Efter Saipan var Chuuköarna (tidigare Truköarna) de som därnäst fick nytta av Sällskapet Vakttornets missionärers regelbundna tjänster. Merle Lowmaster hade gjort ett kort besök här år 1961, men år 1965 bosatte sig Paul och Lillian Williams på Chuuk, de första av mer än 30 missionärer som har anpassat sig till de enkla förhållandena här.

När de anlände till huvudön Moen år 1965, gjorde religiös ofördragsamhet det svårt för dem att finna bostad. En affärsföreståndare erbjöd sig till sist att hyra ut hälften av sitt plåtskjul åt dem. Detta gjorde de katolska prästerna så vreda att de genast gick till byhövdingen och krävde att Jehovas vittnen skulle bli avvisade från öarna. Hövdingen svarade: ”Ni kom hit för några år sedan och lärde oss att älska varandra, så varför lär ni oss nu att hata?” Prästerna hade inget svar. Missionärerna stannade.

Man påträffade genast intresse, och snart ledde man 30 bibelstudier på de här öarna, som en gång tjänade som Japans viktigaste flottbas under andra världskriget.

Detta förklarar varför nu fem missionärsbröder tjänar som de enda äldste i små församlingar på tre olika öar: Moen, Dublon och Tol.

”Detta kan vara en verklig prövning för våra systrar”, säger David Pfister, en av missionärerna. ”Unga flickor växer upp och planerar för att uppfostra många barn, men för närvarande finns det inga unga män i våra församlingar som de kan gifta sig med. En del av våra systrar hyser djup kärlek till Jehova, och de respekterar den bibliska anvisningen att gifta sig bara ’i Herren’. (1 Kor. 7:39) För andra är detta ett hinder för att tjäna Jehova.”

Salvador Soriano, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté på Guam, tillbringade 14 år som missionär på Dublon, där han var den ende brodern. Han säger: ”Det påminner mig om Psalm 68:11, där det heter att kvinnorna som kungör de goda nyheterna är en stor här.”

En ovanlig skjuts till Rikets sal

Missionärer i hela Mikronesien gör rutinmässigt bruk av sina bilar eller pickupbilar för att hjälpa människor att komma till mötena, men det finns en form av transport som kanske bara Barak Bowman har prövat på. När vacklande hälsa hindrade en kraftigt byggd 70-årig syster från att gå de tre kilometerna till Rikets sal, försökte Barak komma på ett sätt att hjälpa henne. ”Jag skulle vilja hämta dig till mötet”, sade han, ”men jag har inget annat än en skottkärra som jag kan använda.” Till hans överraskning svarade hon: ”Men det har jag inget emot.”

Du kan föreställa dig synen, när de rullade vägen fram till mötet — och även den ansträngning det krävde för Baraks del. Han var tvungen att gå hemifrån klockan 7.00 med en tom skottkärra för att hinna tillbaka till lokalen med systern ombord i rätt tid för programmet, klockan 9.30.

[Bild på sidan 234]

Varmt välkomnande av nya missionärer