Ett av de äkta par som flyttade var Harold och Anne Zimmerman. De hade tidigare tjänat som missionärer i Etiopien, samtidigt som de arbetade som skollärare. Men när de år 1959 förberedde sig för att flytta från Förenta staterna till Colombia för att sprida budskapet om Riket där, hade de fyra barn i åldrarna fem månader till fem år. Harold reste i förväg för att försöka få tag i ett arbete. När han kom fram, blev han oroad av de lokala nyhetsrapporterna. Ett inbördeskrig rasade, och många människor hade dödats i det inre av landet. ”Vill jag verkligen att min familj skall komma hit och leva under sådana förhållanden?” frågade han sig själv. Han försökte påminna sig några vägledande exempel eller principer i Bibeln. Han kom att tänka på den bibliska berättelsen om de räddhågade spejarna som kom tillbaka till det israelitiska lägret med en dålig rapport om det utlovade landet. (4 Mos. 13:25—14:4, 11) Det avgjorde saken; han ville inte likna dem! Han gjorde genast anordningar för att ta dit sin familj. Först när de bara hade tre dollar kvar att leva av fick han tag i ett förvärvsarbete, men de saknade aldrig det de verkligen behövde. Hur mycket förvärvsarbete han har behövt utföra för att försörja sin familj har skiftat under årens lopp, men han har alltid strävat efter att sätta Rikets intressen främst. När de kom till Colombia, fanns det omkring 1.400 vittnen i landet. Vilken makalös tillväxt de har upplevt sedan dess!

[Bild på sidan 469]

Bland de tusentals Jehovas vittnen som flyttade till andra länder för att tjäna där behovet var större fanns också familjer, till exempel Harold och Anne Zimmerman och deras fyra små barn (Colombia)