Flyttar tillbaka till Bogotá

Vid mitten av 1970-talet hade verksamheten vid avdelningskontoret i Barranquilla växt ur lokalerna. När sökandet efter en tillgänglig fastighet kom i gång, var det ingen som föreställde sig att det skulle föra dem tillbaka dit där avdelningskontoret först hade upprättats år 1946, Bogotá, eller att Colombia snart skulle ha ett nytt Betelhem och ett tryckeri som skulle trycka tidskrifter åt fyra grannländer såväl som åt Colombia.

I Bogotá förvärvade man en tomt och utarbetade ritningar för bekväma bostäder åt 60 arbetare vid avdelningskontoret och tillräckligt utrymme för två offsetpressar. Detta var installationer tillräckliga för år som skulle komma.

”Omöjligt! Försök inte ens med det”

Under årens gång fick Colombia Sällskapets tidskrifter från Brooklyn, först som ytpost och sedan hela partierna som skeppsfrakt. På grund av den tid transporterna tog låg Colombia alltid månader efter andra länder i fråga om datum för spridningen av tidskrifterna såväl som när det gällde studiedatum för Vakttornet varje vecka. Hur fint skulle det inte vara om man en dag själv skulle kunna trycka tidskrifterna här i Colombia!

Ja, nu gör man det. Tryckeritillsyningsmannen, William (Bill) Lensink, berättar för oss hur detta gick till. Bill har varit i Colombia sedan 1969, när han som liten pojke flyttade hit tillsammans med familjen från Canada för att tjäna där behovet var större.

”I juni 1982 skrev man från Brooklyn att man skulle sända en offsettryckpress till Colombia i januari 1983”, börjar Bill. ”Glada började vi göra upp planer. I början av november fick vi så veta att tullsatserna på tryckeriutrustning skulle höjas till 15 procent den 1 januari 1983. Skulle Brooklyn gå med på att sända pressen tidigare? Och skulle det kunna åstadkommas före årets slut? Yrkesmässiga importörer och tullmäklare sade oss: ’På mindre än två månader och under helgdagarna vid årets slut, omöjligt! Försök inte ens med det.’

’Men om det är Jehovas vilja’, resonerade vi, ’kan vi göra det.’ Avdelningskontoret i Colombia hade tidigare lagt fram för Brooklyn en plan och en budget för att få pressen sänd med lastbil till staden Miami i USA och flugen till Bogotá med jumbojet — mindre besvär, mer ekonomiskt, mycket snabbare och mindre hårdhänt behandling. Vi bad Sällskapet om ett beslut, och utgivarkommittén inom den styrande kretsen godkände!

Bröderna skulle själva övervaka detta stora arbete. Den 16 november lämnade vi in licensen till Importstyrelsen för godkännande, vilket skulle ta minst en månad om den blev godkänd. Detta skulle lämna mycket kort tid kvar. Därnäst skisserade vår arbetsgrupp upp förtullningsförfarandet och arbetade ut krisplaner för varje moment. Jag tänkte att det var bäst att jag förde dagbok över händelserna.”

Dagbok över händelserna

”MÅNDAGEN DEN 20 DECEMBER: Meddelande från Miami, lastbilarna hade anlänt från New York; tryckverken och delar redo för inlastning i jumboplanen. Fortfarande inget besked om importlicensen.

TISDAGEN DEN 21 DECEMBER: Beteliten José Granados begav sig tillsammans med en tullmäklare till tullkontoret för att begära tillstånd att få nationalisera det importerade direkt vid flygplatsen. Chefssekreteraren ville inte höra på något sådant okonventionellt förslag. Då tog Granados till orda och förklarade syftet med vårt ideella sällskap. ’Sällskapet kommer att sköta om hela proceduren’, tillfogade han. ’Första leveransen kommer från Miami på torsdag.’ Tillståndet beviljades, auktoriseringen skrevs ut, undertecknades och försågs med sigill.

ONSDAGEN DEN 22 DECEMBER: Beteliten Bill Neufeld och jag begav oss tidigt på förmiddagen till Importstyrelsen. ’Hur blir det om licensen avvisas?’ Vi tillät oss inte att tänka på det. När vi anlände till kontoret, hälsade sekreteraren oss med ett varmt leende. ’Styrelsen godkände er licens i går’, sade hon. ’Gå ner en trappa och hämta den.’

TORSDAGSFÖRMIDDAGEN DEN 23 DECEMBER: Vårt vittnesteam befann sig tidigt vid flygplatsen El Dorado, en lyftkran och lågbyggda påhängsvagnar stod beredda, den stora 747:an anlände med den första av tre tunga sändningar. Tullmyndigheter, inspektörer, skattelikvidatorer och revisorer kom alla i tur och ordning med sina invändningar. Men fotokopior av den officiella auktoriseringen avlägsnade allt motstånd.

FREDAGEN DEN 24 DECEMBER: Den andra jumbolasten mottagen och nationaliserad. Inga problem trots kristenhetens helgdagsafton.

ONSDAGEN DEN 29 DECEMBER: Sista leveransen anländ enligt schemat, förtullad och ivägkörd till avdelningskontoret utan något hinder just i tid före dämpningen av takten och upphörandet av officiell verksamhet vid årsskiftet.

Det ’omöjliga’ hade uträttats! I Betelhemmet hade glädjen vid årsskiftet ingenting att göra med det världsliga nyåret. Det var jubel över att Jehova med framgång hade krönt ansträngningarna att få Colombias offsetpress in i tryckeriet före tidsfristens utgång den 31 december 1982!”

Till sist i takt

”Våra första exemplar av Vakttornet”, fortsätter Bill Lensink, ”började komma ut från pressen tre och en halv månad senare, numret för 15 april 1983. Rikets förkunnare strålade av glädje. Inom kort förekom Vakttornet och Vakna! på tidskriftsdiskarna i Rikets salar överallt i landet före utgivningsdatum. Det behövde inte längre bli någon förvirring och någon undran: ’Vilket nummer av Vakttornet skall vi studera den här veckan?’ Vid årsskiftet producerade vi med vår tryckpress 200.000 exemplar varje månad enbart för Colombia. År 1984 började vi trycka för grannrepublikerna Venezuela, Panamá, Ecuador och Peru.

Och i maj det året, med samtidig tryckning av tidskrifter på engelska och spanska, var vi till sist i andlig takt med främsta ledet i den teokratiska organisationen.”

[Bilder på sidan 124]

Trots att experter sade: ”Omöjligt! Försök inte ens med det”, flögs Colombias rotationstryckpress in med jumbojet till en ansenlig besparing. Colombia trycker ”Vakttornet” och ”Vakna!” åt fem latinamerikanska länder