Hela staden var upp och nervänd, eftersom det ju var något helt unikt med färgfilm — och dessutom var det helt gratis! Folk fick intressekort, där de kunde skriva namn och adress, och två kolportörer stannade kvar i staden en tid för att söka upp de intresserade.”

En beslutsam lärarinna

År 1915 åstadkom en annan händelse rabalder. Året innan hade sanningen nått ända upp till Danmarks nordspets — till fiskeläget Skagen. En konsthandlare och hans hustru hade tagit emot sanningen, och en lärarinna, Marie Due, hade blivit intresserad. Samtidigt kom Dagmar Larsen till byn som barnjungfru hos en familj, och eftersom hon själv just hade blivit döpt, talade hon mycket med Marie Due om invigning, dop och andra bibliska ämnen.

Redan samma höst begärde Marie Due sitt utträde ur kyrkan och vägrade att undervisa i religion. Det skrevs sida upp och sida ner om den här saken i landets tidningar. Till slut blev hon avskedad med pension, 45 år gammal, och gick glad ut i heltidstjänsten, med skolpensionen som täckte utgifterna. Hon arbetade troget under många år i Danmark, Norge och Finland. Hon var okuvlig, ett gott exempel på uthållighet ända till sin död.

Världskriget följs av förnyad verksamhet

I juli 1919 meddelade danska upplagan av Vakt-Tornet att Den fullbordade hemligheten (sjunde bandet av Studier i Skriften) nu hade getts ut på dansk-norska. Boken skulle spridas, och man hoppades att många ville hjälpa till med det. En kolportörkurs hade redan hållits i Köpenhamn. Det var också första gången som icke-kolportörer uppmanades att sprida böcker från dörr till dörr.

Under de år som följde utförde en handfull outtröttliga kolportörer ett enormt arbete med att återigen så ut säden i många städer och genom att odla upp ny jord på lantdistrikten. Ett föredöme i nit var Niels Ebbesen Dal, en danskamerikan som år 1918 återvände till sin födelsetrakt på norra Jylland — ön Mors. Han hade lärt känna sanningen i Amerika genom att läsa boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som han av en tillfällighet hade funnit på ett hotellrum. Efter hemkomsten började han genast arbeta som kolportör och förkunnade för sina släktingar, ja för hela öns befolkning.

Detta åstadkom stort rabalder. Släkten Dal var nämligen framträdande grundtvigianer och åtnjöt stort anseende bland befolkningen. Men nu kom denne N. E. Dal och förkunnade en ny lära. Hans äldste bror, Frode Dal, blev genast intresserad och likaså dennes son Kristian, som just var färdigutbildad skollärare. Kristian började som kolportör år 1920, och ett par år senare gick hans bror Knud också ut i kolportörtjänsten.

Ett nytt och fängslande budskap

I Förenta staterna hade Sällskapets andre president flera gånger hållit sitt populära föredrag ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Nu kom turen till Europa. Den 12 augusti 1920 reste broder Rutherford tillsammans med några av sina medarbetare till England med båt, och när han fortsatte ner genom Europa, reste broder A. H. Macmillan till Danmark för att hålla samma föredrag.

Torsdagen den 21 oktober steg Macmillan i land i Esbjerg, och samma kväll talade han på Paladshotellet där i staden. Därefter hölls föredraget i Odense. I Köpenhamn skulle föredraget hållas i Odd Fellow Palæet. Över en timme innan mötet skulle börja samlades folk utanför lokalens ingång, och när dörrarna öppnades fylldes den stora salen på några få minuter! Många fick besviket vända om. Uppmärksamheten var stor under föredraget, och efter mötet lämnade man ut omkring 300 exemplar av broschyren med föredragets innehåll. Från Köpenhamn for broder Macmillan vidare till Ålborg, där möteslokalen också var överfull, och en av stadens tidningar skrev: ”MacMillans livfulla föredrag åhördes med stort intresse. ... Han talar med övertygelsens värme, som gör det intressant att lyssna på honom.” Efter ett besök i Randers, där föredraget hölls två gånger, reste broder Macmillan vidare till Sverige.

Reaktionen på Macmillans föredrag

Det var tydligt att intresset för det ”nya” budskapet var mycket stort. Broder Macmillans offentliga möten hade totalt samlat över 5.000 åhörare! Flera av dessa blev själva bibelforskare och ivriga förkunnare av Guds ord. När föredraget hölls i Esbjerg, fanns det bland åhörarna ett ungt gift par, Johannes och Thora Dam, som tillhörde metodistkyrkan. De bodde till och med i kyrkobyggnaden, eftersom mannen var kyrkvaktmästare. Efter föredraget beställde de ”Millionbroschyren”, och ungefär tre månader senare fick de besök av en kolportör.

Kolportören bodde kvar i staden en tid för att undervisa dem, så att de blev fast rotade i sin nyfunna tro. Det här tilltalade naturligtvis inte prästen. En dag när kolportören träffade honom utanför kyrkan frågade han: ”Vem i all världen har gett Er lov att fiska i mina fisksumpar?” Kolportören svarade bara: ”Vem har gett Er lov att lägga fisken i sumpar?”

Kyrkvaktmästaren Johannes Dam hade funnit den sanna kyrkan! Sammanlagt 18 metodister begärde sitt utträde. Så började församlingen i Esbjerg.

Bland dem som blev döpta vid det här konventet var en ung man, Christian Rømer, som hade kommit i kontakt med bibelforskarna på sin födelseö Bornholm. Hans far hade före första världskriget fått en gåvoprenumeration på Vakt-Tornet, och en dag år 1919 fann den då 20-årige Christian ett exemplar. Han berättar: ”Det som hände den dagen var för mig en så stor upplevelse att den inte kan med ord beskrivas. Det här var sanningen, som jag visste fanns i Bibeln, och nu fick jag den, nu hade jag den.”

