Mode — forntida grekisk stil

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

VARFÖR behövde de kristna skribenterna Paulus och Petrus ge särskilda råd om kvinnokläder under det första århundradet? Paulus skrev till exempel: ”[Jag] vill ... att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt.” (1 Timoteus 2:9) Petrus fann det likaledes nödvändigt att tala om det ”utvändiga, att fläta hår”, ”att hänga på guldsmycken” och ”att bära ytterklädnader”. — 1 Petrus 3:3.

De skrev till kristna som levde under inflytande av den hellenistiska kulturen, vilken härstammade direkt från den forntida, klassiska grekiska civilisationen. Fanns begreppet mode i det forntida Grekland? Många som tänker sig en typisk forntida grek föreställer sig troligen att han eller hon bar det mycket vanligt förekommande klädesplagget khi·tọn, det vill säga en tunika eller långskjorta, oberoende av vilken tidsperiod det var fråga om eller bärarens kön eller födelseplats.a Är den föreställningen riktig? Nej!

Hur innerklädnaden var gjord och hur den bars

En närmare granskning av statyer, keramikmålningar och klassiska skrifter visar att den forntida grekiska klädedräkten var mer än bara långa vita klädnader. Såväl stilar, tyger, färger och mönster som tillbehör var varierande och skiftande. Särskilt kvinnorna utnyttjade en mångfald olika tillbehör för att förhöja sitt utseende.

De som har läst den forntida grekiske skalden Homeros’ epos Odysséen, som beskriver den uppdiktade hjälten Odysseus’ tioåriga irrfärder, påminner sig kanske att hjältens hustru, Penelope, medan hon väntade på hans hemkomst, i flera år fortsatte med att väva och att riva upp samma stycke tyg. Homeros gör några ytterligare hänvisningar till kläder, som antyder att tygframställning var en av kvinnans huvudsakliga uppgifter i hemmet alltifrån äldsta tid.

Sedan tyget hade vävts, klippte man till det för att sy en khi·tọn, ett skjortliknande plagg, som först gjordes av linne och senare ibland av ylle och som utgjorde grunden till både mäns och kvinnors kläder. I arkaisk tid (omkring 630 till 480 f.v.t.) bestod kvinnans khi·tọn (som då kallades e·sthẹs) av ett enkelt tygstycke som var ungefär lika brett som kvinnans längd och dubbelt så långt som hon kunde nå med utsträckta armar. (Jämför Johannes 19:23; Apostlagärningarna 10:30, Kingdom Interlinear.) En khi·tọn fästes med broscher, som ursprungligen gjordes av ben från små djur och senare av metall. Den var öppen i båda sidorna, hölls ihop av en gördel runt mellangärdet och såg således ut som två åtskilda klädesplagg.

I början av 1500-talet f.v.t. tedde sig en jonisk khi·tọn mera som en dräkt än som en tunika, eftersom den syddes ihop i sidorna och inte veks upptill, och den var följaktligen mer ekonomisk i fråga om materialåtgången. Tyget var inte alltid enfärgat vitt, utan kunde ibland vara randigt och ha långa, smala olikfärgade bårder, och plagget kunde även förses med fransar. Saffransgult och rött var bland de favoritfärger som användes. Under den hellenistiska perioden förde asiatiskt inflytande med sig nya, strålande färger, till exempel rosa, blått, violett och klargult. Andra material, prydda med guldtråd eller med broderade blommor, var ursprungligen förbehållna gudastatyerna eller skådespelare som gestaltade gudarna.

Vad mera kunde en athensk dam sätta på sig?

Ingen athensk dam med självaktning skulle gå hemifrån utan att ta på sig sin hi·mạ·ti·on, dvs. sin mantel. Detta rektangulära tygstycke kunde bäras på olika sätt — det kunde läggas över axlarna som en sjal, draperas över höger axel och under vänster arm eller dras upp över huvudet till skydd mot solen. Det fanns också mantlar i olika storlekar — de större som var avsedda för kallt väder påminde om slängkappor. En hi·mạ·ti·on var ofta försedd med vackra bårder, och det måste ha krävt stor skicklighet att vika den, så att den kunde läggas över axlarna i jämna, prydliga veck.

En kỵ·pas·sis, ett slags kort jacka som knäpptes framtill, bars ibland i stället för en hi·mạ·ti·on. Kvinnor bar inte några hattar, sådana som vi har i våra dagar, även om de en särskilt het dag kunde skydda sig med en ski·ạ·dei·on, ett parasoll. Rika grekiska damer bar ofta en pẹ·plos, ett ylleplagg. I de grekiska skrifterna nämns också ”huvudbonad” (grekiska: pe·ri·bọ·lai·on) i ett av Paulus’ brev. — 1 Korinthierna 11:15.

De forntida grekerna använde vanligtvis inte skor inomhus, och ibland inte heller utomhus. Enligt skalden Hesiodos använde lantbefolkningen oxhudssandaler fodrade med filt. Korta kvinnor använde ibland platåsulor av kork för att verka längre.

Till höger: En flicka klädd i en ”hi·mạ·ti·on”

Nedan till höger: Gulddiadem

Längst till vänster: En gudinna klädd i en ”khi·tọn” och en ”hi·mạ·ti·on”