Ett rikt och givande liv i Jehovas tjänst
BERÄTTAT AV LEO KALLIO
Det var sent på eftermiddagen en vacker sensommardag år 1914, då plötsligt lugnet där vi bodde i utkanten av Åbo i Finland stördes av nyheten om att ett stort krig hade brutit ut. Det var snart fullt av folk på gatorna, och de undrade vad detta kunde innebära. De vuxnas allvarliga ansikten fick oss barn att undra vad som skulle hända. Jag var nio år, och jag kommer ihåg att barnens fridfulla lekar förvandlades till krigslekar.
FINLAND kom inte med i första världskriget (1914—1918), men år 1918 härjades landet ändå av ett inbördeskrig. På grund av olika politiska uppfattningar tog släktingar och tidigare vänner till vapen mot varandra, och vår familj på sju personer fick också uppleva det hatet. Min far, som brukade säga sin mening rakt på sak, blev arresterad och dömd till sju års fängelse. Han blev senare frikänd, men då hade hans hälsa redan blivit ödelagd.
Under den här hemska perioden led vår familj av hunger och sjukdom. Tre av mina yngre systrar dog. Min fars bror, som bodde i Tammerfors, fick höra om vår nöd och inbjöd min far och mor och oss två kvarvarande syskon att få bo hos honom.
Flera år senare, när jag fortfarande bodde i Tammerfors, träffade jag en förtjusande flicka som hette Sylvi. Hon hade liknande bakgrund som jag. Hennes far hade dödats i inbördeskriget, och sedan hade en nära vän till hennes familj, Kaarlo (Kalle) Vesanto från Björneborg, tagit henne och hennes syster och mor hem till sig. Han ordnade så att Sylvis mor fick arbete och att flickorna fick gå i skolan. Sylvi flyttade sedan till Tammerfors för att söka arbete, och det var där vi träffades.
En kväll som förändrade mitt liv
År 1928 blev Sylvi min fästmö, och en dag reste vi till Björneborg för att hälsa på Kalle Vesanto och hans familj. Ingen annan händelse har på ett så avgörande sätt påverkat mitt liv. Kalle hade tidigare sysslat med travhästar, men det hade han slutat med. Han och hans hustru hade blivit nitiska förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike. I Jehovas vittnens årsbok för 1990 beskrivs det hur han lejde män för att måla orden ”Millioner skola aldrig dö” på ytterväggen till sitt tvåvåningshus. Texten var stor nog för att lätt kunna läsas från de snabbt förbipasserande tågen.
Den natten talade Kalle och jag med varandra till långt fram på småtimmarna. ”Varför? Varför? Varför?” frågade jag, och Kalle förklarade. Jag lärde mig grundläggande bibliska sanningar bokstavligt talat över en natt. Jag skrev ner de skriftställen som förklarade olika läror. När jag sedan kom hem, skaffade jag mig en anteckningsbok och skrev ner alla dessa skriftställen ord för ord. Eftersom jag ännu inte var förtrogen med Bibeln, använde jag den här anteckningsboken för att vittna för dem som arbetade på samma byggplats som jag. När jag avslöjade den falska religionens läror, upptäckte jag att jag ofta använde Kalles ord: ”Vad ni har blivit lurade, pojkar!”
Kalle gav mig adressen till en stuga i Tammerfors, där omkring 30 bibelforskare hade sina möten. Där brukade jag sitta hopkrupen i ett hörn nära dörren och intill stugans ägare, broder Andersson. Jag var inte så regelbundet närvarande, men bönen visade sig bli till hjälp. En gång, när jag hade stora problem på arbetet, bad jag: ”O Gud, om du hjälper mig att komma över de här problemen, så lovar jag att vara med vid varje möte.” Men saker och ting blev bara värre. Då insåg jag att jag ställde upp villkor för Jehova, och därför bad jag i stället: ”Jag lovar att vara med vid varje möte, vad som än händer.” Då avtog mina motgångar, och jag blev en regelbunden mötesbesökare. — 1 Johannes 5:14.
Vår tjänst under de första åren
År 1929 gifte Sylvi och jag oss, och år 1934 symboliserade vi båda vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop. På den tiden ingick det i vår tjänst att vi skulle ha med oss en grammofon och grammofonskivor, när vi besökte människors hem, och att vi vänligt skulle fråga om de ville lyssna till ett bibliskt föredrag utan att det kostade dem något. Människor bjöd ofta villigt in oss, och när de hade lyssnat på det inspelade talet, fick vi samtala med dem, och de skaffade något av vår litteratur.
Med tillstånd från myndigheterna spelade vi också upp dessa bibliska föredrag genom förstärkare i parkerna. Och i stadens utkanter brukade vi fästa högtalaren på ett hustak eller högst uppe på en skorsten. Vid andra tillfällen spelade vi upp dem nere vid strandpromenaden, där stadsbefolkningen samlades i stora skaror. Vi tog helt enkelt förstärkarna i en båt och rodde sakta längs stranden. På söndagarna for vi i väg med buss för att predika på landet, rustade med våra dyrbara förstärkare och massor av litteratur.
