Avspänningen

En viktig faktor var en europeisk säkerhetskonferens som hölls i Stockholm med 35 deltagarländer. I september 1986 undertecknade dessa stater det så kallade Stockholmsdokumentet, där de bekräftade sin lojalitet mot Helsingforsöverenskommelsen från år 1975.a Stockholmsdokumentet innehåller många regler som är avsedda att styra övervakningen av de undertecknande staternas militära aktiviteter. ”De tre senaste årens resultat är uppmuntrande, och graden av verkställighet börjar överträffa de skrivna utfästelserna i Stockholmsdokumentet”, rapporterade fredsforskningsinstitutet SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) i sin Yearbook 1990.

År 1987 träffade supermakterna en anmärkningsvärd överenskommelse: att förstöra alla markbaserade missiler med en räckvidd på mellan 500 och 5.500 kilometer. ”En faktisk förstöring av missiler och avskjutningsramper planeras, och bestämmelserna i avtalet iakttas vederbörligen av båda sidor”, förklarar SIPRI.

Man har också vidtagit andra åtgärder för att minska risken för kärnvapenkrig. År 1988 undertecknade exempelvis supermakterna en överenskommelse rörande ”interkontinentala ballistiska missiler och ubåtsbaserade ballistiska missiler”. Innan någon av sidorna avfyrar sådana vapen, måste den andra sidan underrättas ”minst tjugofyra timmar i förväg om planerad tidpunkt, avskjutningsplats och nedslagsplats”. SIPRI hävdar att sådana överenskommelser ”praktiskt taget eliminerar risken för att lokala konflikter trappas upp till ett världsomfattande kärnvapenkrig”.

Under denna tid gjordes också energiska försök att förbättra den internationella säkerheten. Vid en toppkonferens mellan supermakterna, som hölls i Washington i maj 1990, föreslog den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov att de två europeiska nationsblocken skulle underteckna en fredspakt. I juli sammanträffade de 16 medlemsnationerna i NATO (Atlantpakten) i London. Som svar på Michail Gorbatjovs förslag föreslog de att båda sidor skulle underteckna en ”gemensam deklaration i vilken vi högtidligt förklarar att vi inte längre är fiender och bekräftar vår avsikt att avhålla oss från hot om eller bruk av våld”. En förstasidesrubrik i en afrikansk dagstidning beskrev detta som ”ett jättekliv mot världsfred”.

Strax därefter, kort innan ett toppmöte mellan supermakterna skulle hållas i Helsingfors, förklarade en talesman för den amerikanska regeringen att ”möjligheten till krig [i Mellersta Östern] föranleder en ny samfälld plan för världsfred”. Fredssträvandena hade drabbats av ett bakslag när Irak invaderade Kuwait, och kriget hotade att sprida sig till de övriga länderna i Mellersta Östern. Men under FN:s överinseende lyckades en internationell militärstyrka ledd av Förenta staterna tvinga de invaderande styrkorna att dra sig tillbaka till sitt eget land. Den internationella enighet som ådagalades i detta krig fick somliga att hoppas att en ny era av samverkan och samarbete hade grytt.

Sedan dess har världssituationen utvecklats ytterligare. I synnerhet har det som en gång var Sovjetunionen förändrats dramatiskt. De baltiska staterna utropade sin självständighet, och andra republiker i Sovjetunionen följde deras exempel. Våldsamma etniska motsättningar började dyka upp i länder som hade förefallit monolitiska under det centraliserade kommunistiska styret. Vid slutet av år 1991 hade Sovjetunionen officiellt upphört att existera.

Dessa radikala förändringar på den politiska scenen har öppnat möjligheternas dörr för Förenta nationerna. Med avseende på detta skrev The New York Times: ”Den globala avspänningen och den nya andan av samverkan mellan Förenta staterna och Sovjetunionen skulle kunna leda till att världsorganisationen får en ny och mer betydelsefull roll i de internationella angelägenheterna.”