Han uttryckte sedan sin uppskattning av den sanning han hade funnit och slutade: ”Om ni önskar det, skall jag blifva mycket glad för att få upptaga kolportörsarbete här i Sverige.” Utan att tveka sände broder Russell 55 uppsättningar av de tre första banden av Millennii dagning till Lundborg och uppmanade honom att skicka några av böckerna till sina forna kolleger inom ”armén”.

Lundborg blev mycket besviken när sändningen kom. Det var inte nog med böcker! På kort tid hade han lämnat ut alla till sina forna trosfränder och andra. Snabbt skrev han till Russell och bad om fler. Han väntade och väntade. Det verkade som om de aldrig skulle komma. Utan att låta sig hindras av att han ingen litteratur hade började han arbeta som kolportör, dvs. predika på heltid från hus till hus, i Stockholm i maj 1899. Ivrigt tog han upp beställningar på böcker för senare leverans. På så sätt fortsatte Rikets säd att sås ut.

Första församlingen tar form

Broder Russell skickade också Lundborg adressen till en viss S. Winter i Danmark, som hade börjat sprida sanningens säd där och i de sydligaste delarna av Sverige. Genast inbjöd Lundborg honom till Stockholm och ordnade med ett bibliskt möte — det första i Sverige. Några intresserade trängde ihop sig i det lilla köket hos en familj som hade skaffat litteratur av Lundborg. Ett sorl av spänning och hänförelse fyllde köket då dessa andligt hungriga människor formligen slukade sanningsorden.

Mot slutet av år 1899 började denna lilla grupp samlas regelbundet på söndagarna. Man hyrde ett litet snickeri på Apelbergsgatan för två kronor kvällen. Torsdagen den 12 april 1900 samlades åtta personer i ett rum som man hade hyrt på Grev Magnigatan för att fira den första Åminnelsen i Sverige. De bad att Guds ande skulle skynda på tillväxten.

Några månader senare hyrde de en större lokal, en lägenhet på Trångsund 8. Där höll de sin första ”egna” sammankomst den 20—27 juni 1901. Några bibelforskare från Danmark kom också. För att pröva intresset utanför Stockholm ordnade de också ett möte i Uppsala. De blev helt överväldigade då 150 intresserade kom.

Nu började sanningen spridas ännu mer. Ett litet rum hyrdes på Kungsgatan 20 i Stockholm för att tjäna som kontor och litteraturdepå. Lundborg fortsatte ihärdigt att ”så” åt alla håll. Han färdades långa vägar, till fots, med vagn, tåg och båt. (Matt. 13:3—23) År 1902 rapporterade han att han bearbetat nästan alla städer och samhällen i mellersta och södra Sverige.

Mer säd gror

Sanningens säd nådde allt fler delar av landet och började gro i hjärtat hos många energiska människor som snabbt slöt upp i arbetet. En dag år 1902 promenerade en ung man vid namn P. J. Johansson genom en park i Malmö. På en bänk fick han se en traktat som hette Vet ni? Han stannade till, läste igenom den och såg att detta var sanningen. Han lät ingen tid gå förlorad, utan började kort därefter tjäna som kolportör.

I Segmon i Värmland bodde en smed vid namn Axel Gustaf Rud. Han hade varit med i en frikyrkoförsamling i 35 år och tjänat som populär predikant där, när han fick ett exemplar av Millennii dagning på posten av släktingar i Nordamerika. De ville bara höra vad han tyckte om boken. Han blev så övertygad om att detta var sanningen att han förklarade för församlingen i sitt kapell: ”Hittills har jag predikat lögner, men nu skall jag predika sanningen.”

När han och 30 andra medlemmar lämnade sin kyrka, skrev en lokaltidning att den beklagade att de hade förlorat ”en sådan makalös predikant”. En av hans tidigare trosfränder klagade och sade: ”Vad kan vi nu tro på, när Rud har tagit helvetet ifrån oss?” En församling av bibelforskare bildades snart i det närbelägna samhället Grums.

”Vakt-Tornet” kom tidigt på svenska

Broder Lundborg drev på verket. År 1902 vädjade han till broder Russell om att få ge ut en tidskrift på svenska. Broder Russell svarade: ”Jag [håller] ännu fast vid den tron att kolportörsarbetet, och vid sidan däraf traktatutdelningen, är långt viktigare än utgifvandet af hvilken som helst tidning på hvilket som helst språk, och jag anbefaller dig att bruka tiden i öfverensstämmelse härmed.”

Men Lundborg hade en stark vilja och fortsatte med sina planer. Mot slutet av det året hade han tryckt och spritt det första numret av en månatlig tidskrift, I Morgonväkten. Den innehöll utdrag ur Zion’s Watch Tower, Pastor Russells predikningar, dikter och brev från läsare. När broder Russell besökte Stockholm under sin predikotur i Europa i maj 1903, bestämde han att tidskriften skulle heta Zions Vakt-Torn och att C. T. Russell skulle stå som redaktör. Detta verkställdes i januari 1904.

Matilda Lindros, den första kvinnliga kolportören i Sverige, skrev förtjust till avdelningskontoret: ”Dessa dagar förefalla mig nu såsom en skön dröm, men må Gud få hjälpa mig att icke allenast minnas dem utan äfven vara villig att praktisera de lärdomar, som han ... meddelade mig; och må Herren få hjälpa sina villiga och lydiga tjänare att förblifva i en sådan ställning intill änden!” Hon förblev trogen och tjänade Jehova till sin död 1945, 91 år gammal.

Broder Russell sammanfattade senare sin tillfredsställelse med predikofärden: ”Jag skall aldrig glömma mitt besök i Skandinavien, och jag skall alltid be om och söka Herrens välsignelse över verket där.”

Heltidstjänsten — ryggraden i verket

Broder Russells tro och framåtanda drev några av dem som först lärde känna sanningen att entusiastiskt förkunna på heltid. Heltidstjänsten har sedan dess varit ryggraden i Rikets verk i Sverige.

Dessa första kolportörer började sin tjänst tveklöst, utan någon särskild utbildning, ofta utan fast bostad, med ett litet deltidsarbete för uppehället och med benen som enda transportmedel. De insåg hur omfattande och brådskande deras arbete var och tycktes snarare springa än gå från hus till hus för att snabbt täcka stora områden. Lundborg skrev så här till broder Russell:

”[Jag] söker [alltid] vara så praktisk som möjligt och följer samma metod som jag af detta edert bref ser att ni använda i Amerika, nämligen att besöka alla hus på de platser man kommer till. Jag går från dörr till dörr, omkring det ena kvarteret efter det andra (från tidigt på morgonen till sena kvällen), tills jag blir färdig att ge mig af till nästa stad, men om en plats icke är större än t. ex.den på hvilken jag nu är (Mariefred, som har ungefär 1.100 innevånare) behöfvs i allmänhet icke många timmar därtill.”

När det var för långt att gå till fots, utnyttjade kolportörerna andra transportmedel — ofta billiga men långsamma. Men tiden användes förståndigt. Lundborg skrev vidare i rapporten: ”Jag reser billigt, jag har en stark kropp, som tål vid att fara litet illa ibland. Där det är möjligt reser jag t. ex.alltid sjövägen, ettdera med lastbåtar eller ock tar jag den allra billigaste platsen (där den enda bekvämligheten, på natten såväl som dagen, är det bara däcket) på båtar med persontrafik. Den tid som åtgår härtill brukar jag också noggrant använda till samtal med människor och till studier af Bibeln.”