Rapport från förkunnare av Riket

Han följde sitt genom Bibeln övade samvete

ISRAELS kung David bad om Jehovas hjälp då han sade: ”Vad mig beträffar, i min ostrafflighet kommer jag att vandra. O friköp mig och visa mig ynnest.” (Psalm 26:11) Gud belönade honom därför att han bevarade sin ostrafflighet. Jehova välsignade också Jesus därför att denne gjorde sin himmelske Faders vilja, och han välsignade en yngling i Colombia som följde sitt genom Bibeln övade samvete och som beslöt sig för att göra Guds vilja. Den här unge mannen berättar:

”När jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen var jag elev i en katolsk skola. Men mitt samvete plågade mig när jag var med vid mässan, så jag gick till skolans rektor (som var präst), syokonsulenten och hjälpundervisaren för min grupp och bad att få slippa vara med vid mässan. Trots att jag blev befriad, fanns det personer som försökte tvinga mig att gå dit. Trycket ökade så snart jag hade blivit döpt som ett av Jehovas vittnen. Min pappa hotade med att sända i väg mig hemifrån om jag blev relegerad från skolan. Han hade tänkt att jag skulle studera vidare vid universitet och välja en akademisk bana.

Rektorn varnade oss upprepade gånger för att underlåta att uppfylla våra förpliktelser som katoliker. När det var tid för nyårsmässan gömde jag mig tills den var över. Sedan gav jag läraren (som var präst) ett exemplar av broschyren Skolan och Jehovas vittnen och sade till honom att jag som ett Jehovas vittne inte kunde vara med vid mässan. Han svarade: ’Det är nog bäst att du söker dig till en annan skola.’ Jag visste att om jag blev relegerad från skolan skulle jag bli bortkörd hemifrån av min pappa. Inte desto mindre bad jag till Jehova och fortsatte att avge ett grundligt vittnesbörd för mina skolkamrater.

Så blev det lov. När jag kom tillbaka till skolan efter lovet, var det åter dags att gå i mässan. Rektorn och de andra prästerna stod utanför kapellet beredda att höra bekännelser i bikt. Jag var nästan utom mig av rädsla. Jag gick in och satte mig, men samvetet plågade mig. När sången började tänkte jag: ’Vad gör jag här? Jehova är min Gud. Jag kan inte vara feg och förneka honom. Jag kan inte svika honom. Han kommer inte att överge mig.’ Jag bad om mod. Sedan gick jag ut ur kapellet och ställde mig i kön för dem som skulle bikta sig. När jag kom fram till rektorn sade jag: ’Magistern, jag har inte kommit för att bikta mig.’ Han sade: ’Jag trodde inte det heller.’ Jag förklarade att jag var villig att ta konsekvenserna, men att jag för mitt samvetes skull inte kunde ta del i mässan. Jag kunde inte handla emot vad jag lärt mig från Bibeln.

Han såg på mig, log och sade: ’Jag beundrar dig. Alla ni vittnen är värda beundran. För er kommer Gud i främsta rummet, och ni är beredda att lyda hans lagar vad som än må hända. Fortsätt med det. Du handlar alldeles rätt. Jag önskar att alla katoliker var som du och visade sådant nit och sådan kärlek till Gud. Från och med nu är du befriad från att delta i våra gudstjänster.’ Jag var utom mig av lycka! Jehova hade välsignat mitt beslut att följa mitt genom Bibeln övade samvete.

Nästa dag sade rektorn till eleverna: ’Det finns andra religioner som har nått längre än vi. Varför är vi inte som de — nitiska, med en djup kärlek till Gud och med en önskan att tjäna honom framför allt annat? Det är något som borde finnas i våra hjärtan.’

Rektorn fick senare förflyttning till Rom, och den nye rektorn brydde sig aldrig om att jag inte deltog. Min pappa flyttade hemifrån, och jag var därför fri att nå mitt mål att bli heltidstjänare efter min examen.”

Jehova välsignade den här ynglingen som följde sitt genom Bibeln övade samvete. Han kommer på motsvarande sätt att välsigna alla som önskar göra hans vilja. — Ordspråken 3:5, 6.