och en del var kolportörer (heltidsförkunnare) periodvis. Bland de sistnämnda var Carl Lüttichau, som sommaren 1899 reste omkring flera veckor på Själland och spred många böcker i Roskilde, Holbæk och andra städer.

Lüttichau hade samma år återvänt från Sydafrika, där han hade råkat ut för en allvarlig olycka och hade lovat att han skulle tjäna Gud om han överlevde. Han höll sitt löfte, för efter hemkomsten började han snart samarbeta med Sophus Winter. I januari 1900 började de tillsammans ge ut Zion’s Watch Tower på danska under namnet Zions Vagt-Taarn (Zions Vakt-Torn).

Kort därefter började emellertid Sophus Winter glida bort från sanningen. Zions Vagt-Taarn upphörde hösten 1901, och under loppet av åren 1902 och 1903 försvann Winter ut i det religiösa mörkret.

År 1903 tog Carl Lüttichau ledningen. Han var född på Jylland, på Vingegaard som tillhörde godset Tjele. Det ägdes av hans far, som under några år beklädde posten som finansminister i den danska regeringen. Carl Lüttichau tog studentexamen med högsta betyg, blev filosofie kandidat och studerade vid universitetet i Edinburgh i Skottland, tills han år 1896 for till Sydafrika. Med den bakgrunden och med sitt belevade sätt, som gjorde honom omtyckt bland folk, var han väl rustad för det arbete som låg framför honom.

Den första större händelsen medan Lüttichau förestod arbetet var Charles Taze Russells besök i april 1903. Under besöket hölls flera möten, det största med ett närvaroantal på 200. I oktober började Lüttichau åter ge ut Vakt-Tornet på danska, och från och med juli 1904 utkom det regelbundet varje månad.

En skyltmålare finner sanningen

Till mötena i Köpenhamn samlades en liten grupp på fem—sex personer, däribland två fattiga sömmerskor. Men det skulle snart komma förstärkning.

I Brønshøj i norra delen av Köpenhamn bodde en norsk skyltmålare, John Reinseth. Han och hans hustru, Augusta, försökte uppfostra sina fem barn enligt Guds ord. John läste ofta ur Bibeln för sin familj och förklarade det han läste, så att också barnen förstod det. De hade också gått på olika religiösa möten, men utan att känna sig tillfredsställda. Men så en kväll föll de alla på knä, och fadern bad innerligt till Gud om att han skulle visa dem vad som var sanningen. Nästa morgon stod en kolportör vid dörren med första bandet av Millennii dagning! Det var Anna Hansen, en av de två fattiga sömmerskorna.

Carl Lüttichau besökte familjen, och efter långa diskussioner började John Reinseth vara med vid möten på Ole Suhrs Gade, där Sällskapets kontor låg. Efter varje möte skyndade han sig hem och berättade för sin hustru om allt det underbara han hade hört. Hon hade varit sängliggande några år, men så snart hon blev bättre och kunde gå med hjälp av kryckor, följde också hon med till mötena.

Familjen tog snabbt emot sanningen. John gick från dörr till dörr all sin lediga tid. Han steg ofta upp klockan halv fem på morgonen och förberedde sig för mötena. Han var mycket uthållig. När han längre fram på dagen blev trött, berättas det, brukade han sätta sig på en stol och blunda. Han höll en nyckelknippa löst i handen. När han somnade och tappade nycklarna, väcktes han av sin självuppfunna väckarklocka och var åter pigg att sätta i gång.

Hans hustru önskade, trots sin svaga hälsa, sprida sanningen i sin födelsetrakt kring Hellebæk på norra Själland. Hon packade en stor korgkoffert med böcker och skickade den med tåg till Helsingör. Eftersom hon inte orkade bära mer än ett par böcker i sin handväska, lät hon sy ett bälte att ha runt midjan med stora fickor som hon fyllde med böcker. Rustad med sin lätta väska i ena handen, en käpp i den andra och flera böcker runt midjan, dolda av en vid kjol, gick den här modiga systern alldeles ensam från villa till villa längs nordkusten för att tala med folk. När hon dog år 1925, var hennes sista ord: ”Det finns så mycket som måste göras där på Nordsjälland, och jag ville så gärna göra det.”

Tre av deras barn blev också nitiska för sanningen, och sonen Poul var senare landstjänare under en period.

”Onsdagsvännerna” i Ålborg

År 1910 hade en liten grupp människor i Ålborg avskilt sig från olika trossamfund, eftersom de inte fann någon andlig föda där. De samlades varje onsdag i privata hem för att själva undersöka Bibeln. I gruppen fanns det ett gift par, Peter och Johanne Jensen. Deras son Arthur var också med på mötena då och då, men han var fritänkare.

När Anna Hansen — sömmerskan som hade besökt familjen Reinseth — en dag kom och erbjöd första bandet av Millennii dagning skaffade sig Johanne Jensen boken, och Arthur läste den på natten. Under en resa till Köpenhamn blev han inlagd på sjukhus för tyfus och fick då tid att studera boken närmare. Följden blev att han sände bud till kontoret på Ole Suhrs Gade och bad att få alla publikationer som fanns. Han tog emot sanningen med entusiasm och var helt enkelt omättlig. När han hade skrivits ut från sjukhuset, var han med på alla möten. Men det var inte nog för honom. Efter mötena följde han ofta Poul Reinseth hem, varefter Poul i sin tur följde Arthur hem. Och så kunde de två unga männen omväxlande följa varandra hem hela natten och tala om sanningen. De blev vänner för livet.

Nu började en livlig korrespondens mellan Arthur och hans mor i Ålborg, och han var mycket glad över att få berätta för ”onsdagsvännerna” om de bibliska sanningar han hade funnit. När han reste hem till jul följde Poul Reinseth med. Arthur blev ombedd att leda ett onsdagsmöte, och de tankar han framförde ledde till en livlig diskussion. Det blev mycket tal om hedningarnas tider och att de utlöpte år 1914. Inte alla ”onsdagsvännerna” visade fortsatt intresse. Men en kärna höll fast vid sanningen, och på så sätt bildades en församling i Ålborg år 1912. En ung kvinna i gruppen, Thyra Larsen, blev kolportör, och andra, däribland hennes systrar Johanne och Dagmar, understödde troget församlingen.

[Bild på sidan 74]

Thyra Larsen från Ålborg började som kolportör år 1914