Salvador, som kom till Truk tillsammans med sin hustru, Helen, för tio år sedan, kommer ihåg den gången han skulle fråga en dam på Truk om hon ville bli lycklig (pwapwa). I stället frågade han om hon ville bli gravid (pwopwo). Och Zenette, som kom från Canada tillsammans med sin man, David, kommer ihåg den gången då hon försökte säga ”Tack” (kilisou), men i stället sade ”Hästfluga” (kiliso). Det behöver inte sägas att de kan de här orden nu.

Missionärerna på Ponape, Truk och Belau använder sina egna båtar för att vittna på öarna. Eftersom de flesta öarna saknar brygga eller hamn, måste de ofta vada i land i gyttja ända upp till knäna. De flesta öbor är vänliga och välkomnar besökarna genom att breda ut vävda golvmattor för dem och ge dem kall kokosmjölk att dricka. Hela familjen kallas samman och lyssnar uppmärksamt. Eftersom många saknar pengar, är det inte ovanligt att förkunnarna återvänder efter två eller tre dagar med båten lastad med frukt som de har fått i utbyte mot biblisk litteratur.

Rodney och Sheri kom till Truk från Hawaii. Han medger: ”Uppriktigt sagt så upplevde jag en kulturchock.” Han skriver nu tio år senare: ”Vi har ett mycket tillfredsställande arbete att utföra här. Vi upplever med- och motgångar; ibland känner vi oss missmodiga och ensamma. Men vi vill fortsätta att göra vad som är vårt uppsåt i livet och tjäna som missionärer här.” Och Sheri tillägger glatt: ”Självuppoffrande människor är lyckliga människor.”