Nu till staden Cali, som grundades år 1536, det år som bibelöversättaren William Tyndale brändes på bål.

Söderut till Cali

Att färdas 450 kilometer söderut på den panamerikanska landsvägen till Cali är en naturskön, heldags bilfärd uppför och nerför berg, såväl som genom det gröna kaffeproducerande landet och en dal med sockerrörsplantager. Nu finner man Jehovas vittnen i alla de större städerna och samhällena i hela denna region.

Cali ligger vid bergutlöpare och bergskedjor, vilka reser sig den ena högre än den andra upp till 4.000 meters höjd. Sedan, på andra sidan topparna, sluttar bergskedjorna ner mot Stillahavskusten, som är mindre än tre timmar från staden, om man färdas med bil. Behagliga fläktar från cordillerans sluttningar skänker lättnad från dagens hetta. Tre kors på en bergstopp och en stor staty över kungen Kristus på en annan höjer sig över staden.

Vänliga människor, mottagliga för sanningen

När Kathe Palm predikade här under 1936, var Cali en liten stad. Efter ett kort besök i början av 1949 skrev så tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Robert Tracy, till Sällskapets högkvarter i Brooklyn: ”Cali är en av de städer som går mest framåt i Colombia.”

Tracy hade fyllt sin tjänsteväska med 15 böcker och namnen på flera intresserade personer. Han fann människorna vänliga och mottagliga, och inom bara två timmar hade hans förråd av litteratur tagit slut. ”Så snart som möjligt bör missionärer sändas hit”, skrev han när han avslutade sin rapport.

Under andra världskriget började industrialiseringen i Cali, och snart började utländska, multinationella och lokalt ägda fabriker och affärsföretag att växa upp inom området. Nu finns det 3.657 vittnen, som tillsammans utgör 39 församlingar i denna stad med en befolkning på något mer än två miljoner.

En anställning efter bara en halv dag

År 1954 lämnade Tracys och Fountains Bogotá för att upprätta missionärshemmet i Cali. Några månader senare, i december, kom två nya missionärer, Jesse och Lynn Cantwell. Jesse, den yngste i en familj på åtta pionjärer i Förenta staterna, hade börjat sin predikoverksamhet som 12-årig skolpojke år 1934, under den stora depressionens år.

Cantwells kom till Colombia som turister, eftersom diktatoriska påbud ännu var i kraft år 1954. Med begränsad skolutbildning och en elementär kunskap i spanska satte Jesse i gång med att söka efter arbete, som skulle göra honom och hans hustru berättigade att ansöka om visum för att få bosätta sig där. Efter bara en halv dag fick han anställning på Caucadalens universitet som lärare i engelska vid medicinska institutionen. ”Detta kunde bara ha åstadkommits med Jehovas hjälp”, erkände Jesse. Med sex missionärer i Cali slog Rikets verk nu rot och började växa i staden.

När den politiska situationen förändrades och de religiösa restriktionerna upphörde, drog Cantwell sig tillbaka från universitetet för att resa i en av de två kretsar som då fanns i Colombia. Därnäst kom områdesverksamhet, sedan en uppgift vid avdelningskontoret i Barranquilla. År 1970 förflyttades Cantwells till Dominikanska republiken, där broder Cantwell tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret. För närvarande är Jesse och Lynn Cantwell upptagna i kretsverksamhet i Förenta staterna.

Förmäten präst — välvillig polis

I ett medelklassområde i Cali förde en präst vid namn Arango en oförsonlig kamp mot Jehovas vittnen. En dag gjorde syster Fountain och en ny förkunnare, Ana Valencia, återbesök, när prästen Arango kom instörtande i huset och röt åt hustrun: ”Skicka i väg de här indianerna härifrån!” Rasande ringde han själv till polisen. Under tiden bad systrarna kvinnan att ringa efter en taxi. Piketbussen och taxin anlände samtidigt. Syster Valencia gick snabbt fram till piketbussen och sade övertygande till föraren: ”Det är så att prästen ringde efter polisbilen åt sig. Vi ringde efter taxin, så vi åker i den.” Konstapeln samtyckte, och systrarna steg in i droskan för att åka till polisstationen och lämnade Svarta Maja åt prästen.

På polisstationen kom den rasande prästen med beskyllningen: ”De här kvinnorna gick omkring i min församling och vållade störningar, fördärvade folk och lärde ut seder som är annorlunda.”

”Eftersom ni har förargat prästen”, sade domaren till systrarna, ”måste jag hålla er kvar i häkte.” Systrarna hölls isolerade i omkring sex timmar, till dess bröderna Fountain och Cantwell slutligen hittade dem och fick dem frigivna. Domaren ursäktade sig: ”Jag vet att er religion är bra, men om jag inte hade hållit er här, hade jag förlorat mitt arbete i morgon.”

[Bild på sidan 113]

Harold och Anne Zimmerman, som uppfostrade fyra barn i Cali, är nu förordnade till att ta del i projektet med det nya avdelningskontoret i Facatativá

Efter ett år vid kusten i Barranquilla packade Moores sina tillhörigheter i en gammal Studebaker pickup och skramlade i väg 1.300 kilometer genom natursköna högländer och lågländer, bland dem områden som hyste gerillasoldater och banditer, för att ta emot ett förordnande på ett fält där behovet var ännu större — Cali. Moore sattes direkt till att arbeta i Califörsamlingen såväl som till att arbeta vid språkinstitutionen vid Caucadalens universitet, där han fortsatte till pensionsåldern, 20 år senare.