Under tiden gjorde de två supermakterna, Sovjetunionen och USA, stora genombrott i förhandlingarna om nedrustning och minskning av kärnvapenhotet. Varje avtal som träffades väckte förnyat hopp om att det var möjligt att uppnå världsfred — i så hög grad att skribenten John Elson i september 1989 skrev: ”Åttiotalets sista dagar anses av många kommentatorer bli ett slags farväl till vapnen. Det kalla kriget verkar i det närmaste vara över; det ser ut att bli fred i många delar av världen.”

Slut på det kalla kriget

Författaren David Selbourne säger: ”Mönstret för det östeuropeiska systemets kollaps var anmärkningsvärt enhetligt.” Han tillägger sedan: ”Den utlösande faktorn var helt uppenbart Gorbatjovs makttillträde i Moskva i mars 1985 och hans förkastande av ’Brezjnevdoktrinen’, vilket ofrånkomligen innebar att de östeuropeiska regimerna inte längre kunde räkna med Sovjets stöd och intervention i händelse av folkresning.”

I The New Encyclopædia Britannica omtalas Gorbatjov som ”den enskilda person som hade det största inflytandet på en serie händelser i slutet av 1989 och under 1990, händelser som omvandlade den politiska strukturen i Europa och markerade början till slutet på det kalla kriget”.

Gorbatjov kunde naturligtvis inte ensam göra slut på det kalla kriget. Som en antydan om vad som snart skulle hända sade Storbritanniens premiärminister, Margaret Thatcher, efter sitt första möte med honom: ”Jag tycker om Mr. Gorbatjov. Vi kan göra affärer ihop.” Det goda personliga förhållande som rådde mellan Thatcher och USA:s president, Reagan, gjorde dessutom att hon kunde övertyga denne om att det var klokt att samarbeta med Gorbatjov. Gail Sheehy, som skrivit boken Gorbachev—The Making of the Man Who Shook the World, säger: ”Thatcher kunde gratulera sig till att ’i högst verklig mening vara gudmor till förhållandet Reagan—Gorbatjov’.”

Som så ofta förr i historien hade rätt personer haft rätt maktpositioner samtidigt vid rätt tillfälle för att genomföra förändringar som annars inte skulle ha ägt rum.