Vintertid följde jag med bröderna i ett unikt fortskaffningsmedel som kallades ”kabyss”, en hästdragen täckt släde med vedspis och skorsten som var gjorda så att det inte kunde ryka in. Många gånger gav vi oss i väg före gryningen med så många som sex personer ombord, färdades 35 kilometer eller mer i djup snö och besökte bondgårdar längs vägen. Kusken behövde vara uppmärksam, eftersom snödrivor kunde välta ”kabyssen” och kasta ut passagerarna jämte den glödande askan från vedspisen.

Jag har under åren färdats med små flygplan, fiskebåtar, stora snövesslor med drivband och skidor, snöplan (fordon med en propeller baktill och styrskidor framtill) och med mer konventionella medel som tåg, buss och bil.