Strax därefter började jag studera med en ung man som hette Fernando González. Han bodde i Algeciras, en av städerna där det inte bodde några vittnen. Men han pendlade fem mil till Neiva för att jobba. Han var alltid väl förberedd för studiet och började gå på mötena direkt. Redan efter första studietillfället samlade han ihop några i sin hemstad och berättade vad han hade fått lära sig från Bibeln.

Ett halvår senare, i januari 1990, blev Fernando döpt. Sedan började han som pionjär. Eftersom det nu fanns ett vittne i Algeciras så ansåg avdelningskontoret att det var tillräckligt säkert för att skicka dit specialpionjärer. Och i februari 1992 bildades en församling där.

Men Fernando nöjde sig inte med att bara predika i sin hemstad. När han hade gift sig flyttade han och hans fru, Olga, till San Vicente del Caguán, en av de andra städerna där det inte fanns några vittnen, och de hjälpte till att bilda en församling där. År 2002 blev Fernando förordnad som kretstillsyningsman, och han och hans fru är fortfarande i kretstjänsten.

JEHOVA GER OSS ”BÅDE STYRKA OCH MOTIVATION”

År 1990 fick vi börja i kretstjänsten, och vår första krets låg i huvudstaden, Bogotá. Den här uppgiften skrämde oss. Jag och min fru är helt vanliga människor och har inga speciella förmågor. Och vi var verkligen inte vana att bo mitt i en myllrande storstad. Men Jehova gjorde precis som det står i Filipperna 2:13: ”Gud fyller er med kraft och ger er både styrka och motivation att göra det som gläder honom.”

Så småningom fick vi resa i en krets i Medellín, staden som jag nämnde i början. Människorna där var så vana vid våld att de knappt reagerade längre när något hände. Vid ett tillfälle när jag höll en bibelkurs i ett hem började en skottlossning utanför huset. Jag var redo att slänga mig ner på golvet, men eleven bara fortsatte läsa paragrafen som om ingenting hänt. När han hade läst klart ursäktade han sig och gick ut. Efter en stund kom han in med två små barn och sa lugnt: ”Förlåt, men jag var bara tvungen att hämta mina barn.”

Det var nära ögat vid andra tillfällen också. En gång när vi var ute i tjänsten kom min fru springande mot mig, alldeles vit i ansiktet. Hon sa att en man hade skjutit mot henne. Jag blev alldeles förskräckt. Senare fick vi reda på att han inte hade siktat på henne, utan på en man som precis gick förbi henne.

Med tiden lärde vi oss att hantera gatuvåldet. Vi blev uppmuntrade av vännernas lugn och uthållighet; de upplevde ju ofta sådant här och även värre saker. Vi tänkte att om Jehova hjälper dem, så skulle han hjälpa oss också. Vi lyssnade alltid på de lokala äldstebrödernas råd och var försiktiga – resten lämnade vi till Jehova.

Ibland var såklart situationen inte lika farlig som vi trodde. En dag när jag stod utanför ett hus hörde jag vad som lät som två kvinnor som skrek på varandra. Jag ville inte bli inblandad i deras gräl, men kvinnan som öppnade sa att jag skulle komma runt till verandan. Det visade sig att ”grälet” i själva verket var två papegojor som härmade grannarna.

Senare började vi i områdestjänsten. Men när den anordningen upphörde fick vi resa i kretstjänsten igen. I över 30 år har jag haft förmånen att vara lärare och resande tillsyningsman. De här uppgifterna har skänkt mig så mycket glädje. Men det har inte alltid varit en dans på rosor. Låt mig förklara.

Jag har en stark personlighet och skinn på näsan, och det har hjälpt mig klara av en del svåra saker. Men emellanåt har jag varit lite övernitisk när jag har velat rätta till saker i olika församlingar. Ibland har jag uppmanat vänner att vara mer kärleksfulla och resonliga mot andra – men sagt det på ett lite väl hårt sätt. Det är ju ironiskt att jag just då har saknat precis de egenskaper som jag velat att andra ska visa! (Rom. 7:21–23)

Mina misstag har ibland gjort mig nedslagen. (Rom. 7:24) En gång bad jag till Jehova och sa att det nog är bäst att jag slutar som missionär och åker tillbaka till Finland. Den kvällen var det möte. Jag blev så uppmuntrad av det jag hörde att jag bestämde mig för att stanna kvar och i stället jobba på mina dåliga sidor. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur tydligt Jehova svarade på min bön. Dessutom har han omtänksamt hjälpt mig att jobba på mina svagheter, och det är något jag verkligen är tacksam för.

Snart blir jag 70 och kommer då att sluta som lärare och kretstillsyningsman. Men jag känner mig inte ledsen för det, för jag vet att det Jehova uppskattar mest av allt är att vi är ödmjuka och tjänar honom för att vi älskar honom och känner tacksamhet. (Mik. 6:8; Mark. 12:32–34) Man behöver inte stå i strålkastarljuset för att upphöja Jehova.