Färgblindhet — en märklig defekt

VILKEN chock det var för de allvarsamma kväkarna när de fick syn på John Daltons klarröda strumpor! De klädde sig vanligtvis i mörka, dystra färger — grått, brunt och svart — och upplevde därför Johns klädsel som minst sagt uppseendeväckande. Vad hade hänt?

Dalton, som föddes år 1766 i Eaglesfield i England, beskrev blod som ”buteljgrönt” och ansåg att lagerblad hade ”ungefär samma färg som [rött] sigillack”. Ja, Dalton, som blev en berömd kemist, var färgblind eller, för att vara mera exakt, hade defekt färgseende.

Dalton uppfattade rött som grått och mycket likt grönt. Inte underligt att hans skämtsamme vän kunde byta ut hans strumpor och väcka sådan skandal! I en del europeiska länder kallas färgblindhet intressant nog daltonism.

Ett världsomfattande problem

Doktor Janet Voke vid City University i London beräknade år 1980 att mer än två miljoner människor i Storbritannien har defekt färgseende. I vissa isolerade samhällen är det jämförelsevis få som lider av detta problem. På Fiji är bara en av 120 män färgblind, medan i Canada i medeltal var nionde man har nedsatt färgseende.

Färgseendet varierar från person till person. Enligt en allmänt antagen teori är seendet normalt om man ser vitt när tre ljusstrålar — en röd, en grön och en blå — förenas i lika proportioner. När de tre strålarna blandas i varierande proportioner, kan andra nyanser som är naturligt urskiljbara framställas.

Men om man genom att blanda enbart två av dessa grundfärger kan få fram alla de nyanser man kan uppfatta och man sedan lägger till den tredje färgen och inte märker någon skillnad, då har man ett defekt färgseende. Då är man vad man kallar dikromat. John Dalton var rödblind dikromat.

En person med monokromasi påverkas allvarligare av defekterna. Han kan inte skilja på några färger. För honom kan en färg-TV lika gärna vara svartvit.

De flesta färgblinda är anomala trikromater. De färgnyanser som dessa människor uppfattar är fortfarande en blandning av alla tre grundfärgerna, men de uppfattar proportionerna av grundfärgerna annorlunda än en person med normalt färgseende. Om man har ett sådant synfel och till exempel justerar färgbalansen på TV-apparaten, kan ens kamrater med normalt färgseende genast komma att utropa: ”Det är för rött!” eller ”Det är för grönt!”

Orsakerna

Vad är det som orsakar sådana defekter? Enligt The New Encyclopædia Britannica är en av orsakerna ”apparaten för separation av våglängder”. Näthinnan i vardera ögat har cirka 130 miljoner ljusreceptorer, men bara sju miljoner av dessa ger färgseende. Dessa färgreceptorer kallas på grund av sitt utseende tappar.

Människor med normalt färgseende har tre slags tappar. En del av dem svarar bäst på det långvågiga ljuset (rött). En annan grupp av dem känner de medellånga våglängderna (grönt), och de övriga känner de kortare våglängderna (blått). Om en av dessa grupper av tappar saknas eller inte reagerar riktigt på de ljusvågor de skall svara på, får man problem. Om man inte uppfattar rött ljus normalt, ser man nästan ingen förändring i färgen när tomater mognar från grönt via orange till rött.

En skada på synnerven som påverkar tapparnas budskap till hjärnan kan utlösa färgblindhet. Man vet att även en del mediciner, till exempel vissa malariatabletter, kan störa uppfattningen av färger. Vissa p-piller lär också kunna göra att man uppfattar blått, grönt och gult annorlunda än normalt. I sin bok Colour Vision Testing (Prövning av färgseendet) räknar dr Voke upp både tobak och alkohol som orsaker till vissa fall av permanent röd-grönblindhet.

Åldrandet kräver också sin tribut, särskilt när det gäller känsligheten för blått ljus. Forskaren R. Lakowski säger att förmågan att urskilja färger når sin höjdpunkt i tonåren och består tills man är omkring 35 år. Sedan försämras ens förmåga att urskilja färger undan för undan, och den försämras i synnerhet efter 60 års ålder.

Defekt färgseende kan uppstå under livet, men i de allra flesta fall är färgblindhet en medfödd defekt. Hur kan det komma sig?

