”Upplös sammankomsten”

Den första områdessammankomsten i Colombia hölls på avdelningskontoret, dvs. missionärshemmet i Barranquilla, i december 1952. Bröder kom från sex departement, eller provinser, och en del färdades i fyra dagar med båt nerför Magdalenafloden för att vara med. Högsta antalet var 452, med 58 döpta. Sista sessionen var knappt över förrän man entusiastiskt började tala om nästa sammankomst.

För den hela landet omfattande sammankomsten ”Triumferande Riket” år 1955 tecknade bröderna kontrakt om en danslokal, som också användes för andra funktioner i samhället. Men borgmästaren och guvernören ingrep för att upphäva kontraktet — på order från den katolske biskopen. Med en dags varsel måste vittnena ändra planerna och återigen hålla en sammankomst vid avdelningskontoret.

Den första kvällssessionen hade just börjat, med 600 närvarande, när en poliskommissarie och ett dussin beväpnade poliser visade sig. Kommissarien stormade in och befallde: ”Upplös sammankomsten!” Genom en hänvändelse till borgmästaren nästa morgon fastslogs vittnenas rätt att hålla religiösa möten i sina egna lokaler. Borgmästarens sekreterare bad om ursäkt för det icke auktoriserade avbrottet av sammankomsten. Andra kvällen steg antalet närvarande till 700, och nästan 1.000 trängde ihop sig i avdelningskontorets fastighet den fjärde och sista dagen.

”Besvär med biskopen”

Visserligen hade nästan tio år av militärt undantagstillstånd och diktatur, som beviljade särskilda privilegier åt den katolska religionen, upphört, men kyrkan var mer besluten än någonsin att hålla kvar sitt järngrepp om det colombianska folket. Bevis för detta kom till synes vid tiden för ”De vakna förkunnarnas” områdessammankomst år 1959.

Den luftkonditionerade Metroteatern, som hade sittplats för 2.000 och var en av de finaste mötesplatserna i Barranquilla på den tiden, hade valts för de tre sista dagarna av den planerade fyradagars sammankomsten. Allting var i sin ordning eller tycktes åtminstone vara det. Vittnena hade i sina händer ett undertecknat och av notarius publicus bekräftat kontrakt, ett depositionskvitto och ett skriftligt tillkännagivande från borgmästarens kontor som bekräftade att vittnena kunde hålla sin sammankomst ”varhelst de ansåg lämpligt”.

På måndagsförmiddagen, bara tre dagar innan sammankomsten skulle börja, ringde Metrodirektören till avdelningskontoret och sade nervöst att den katolske biskopen gjorde påtryckningar på honom att upphäva kontraktet. Vad kunde göras? Deltagare hade redan anlänt från olika delar av landet. Vid ett snabbt besök på borgmästarens kontor fick vi klart för oss att han också befann sig i ett upprört tillstånd. Vad borgmästaren minst av allt önskade var ”att få besvär med biskopen”. Han ville att vi skulle inställa sammankomsten.

På tisdagsförmiddagen återvände vittnena till borgmästaren och påpekade att det i Colombias författning, artikel 53, klart och tydligt sägs: ”Frihet garanteras alla religioner som inte är i strid med kristen moral eller bryter mot lagen.” Men det hela var till ingen nytta. Borgmästaren gav inte vika.

Nästa steg var att vädja till vederbörande minister i Bogotá. Statsämbetsmännen var välvilliga. ”Det är klart att ni har rätten på er sida”, försäkrade de bröderna. Men ämbetsmännen var fortfarande ovilliga att sätta någonting på pränt, eftersom de fruktade att det ”kunde vålla problem med kyrkan”. Guvernören för departementet Atlántico underrättades om deras beslut. Han i sin tur talade med borgmästaren.

På torsdagsförmiddagen började sammankomsten planenligt på avdelningskontorets mark. Till sist, vid dagens slut, kom bröderna ut från borgmästarens kontor triumferande — med ett skriftligt godkännande i handen. Jehova hade gett segern! Vittnena kunde under de tre sista dagarna av sammankomsten njuta av den luftkonditionerade komforten i Metroteatern. Högsta slutliga närvaroantal blev 2.200.

Efteråt var teaterdirektören en förändrad man. Den smidigt fungerande organisationen, vittnenas ordningsamma uppträdande, programmets värdighet — allt detta gjorde synbart intryck på honom. Han sade att han skulle bli glad över att få hyra ut lokalerna till vittnena vid deras nästa sammankomst, och så blev det.