Jag älskar naturen och hoppas att för evigt få leva nära den

Berättat av Dorothy Connelly

När jag var liten fick jag höra att jag skulle komma till helvetet, därför att jag var aborigin. Men många år senare, år 1936, fick jag höra ett inspelat bibliskt föredrag som riktade brandsprutestrålen mot helvetet, och då tändes ett hopp i mitt hjärta. Det hoppet är nu starkare än någonsin. Men låt mig först, innan jag förklarar varför, berätta lite om mig själv.

JAG föddes omkring år 1911. Orsaken till att jag säger ”omkring” är att på den tiden brydde sig aboriginerna (urinnevånarna) aldrig om datum och födelseattester. Mina föräldrar var arbetsamma och gudfruktiga människor, och vi bodde i den lilla staden Springsure i närheten av den vackra bergskedjan Carnarvon i centrala Queensland i Australien.

Min far hade uppfostrats i den romersk-katolska läran av en vit familj. Men mina föräldrar lärde mig ändå sina aboriginska seder och ingöt i mig sin kärlek till naturen. Vi fiskade och jagade kängurur, emuer, sköldpaddor och ormar och samlade ätbara larver. Jag var den enda i vår familj som inte fick äta emu, eftersom den var min egen totem. Enligt aboriginertraditionen hade varje stammedlem sin egen totem, och släkten eller stammen upprätthöll förbudet som gällde detta.

Totemismen har sina rötter i vidskepelse, men upprätthållandet av detta tabu var dock en påminnelse om livets helgd. Aboriginerna dödade inte för nöjes skull. Jag minns hur arg min pappa blev på mig, när jag var liten och han kom på mig med att lemlästa levande gräshoppor. ”Det är förfärligt!” utropade han. ”Vet du inte att Gud hatar grymhet? Vad skulle du tycka, om någon gjorde så med dig?”

Vi var mycket vidskepliga. Om en svartvit solfjäderflugsnappare visade sig vid vårt läger betydde det dåliga nyheter, och om vi under dagtid fick se en uggla sitta på en stubbe i närheten, trodde vi att det betydde att någon skulle dö. Vissa drömmar betraktades också som omen. Om man drömde om grumligt vatten, betydde det att någon i släkten var sjuk. Men om vattnet var gyttjigt, antog man att någon hade dött. Trots att vi var katoliker höll vi fast vid våra vidskepligheter inom stammen.

Min familj behöll också sitt aboriginerspråk, vilket nu är ett av dessa många språk som håller på att dö ut. Jag får ibland tillfälle att använda det, när jag talar med andra om Bibeln, men för det mesta talar jag engelska eller det lokala pidginspråket.

En värdefull fostran i barndomen

När jag var omkring tio år bodde vi på en stor boskapsstation omkring tre mil från Springsure. Varje dag promenerade jag den två kilometer långa vägen till huvudbyggnaden för att där sköta mina hushållssysslor. Min dagslön bestod av en liten kanna mjölk och en limpa bröd. Vi bodde i traditionella aboriginska barkhyddor. När det regnade brukade vi sova i närliggande grottor. Tyckte jag att detta enkla liv var svårt? Nej, för det var så aboriginerna hade levt i århundraden, och vi accepterade det.

Jag är faktiskt glad över att jag inte fick allting serverat åt mig, och jag är tacksam över att jag hade kärleksfulla föräldrar som lärde mig att arbeta och hur man kan livnära sig av naturen. År 1934, kort efter det att vi hade flyttat till ett reservat i närheten av Woorabinda i Queensland, flyttade jag hemifrån för att arbeta som piga på boskaps- och fårstationer längre mot väster. På grund av arbetet flyttade jag så småningom österut, till en plats strax utanför kuststaden Rockhampton. Där träffade jag min nu avlidne man, Martin Connelly, son till en irländare. Vi gifte oss år 1939.

Jag lär känna Bibelns sanning

Jag har alltid haft djup respekt för Bibeln. När jag var barn, brukade husföreståndarinnan vid boskapsstationen församla oss barn — aboriginer och vita — och berätta för oss om Jesus. En gång förklarade hon innebörden i Jesu ord att man inte skulle hindra de små barnen från att komma till honom. (Matteus 19:14) Detta var första gången som jag såg en strimma av hopp efter det att man hade sagt till mig att jag var dömd till helvetet.