Sådan morfar, sådan dotterson

Normalt färgseende är en gåva. För en person vars tappar fungerar riktigt och vars synnerver troget förmedlar det kodade budskapet till hjärnan är färgseendet fullständigt. Han ser alla färger. ”Det uppövade mänskliga ögat kan urskilja ända upp till 150 nyanser”, heter det i boken How Animals See (Hur djuren ser). ”Många djur ... ser troligtvis inte färger på samma sätt som vi. Men detta är ett normalt seende för deras del, inte ett defekt”, sägs det i The World Book Encyclopedia.

Om du har haft defekt färgseende i hela ditt liv, har du utan tvivel ärvt denna egenskap. Från vem i så fall? Health and Disease (Hälsa och sjukdom) definierar färgblindhet som en ”könsbunden” genetisk skada som ”överförs via kvinnor men vanligen uppträder i varannan generation av manliga individer”. Regeln är därför ofta: ”sådan morfar, sådan dotterson”.

Hur kan man konstatera färgblindhet?

Misstänker du att dina barn är färgblinda? ”Om man märker att ett barn i 5—6-årsåldern har svårt att känna igen färger, att det sätter på sig omaka strumpor eller väljer fel färgpenna när man ber det ta en viss färg, då bör man kontrollera färgseendet”, sägs det i boken Childcraft. Hur går det till?

Ett av de vanligaste sätten att kontrollera färgseendet är med hjälp av Ishiharas pseudoisokromatiska tavlor. Barnet får se en serie kort med punkter i många olika färgnyanser. Punkterna är ordnade så att mönster eller siffror kan urskiljas av den som har normalt färgseende. Barnet får säga vilken figur eller siffra det ser. På ett kort ser den rödblinde ”6” och den grönblinde ”9”. Om barnet ser ”96” har det normalt färgseende enligt den delen av undersökningen.

Man går mer och mer in för att använda färger i undervisningsmaterial för barn, och då är det förståndigt att ta reda på om ens barn har defekt färgseende eller inte. Men eftersom ärftlig färgblindhet för närvarande inte går att förändra eller bota, kan man fråga: Kan man göra något för att minska verkningarna av defekten?

Försiktighetsåtgärder

Hazel Rossotti rekommenderar i sin bok Colour att diagnosen ställs tidigt. Den färgblinde kan då ”göras medveten om vilka situationer som sannolikt kommer att orsaka lite förvirring och lära sig att i möjligaste mån lita på andra faktorer än på färger som lätt kan förväxlas”.

Man kan lära ett färgblint barn vad de olikfärgade trafikljusen betyder. Det kan kanske skilja den röda stoppsignalen från den gröna signalen för ”gå” genom att se på deras inbördes lägen, men det kan ändå vara bra att hjälpa det att se att ljusskenet hos dem är olika starkt. När barnet sedan är ute på egen hand, kan det tyda signalerna rätt — även i mörker.

Om man är färgblind och skall fatta ett beslut, gör man väl i att inte förlita sig på färger enbart. Hjärnan kan kompensera defekter i färgseendet och kan komplettera dess informationer genom att fästa mer uppmärksamhet vid ljusstyrka, läge och form. Tveka inte heller att be om hjälp av vänner och släktingar med normalt färgseende.

När man skall fatta viktiga beslut, till exempel välja yrke, är det förståndigt att man kalkylerar med det handikapp som ett defekt färgseende innebär. Inom vissa yrken kan färgblindhet vara en allvarlig belastning. Det kan gälla kemister, apotekare, tryckare och fotografer, för att nämna några. Fullgott färgseende är en tillgång för tandläkare när det gäller att välja rätt färgnyans på konstgjorda tänder. Charkuterister och andra som hanterar matvaror kan vara mera observanta på kvalitetsförsämringar hos varorna om deras färgsinne är bra. Läkare och sköterskor som inte uppfattar färg rätt kan ha svårare att bedöma hälsotillståndet hos sina patienter när de undersöker dem.

Att ha fullgod syn är en verklig tillgång. Om du har en defekt i ditt färgseende, bör du vara särskilt försiktig. Du bör till exempel vara medveten om att din förmåga att uppfatta färger kan försämras om du äter onödigt mycket mediciner, dricker stora mängder alkohol eller använder tobak. Den som har fullgott färgseende har en ovärderlig gåva att vårda sig om.