Snart fick Dimitris anställning som lärare i en skola i Vathy, som är huvudorten på ön. Han fortsatte att läsa den litteratur som bibelforskarna gav ut, och en regnig kväll kom två bibelforskare från den grekiska ön Chios på besök till oss. De hade återvänt från Amerika för att tjäna som kolportörer, som heltidsförkunnarna då kallades. Vi gav dem husrum för natten, och de berättade mycket om Guds uppsåt för oss.

Vid den här tiden fick vi veta att ytterligare en bibelforskare — också han kolportör — hade kommit till Samos. När vi fick höra att polisen hade nekat honom tillstånd att hålla ett offentligt bibliskt tal, började vi söka efter honom. Vi fann honom i en affär, där han samtalade med två grekisk-ortodoxa teologer. Skamsna över att de inte kunde försvara sina trosuppfattningar med hjälp av Bibeln gick teologerna snabbt sin väg. Imponerad av kolportörens kunskap frågade min man: ”Hur kommer det sig att du är så duktig på att använda Bibeln?”

Han svarade: ”Vi studerar Bibeln systematiskt.” Han öppnade sin väska, tog upp boken Guds Harpa och visade oss hur man använde den vid ett sådant bibelstudium. Min man och jag var så ivriga att få lära oss mer att vi omedelbart följde med kolportören och två andra män hem till affärsinnehavaren. Kolportören gav oss var sitt exemplar av boken Guds Harpa, och vi började studera på en gång. Studiet fortsatte till långt efter midnatt, och när morgonen grydde började vi lära oss de sånger som bibelforskarna sjöng.

Från och med då började jag studera Bibeln flera timmar om dagen. Bibelforskare från andra länder fortsatte att förse oss med bibelstudiehjälpredor. I januari 1926 överlämnade jag mig åt Gud i en bön och lovade att oförbehållsamt göra hans vilja. Den sommaren symboliserade min man och jag vårt överlämnande genom vattendop. Vi hade en stark önskan att tala med andra om det vi hade lärt oss, så vi började ta del i tjänsten från dörr till dörr med traktaten Ett hoppets budskap.