En förändring som prövar vår tro
År 1938 började jag i heltidstjänsten som pionjär, men jag fortsatte också att arbeta som murare. Följande vår inbjöd Sällskapets avdelningskontor mig att bli resande tjänare, det som nu kallas kretstillsyningsman. Det var inget lätt beslut att tacka ja till detta, eftersom jag tyckte om att arbeta tillsammans med vår församling i Tammerfors. Dessutom hade vi ett eget hus och en son, Arto, på sex år, som snart skulle börja skolan, och Sylvi tyckte också om sitt arbete som affärsbiträde. Men efter det att vi hade resonerat igenom saken tackade jag ja till detta ytterligare privilegium i Rikets tjänst. — Matteus 6:33.
Då började en annan svår period. Den 30 november 1939 marscherade sovjetiska trupper in i Finland, och krig bröt ut. Kriget, som kallades vinterkriget, varade till mars 1940, då Finland måste gå med på ett fredsfördrag. Det verkade som om även naturen började kriga, för det var den kallaste vinter jag kan minnas. Jag cyklade från den ena församlingen till den andra, medan termometern visade under 30 minusgrader!
År 1940 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Finland. Därefter blev många unga finska vittnen satta i fängelse, där de tvingades stanna under omänskliga förhållanden. Jag är tacksam över att jag kunde betjäna församlingarna under hela andra världskriget, från år 1939 till år 1945. Men för att kunna göra detta måste jag ofta vara borta från Sylvi och Arto i månader i sträck. Och så var det det ständiga hotet att jag skulle bli arresterad för att jag höll på med en illegal verksamhet.
Det måste ha varit en märklig syn, när jag kom farande på en cykel som var tungt lastad med en resväska, en litteraturväska och en grammofon och grammofonskivor. Grammofonskivorna hade jag med mig bland annat för att jag, om jag skulle bli arresterad, skulle kunna bevisa att jag inte var någon fallskärmshoppare som spionerade för ryssarna, eftersom jag då skulle kunna argumentera och säga att grammofonskivorna ju skulle ha gått sönder, om jag hade hoppat i fallskärm.
Men en gång, när jag skulle besöka en trakt där man hade blivit varnad för en spion, trodde den familj av vittnen som jag skulle besöka att jag var spion. De vågade inte öppna, när jag en mörk vinterkväll knackade på deras dörr, så jag fick tillbringa natten i en lada, nerkrupen i höet för att försöka hålla värmen. Följande morgon klarades förväxlingen upp, och jag måste säga att medlemmarna i den familjen visade mig extra stor gästvänlighet under återstoden av mitt besök!
Under krigsåren var det bara broder Johannes Koskinen och jag som betjänade församlingarna i mellersta och norra Finland. Vi hade båda stora områden att ta hand om, omkring 60 mil långa. Vi hade så många församlingar att besöka att vi bara kunde stanna i två eller tre dagar i varje församling. Tågen var ofta försenade och bussarna gick sällan, och de var så fullsatta att det var ett under att vi kom fram dit vi skulle.
Jag kommer undan med knapp nöd
En gång i början av vinterkriget for jag till avdelningskontoret i Helsingfors för att hämta fyra tunga kartonger med förbjuden litteratur, som jag skulle ta med mig på tåget och leverera till församlingarna. När vi var vid Riihimäkis järnvägsstation, ljöd flyglarmet. Soldaterna på tåget tog på sig sina vita snödräkter, och passagerarna ombads att omedelbart lämna tåget och bege sig till ett tomt gärde, som låg mitt emot stationen.
Jag talade om för soldaterna att mina kartonger var viktiga och bad dem bära dem åt mig. Fyra av dem tog var sin kartong, och vi sprang omkring 200 meter över det snötäckta gärdet, där vi kastade oss ner på marken. Någon skrek till mig: ”Du, civilperson, rör dig inte ur fläcken! Om bombfällarna ser att något rör sig, kommer de att fälla bomber på oss.” Men min nyfikenhet fick mig att försiktigt vända ansiktet mot himlen, där jag kunde räkna till 28 plan!
Plötsligt skakades marken av exploderande bomber. Stationshuset klarade sig, men tåget som vi hade kommit med träffades. Det förstörda tåget och den förvridna rälsen utgjorde verkligen en grotesk syn! Följande morgon kunde jag fortsätta min resa med mina kartonger, och soldaterna fortsatte sin resa med ett annat tåg. En av dem blev ett vittne efter kriget, och han berättade för mig att soldaterna efteråt hade talat om den märkliga civilpersonen med sina kartonger.
