntan på en uppståndelse. — Johannes 5:28, 29.

[Bild på sidan 5]

Ögonen på denna kista från det forntida Egypten målades i tron att ”den dödes själ på så sätt kunde kika ut”

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från British Museum i London

[Bild på sidan 7]

Hinnoms dal sydväst om Jerusalem i våra dagar