José Vertematti, som under 1970-talet tjänade som kretstillsyningsman i staten Maranhão, skrev: ”För att komma till församlingarna i Sítio Ceará och Guimarães var min hustru, Mazolina, och jag tvungna att åka båt två timmar och därefter vänta på att någon form av transportmedel skulle dyka upp, eftersom det inte fanns någon reguljär busstrafik. Åtskilliga gånger åkte vi med lastbil, Mazolina i förarhytten och jag högst uppe bland lasten på flaket, en last som kunde vara grisar, kycklingar och getter eller säckar med mjöl, ris och bönor. Om lastbilen fastnade i leran, fick vi hoppa av och skjuta på. Om allt gick bra tog den här delen av resan ungefär fem timmar. Sedan gick vi till fots i ytterligare fyra timmar för att komma till Rikets sal.” Vittnena som bodde där visade mycket stor uppskattning av de här besöken.

En del kretsar omfattar väldiga, glest befolkade områden. Under 1980-talet fanns det en krets som omfattade staterna Acre och Rondônia och delar av Mato Grosso och Amazonas — ett område som är lika stort som Spanien. När Adenir Almeida tjänade i den kretsen, besökte han församlingen i Lábrea i staten Amazonas. Lábrea var en stad där många människor hade lepra (spetälska). För att komma dit reste han fyra timmar med buss, övernattade på ett natthärbärge och gav sig tillsammans med åtta medpassagerare av på morgonen, sittande på flaket av en lastbil som var fullastad med flaskor med alkoholhaltiga drycker. Efter att ha rest i åtskilliga timmar i hettan var de alla törstiga. Den enda vätska som fanns var den som fanns i flaskorna. Broder Almeida erkänner att under de här omständigheterna var det inte lätt att stå emot när de andra erbjöd honom att dricka av det som de hade stulit ur lasten. Efter tio timmars färd i brännande sol, rikligt med vägdamm och därefter regn kom de slutligen fram till Lábrea. Där var hela församlingen på plats för att möta honom — två pionjärer med särskilt uppdrag och två odöpta förkunnare! På söndagen hade han glädjen att få döpa de två förkunnarna.