Längre fram fick jag, som jag nämnde i början av artikeln, höra ett inspelat föredrag, där det sades att helvetet inte var något hett ställe, och detta fick mig att börja tänka. Men jag hade inte någon ytterligare kontakt med Jehovas vittnen förrän år 1949, då vi bodde i Emerald, omkring 25 mil väster om Rockhampton. Där fick vi besök av R. Bennett Brickell,a som talade med oss om Bibeln. Ben bodde sedan alltid hos oss varje gång han var i trakten. Både Martin och jag och våra fyra barn kände djup respekt för honom. Martin var alltid vänlig och gästfri mot vittnena och i synnerhet mot Ben, men han var aldrig intresserad av Bibelns budskap.

Ben gav mig många bibelstudiehjälpmedel, men problemet var att jag inte kunde läsa, och därför läste och förklarade Ben tålmodigt Bibeln och på Bibeln grundad litteratur för barnen och mig. Han var verkligen en vederkvickande kontrast till prästerna, vilka, när de hade utfört sina religiösa formaliteter, aldrig ägnade oss så mycket som fem minuter för att lära oss att läsa! Ben visade oss från Bibeln att det är Satan och hans demoner som är upphovet till all den vidskepelse som har fjättrat mänskligheten, däribland mitt eget folk. Jag kom alltmer att uppskatta Jesu ord: ”Sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.

Jag blev hänförd över att få lära mig att det är Guds uppsåt att skapa ett paradis på jorden för dem som lyder honom. Jag kom framför allt att längta efter de dödas uppståndelse. Mamma dog år 1939 och pappa år 1951, och jag tänker ofta på den dag då jag kan få omfamna dem och välkomna dem tillbaka till den jord som de älskade så mycket. Och så spännande det kommer att bli att få undervisa dem om Jehova Gud och hans kungarike!

En förkunnare som inte kan läsa

Allteftersom min kunskap i Bibeln ökade, ville jag dela med mig av den till andra. Först talade jag med släktingar och vänner, men sedan ville jag utöka min tjänst. Så nästa gång Ben kom till Emerald tog jag med mig barnen och följde med honom ut i predikoarbetet. Han visade mig några enkla framställningar och lärde mig att jag i bön skulle förtrösta på Jehova. Jag måste medge att min framställning inte var så artig och polerad, men den kom från hjärtat.

Först talade jag om för dem jag besökte att jag inte kunde läsa, och sedan bad jag dem läsa de skriftställen som jag pekade ut för dem och som jag hade lärt mig utantill. Människor i denna övervägande vita stad tittade lite förvånat på mig, men det var sällan någon var ohövlig. Så småningom lärde jag mig att läsa, vilket stärkte min tillförsikt och min andlighet.

Min första sammankomst

Efter det att jag år 1951 hade överlämnat mitt liv åt Jehova kom jag till de följande två stora händelserna i mitt liv: min första sammankomst tillsammans med Jehovas vittnen och dopet i vatten. Detta innebar att jag måste åka till Sydney — en skrämmande tanke för en flicka från landet. Och inte heller hade jag pengar till tågbiljetten. Så vad skulle jag göra?

Jag beslöt mig för att spela kort för att få pengar till biljetten. ”Jag är säker på att Jehova kommer att hjälpa mig att vinna, då jag ju gör detta för hans skull”, resonerade jag. Efter några partier hade jag tillräckligt med pengar till biljetten och tyckte då att jag hade fått hjälp av Jehova.

Ben, som kände till mina planer att resa till Sydney, frågade mig nästa gång han kom på besök om jag hade pengar till resan. ”Javisst”, svarade jag. ”Jag fick pengar till biljetten genom att spela kort.” Ben blev illröd i ansiktet, och jag insåg genast att jag hade sagt något olämpligt, men jag försvarade mig med att säga: ”Vad är det med dig? Jag har inte stulit dem!”

När Ben lugnat ner sig, förklarade han vänligt varför de kristna aldrig spelar hasard och tillade lugnande: ”Men det var inte ditt fel. Jag borde ha talat om det för dig.”

Man får mig att känna mig välkommen

Jag hade dittills endast träffat Ben och några andra vittnen, så denna fyradagars sammankomst, den 22–25 mars 1951, var min första kontakt med så många vittnen, och jag undrade hur jag skulle bli mottagen. Du kan därför föreställa dig hur glad jag blev, när jag blev hjärtligt välkomnad av mina blivande andliga bröder och systrar, som inte visade några som helst fördomar. Jag kände mig verkligen hemma och väl till mods.