En tid senare, när broder Koskinen var på väg för att betjäna den lilla församlingen i Rovaniemi i norra Finland, blev han arresterad medan han ännu var kvar på tåget. Han sattes i fängelse, där han misshandlades svårt. När det blev dags för mig att betjäna samma församling, beslöt jag att stiga av tåget vid den lilla stationen Koivu. Där ordnade syster Helmi Pallari så att jag kunde fortsätta resan till Rovaniemi med en mjölktransport. Mitt besök i Rovaniemiförsamlingen blev lyckat. Men jag råkade i svårigheter, när jag skulle därifrån.
På väg till järnvägsstationen kom min kamrat och jag fram till en vägspärr med två militärer som kollade alla förbipasserandes handlingar. ”Titta inte på dem. Stirra bara rakt fram”, sade jag. Vi gick mellan dem som om de inte fanns. De började då sätta efter oss, men vid järnvägsstationen lyckades jag till slut skaka av mig dem i folkmassan och hoppa upp på ett tåg som börjat rulla. Det fattades inte spänning i resetjänsten på den tiden!
En gång blev jag arresterad och förd till inskrivningsnämnden. Avsikten var att skicka ut mig till fronten. Men telefonen ringde, och den officer som just skulle börja förhöra mig svarade. Jag kunde höra hur en röst i andra änden skrek: ”Varför i hela världen fortsätter ni att skicka hit alla dessa sjuka och odugliga personer? Vi kan bara skicka tillbaka dem. Vi behöver män som kan uträtta något!” Lyckligtvis hade jag med mig ett läkarintyg som beskrev ett hälsoproblem jag hade. När jag visade detta fick jag gå, och jag kunde så utan avbrott fortsätta mitt arbete bland församlingarna!
Jag hjälper till vid en rättegång
Krigshysterin fortsatte att rasa, och min vän Ahti Laeste blev arresterad. Hans hustru ringde då upp mig, och jag for hem till dem och fann där bland hans papper en handling från den lokala polisen, som gav Ahti tillstånd att framföra inspelade tal i stadens offentliga parker. Vi kom till domstolen med handlingen, som jag räckte broder Laeste, när man hade slutat att läsa upp åtalet. Domaren lät en soldat bära in en grammofon och flera inspelade bibliska föredrag, som rättens ledamöter skulle få lyssna på. Efter varje föredrag som domaren hade lyssnat på sade han att han inte kunde finna något felaktigt i det som hade sagts.
Därefter skickades Ahti, hans hustru och jag ut i korridoren för att avvakta rättens beslut. Där stod vi i spänd väntan. Till slut hörde vi en röst säga: ”Den svarande kan komma in i rättssalen.” Broder Laeste frikändes! Våra hjärtan var verkligen fyllda av tacksamhet mot Jehova, när vi fortsatte med vårt arbete, broder och syster Laeste i sin församling och jag i resetjänsten.
Kriget slutar, men vår tjänst fortsätter
När kriget var över, hävdes förbudet mot vårt predikoarbete, och bröderna släpptes ur fängelse. Under alla mina år av tjänst har den roll som våra kristna systrar spelar i Rikets verk och i sitt stöd för sina män gjort djupt intryck på mig. Jag har i synnerhet varit tacksam för Sylvis uppoffringar och stöd. På grund av det kunde jag hålla på i resetjänsten i 33 år utan avbrott och sedan tjäna som pionjär med särskilt uppdrag.
Både Sylvi och jag uppmuntrade Arto att börja som pionjär, när han hade slutat skolan, och vi uppmuntrade honom också att lära sig engelska och att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead i USA. Han utexaminerades från Gilead år 1954. Sedan gifte han sig med Eeva, och de har tillsammans tagit del i olika slag av heltidstjänst, däribland kretstjänst, tjänst vid Betel och tjänst som pionjärer med särskilt uppdrag. År 1988 flyttade de till Tammerfors, där Sylvi och jag bor, för att de, samtidigt som de har fortsatt att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag, också skulle kunna ta hand om oss.
Sylvi och jag har haft ett rikt och välsignat liv, och vi har massor av minnen, som är till uppmuntran för oss nu när våra krafter inte längre är som förr. Det är mycket glädjande att tänka på den tillväxt som vi har fått se. När jag började besöka församlingarna år 1939, fanns det endast 865 Rikets förkunnare i Finland, men nu finns det över 18.000!
Inte kunde jag ana, när jag började i heltidstjänsten år 1938, att jag 55 år senare fortfarande skulle få ha en andel i den. Trots hög ålder fortsätter vi i Jehovas kraft och ser fram emot att få vår utlovade belöning. Vi litar på psalmistens ord: ”Jehova är god; hans kärleksfulla omtanke varar till obestämd tid och hans trofasthet från generation till generation.” — Psalm 100:5.
[Bild på sidan 21]
Leo och Sylvi Kallio symboliserade sitt överlämnande åt Jehova år 1934
[Bild på sidan 23]
Ett nytaget fotografi av Leo och Sylvi. De närmar sig nu 60 år av överlämnad tjänst