Vid kusten känner alla Jehovas vittnen

Låt oss nu se på Rikets verk på den karibiska kusten. Kommer du ihåg syster Kate Goas’ rapport, sedan hon hade predikat i Barranquilla år 1942? Hon menade att det fanns ”många vänliga, välmenande människor” där, som skulle reagera gynnsamt för sanningen. Fyra år senare kom fem missionärer från Bogotá redo att börja predika i denna kuststad.

Det tropiska Barranquilla har sin egen charm: det makliga levnadssättet, de utåtriktade människorna, den särskilda klangen i deras röst. Ja, kustborna är tillgängliga och ofta ganska uppsluppet glada. Man tycker om dem omedelbart.

De fem missionärer som flyttade från Bogotá till Barranquilla år 1946 fick ytterligare hjälp i november det året. En lång och gänglig 28-årig farmarpojke från Förenta staterna, James Webster, anlände. ”Vilken plötslig förändring!” sade Webster. Han var Gileadkamrat med Robert Tracy, och i likhet med Tracy hade han tjänat som kretstillsyningsman innan han kom till Colombia.

Sex månader senare, i maj 1947, flyttade Olaf Olson från Bogotá för att förstärka missionärsgruppen. Eftersom han var nordamerikan med norsk härkomst, talade han spanska med en färgstark skandinavisk accent. I Barranquilla, som då var en stad på lite mer än 160.000 invånare, var det bara en handfull av lokalbefolkningen som regelbundet kom tillsammans med främlingarna. Olson förutsade att Barranquilla en dag skulle ha 500 förkunnare. Det tycktes omöjligt då, men det antalet nådde man i januari 1959.

De flesta av de nyligen anslutna kom från den fattiga klassen, småfolket, som colombianerna kallar dem. Under de hemska våldsamheterna i Colombia var det vittnen bland småfolket som modigt öppnade vägen för sanningen i andra kuststäder och i inlandet.

”Det finns 62 församlingar i Barranquilla i våra dagar, fler än i någon annan stad i landet förutom Bogotá”, säger platstillsyningsmannen, Rogelio Jones, en byggmästare som har hjälpt Sällskapet med byggnadsprojekt sedan 1950-talet. ”Och det predikande som utförts längs kusten har varit effektivt. Nästan varenda en i samhällena har en släkting, vän eller arbetskamrat som är ett av Jehovas vittnen. Det karibiska kustområdet är kanske den enda plats i Colombia där folk konsekvent skiljer mellan Jehovas vittnen och andra icke-katolska grupper.”

Lottsedelsförsäljare, nu reguljär pionjär

Främlingar som besöker Colombia lägger snabbt märke till de överallt förekommande lottsedelsförsäljarna — föredömen i fråga om initiativ och ihärdighet. José Villadiego, en av dessa gatuföretagare, skaffade en del av våra publikationer av en missionär, som tog del i gatuvittnande, och tyckte om vad som sades i dem. Några dagar senare råkade José träffa på en Rikets förkunnare, som vittnade från dörr till dörr. Eftersom han var gammal i gamet när det gällde detta slags arbete, bara med en artikel som var mycket annorlunda, började han följa med förkunnaren. Först lyssnade han på hur predikandet skedde. Sedan instämde han för att betona vikten av budskapet.

Följande söndagsförmiddag var José med i Rikets sal redo för tjänst på fältet. (På den tiden var kraven på nya förkunnare inte så klart fastställda som nu.) För att bli kvalificerad för överlämnande och dop upphörde dock José snart med att gå omkring och sälja lottsedlar. Sex månader efter sitt dop blev han Barranquillas förste reguljäre pionjär, i april 1949. Nu är José Villadiego äldste i en församling i Barranquilla och är fortfarande ett exempel på initiativ och entusiasm som reguljär pionjär.

Mannens vänlighet gjorde intryck på henne

Också i den rikare klassen fanns det vänliga människor som väntade på att få komma in i sanningen. I El Prado- området bodde till exempel en bedrövad änka, Inez Wiese. Hon var född på Jamaica av engelska föräldrar och tillbringade sin barndom i Colombia. Senare gifte hon sig och flyttade till Tyskland, där hennes tyske man och två adopterade söner dog under andra världskriget. Efter kriget återvände hon till Colombia. En dag år 1947 kom Olaf Olson till hennes dörr och erbjöd prenumeration på Vakttornet. Hon sade senare: ”Jag hade inte hört något om Jehovas vittnen och visste mycket lite om bibeln. Men jag beslöt att prenumerera på grund av hans vänliga, hänsynsfulla attityd.” Två år senare började Inez som pionjär vid 59 års ålder.

Hon gav frikostiga bidrag till Rikets verk, bland annat ett kylskåp och en tvättmaskin, vilka missionärshemmet var i stort behov av, och en stor ny herrgårdsvagn av 1953 års modell till avdelningskontoret. Åren igenom var hon en effektiv lärare i spanska för de nyanlända missionärerna. Inez var ett utmärkt föredöme ända till sin död år 1977. Hennes sinne för humor och hennes uppskattning av sanningen var en uppmuntran för missionärerna och de inhemska bröderna i samma mån.c

”Det började verkligen röra på sig!”

Farah Morán, den tidigare omnämnde ägaren av en herrekiperingsaffär, som i omkring 14 år hade läst böcker skrivna av broder Rutherford, var övertygad om att han hade funnit sanningen. En dag i september 1949, när en av missionärerna besökte Farahs butik, presenterade sig som en Ordets förkunnare och försökte fortsätta sin framställning, avbröt Farah honom och sade: ”Jag är inte intresserad av att höra om någon annan religion än den som domare Rutherford förklarar!” När Farah fick påvisat för sig att det var samma budskap, skaffade han sig villigt boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. För Farah började mötesnärvaron just den veckan.

Broder Webster berättar: ”Farahs hustru och en del av hennes familj kom med i sanningen. Farahs gamle jaktkamrat, César Roca, tillsammans med sin hustru och stora familj såväl som flera andra vänner, tog emot sanningen. Farahs protestantiska bröder och deras familjer och en del av deras släktingar genom giftermål kom också med. Det började verkligen röra på sig!”

Det växte snabbt i Barranquilla, och snart bildades en andra församling med Farah Moráns hem som Rikets sal. Olaf Olson blev presiderande tillsyningsman. Femtiotvå var närvarande vid första mötet. Broder Olson övade Farah så att han kunde ha tillsyn över gruppen. En tredje församling bildades i september 1953. Två år senare började en fjärde församling.

[Bild på sidan 87]

Missionärerna Olaf Olson och James Webster

[Bild på sidan 88]

Rogelio Jones, José Villadiego och Farah Morán — en byggmästare, en före detta lottsedelsförsäljare och en före detta ägare av en herrekiperingsaffär — tidiga förkunnare fortfarande verksamma i Barranquilla