Jag har fortfarande den sammankomsten i färskt minne, särskilt på grund av att jag var bland de 160 som blev döpta i Botany Bay. Jag var tydligen en av de första australiska aboriginerna som blev ett Jehovas vittne. Det var en bild av mig i tidningen, och jag var också med i en journalfilm som visades på bio.

Det enda vittnet i staden

En månad efter det att jag kom hem från Sydney flyttade vi till Mount Isa, en gruvstad i nordvästra Queensland, där vi skötte om en stor jordlott alldeles utanför staden. I sex år bodde vi i ett hus som vi själva hade byggt. Till väggarna hade vi använt timmer som vi hade huggit i skogen i närheten, och till taket hade vi tagit asfalttunnor som vi skurit upp och plattat ut. Martin fick arbete vid järnvägen, men hans drickande fördärvade till slut hans hälsa, så att jag ensam fick försörja familjen. Han dog år 1971.

Till att börja med var jag det enda vittnet i Mount Isa. Ungefär var sjätte månad kom Ben på besök, då Mount Isa hörde till hans stora distrikt. Om Ben råkade vara i staden vid tiden för åminnelsen av Jesu Kristi död, vilken var ett mycket speciellt tillfälle för honom som hade hoppet att få liv i himlen, brukade han fira denna tillsammans med oss — ibland under ett träd.

Ben stannade vanligtvis inte så länge, så barnen och jag fick för det mesta vittna själva. Det är sant att vi var ensamma, men Jehovas ande och hans kärleksfulla organisation gav oss kraft. Trogna resande tillsyningsmän och deras hustrur trotsade tryckande värme, flugor, damm och hemska vägar för att komma till Mount Isa för att uppmuntra oss, och det trots att gruppen under flera år var mycket liten. Vittnen från den nybildade församlingen i Darwin, över 120 mil bort, kom också på besök ibland.

En församling bildas i Mount Isa

I december 1953 bildades en församling i Mount Isa. Ben förordnades som tillsyningsman, men förutom Ben var det bara min dotter Ann och jag som tog del i tjänsten. Men snart flyttade andra vittnen till staden. Antalet lärjungar på vårt distrikt växte, och så småningom blev också en del aboriginer lärjungar.

Församlingen fortsatte att växa, och det blev snart uppenbart att vi behövde en Rikets sal, där vi kunde hålla våra möten. Efter mycket hårt arbete var så vår nya Rikets sal färdig i maj 1960. Under de följande 15 åren byggde vi till den två gånger. Men i mitten av 1970-talet var vi omkring 120 förkunnare, och salen var återigen för liten. Därför byggdes en fin Rikets sal med 250 sittplatser som överlämnades år 1981. På grund av att lokalen är så stor har den ibland också använts för sådana större möten som kretssammankomster.

Tillväxt bland aboriginerna

Det var en stor glädje för mig när det år 1996 bildades en aboriginsk grupp som samarbetar med Mount Isa-församlingen. Det förnämsta syftet med den här gruppen är att kunna vittna effektivare för aboriginer, vilka inte alltid känner sig så väl till mods bland vita människor.

Det finns nu omkring 20 sådana grupper av aboriginer på olika håll i Australien. Och i Adelaide, Cairns, Ipswich, Perth och Townsville finns det församlingar av aboriginer. Omkring 500 personer, däribland medlemmar av min egen familj, tillhör dessa grupper och församlingar. Närmare 10 procent av de aboriginska förkunnarna är pionjärer, dvs. heltidsförkunnare!

År 1975 fick jag diabetes. Den här sjukdomen, som drabbar så många aboriginer, har under årens lopp satt sina spår, och jag får allt svårare att läsa. Men Jehova fortsätter att uppehålla mig och skänka mig glädje.

Jag är tacksam mot de modiga förkunnare som under årens lopp har betjänat min familj och mig. Deras outtröttliga nit, deras kärlek och de andliga skatter de förde med sig på sina cyklar när de färdades på de dammiga och ensliga vägarna och stigarna i Queenslands obygder gjorde det möjligt för oss att lära känna sanningen i Bibeln. Nu ser jag tillitsfullt fram emot den tid då mitt hopp att för evigt få leva nära naturen skall bli verklighet.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Perth

Darwin

Cairns

Townsville

Mount Isa

Rockhampton

Emerald

Springsure

Woorabinda

Ipswich

Adelaide

Sydney

Dorothy i dag

[Bild på sidan 13]

En övningsstund tillsammans med Ben i mitten av 1950-talet