Under konventet i Köpenhamn var han med vid ett möte för kolportörer. Här träffade han för första gången Kristian Dal — och därmed var hans livskurs utstakad. Han började tjäna som kolportör på Bornholm i juni 1922.

Pionjärarbete på Jylland

Nu började ett mer intensivt arbete på lantdistrikten. I januari 1924 bildade Sällskapet ett ”kolportörlag” bestående av Kristian och Knud Dal samt Christian Rømer, som sändes ut för att arbeta på Jylland, med Skive som utgångspunkt. Broder Lüttichau inledde kampanjen med ett offentligt föredrag i stadens största lokal, varefter man höll möten i samlingslokaler och ”krosale” runt om i trakten med föredrag av Kristian Dal. Man annonserade föredragen i dagstidningarna och gick igenom distrikten med löpsedlar. Efter föredragen kom kolportörerna tillbaka med böcker och broschyrer.

På våren 1924 gick turen vidare till Haderslev på södra Jylland. Den här landsdelen hade i många år hört till Tyskland, men hade återförenats med Danmark efter en folkomröstning år 1920. Många unga män från den här trakten hade kämpat vid västfronten, och en del hade förlorat tron på Gud i skyttegravarna under striderna i Frankrike.

Christian Rømer berättar hur det var att predika bland människorna här: ”Det var ett mycket speciellt och intressant distrikt att arbeta på. Människornas politiska kamp under många år hade gjort dem vakna och tillgängliga, så deras sinne var ofta mer öppet för de stora livsfrågorna.”

En av dem som kolportörerna kom i kontakt med på den här första rundan var träskomakaren Anton Hansen i Over-Jerstal. Också han hade förlorat sin gudstro vid västfronten i Frankrike. Tillsammans med ett par kamrater från kriget gick han och lyssnade på Kristian Dals föredrag ”Vad säger Skriften om helvetet?” Dagen efter fick han besök av Knud Dal, och efter tre timmars livlig diskussion tog han emot Guds Harpa. Nu återupplivades hans tro. Tillsammans med hustrun, Kathrine, tog han ståndpunkt och blev en framträdande gestalt i predikoarbetet på södra Jylland.

Fram till hösten 1925 fick de tre kolportörerna i ”Dals lag” klara transporten med cykel eller tåg, men nu ställde en broder en bil till deras förfogande. Christian Rømer reste till Köpenhamn för att hämta den. Han berättar: ”Det var en stor händelse! En avhållen, underbar gammal T-Ford med sufflett och allt; jag var chaufför, eftersom ingen av de andra hade körkort. Bilen höll tyvärr bara ett år. Vi fick den utbytt mot tidens stora elegans, en Ford sedan, 1923 års modell. Den var täckt och varmare i vinterkylan, ett flott ekipage.”

Genom att kolportörerna flyttade från plats till plats, lyckades de så småningom bearbeta hela Jylland och Fyn fram till mars 1929, när pengarna för den här speciella verksamheten var förbrukade.

Andra kolportörer kommer med i arbetet

Under tiden hade två systrar, Ella Krøyer från Köpenhamn och Kristine Poulsen, en lärarinna från den grundtvigianska kretsen på Mors, börjat predika på södra Själland. Också här var distrikten praktiskt taget orörda. Hösten 1926 på Vordingborgdistriktet bjöd på sina strapatser. Syster Poulsen berättar: ”Det var under betsäsongen. Vägarna var inte asfalterade, och regnen på natten och betvagnarna på dagen gjorde att det blev en enda sörja på vägarna. Det hände att vi måste avstå från att besöka en gård eller ett hus, därför att vägen dit var oframkomlig.”

En dag fick de båda systrarna i en affär se precis vad de behövde — höga gummistövlar. De köpte var sitt par. Men gummistövlar var på den tiden något helt nytt, så de väckte uppseende vart de kom. När de strax efter reste till Köpenhamn för att vila ut, blev en syster vid avdelningskontoret på Ole Suhrs Gade så förtjust i deras praktiska fotbeklädnader att hon tog stövlarna som stod i entrén och gick runt på kontoret för att visa alla hur kolportörerna var utrustade för att klara strapatserna!

En tredje kolportörgrupp under de här åren var Anna Petersen och Thora Svendsen som bearbetade många distrikt på Fyn och Jylland. Syster Petersen säger: ”Vi pionjärer blev oftast skickade till områden där det inte fanns några församlingar. Vi gick därför in till en handelsman och frågade om han kände till någon där i staden som hade rum att hyra ut. Vårt ’kök’ bestod av ett primuskök och några små kastruller som vi fick tillåtelse att ställa upp inne på rummet eller ute på vinden, antingen på ett gammalt bord eller på ett par lådor som vi fick hos handelsmannen.”

Ibland hade de båda systrarna möjlighet att samarbeta med ”Dal-laget”. Det slutade med att syster Petersen och broder Rømer enades om att göra samarbetet mer permanent. De gifte sig år 1933 och gjorde heltidstjänsten till sin livsuppgift. Syster Rømer är nu på vårdhem, men broder Rømer fortsätter som pionjär.

Predikoarbetet organiseras

Under tiden hade det hänt mycket i Danmark. År 1922 hade den historiska uppmaningen att ”annonsera Konungen och hans rike” ljudit vid konventet i Cedar Point i Ohio i USA. Nu uppmanades inte längre bara kolportörerna att predika regelbundet, utan alla församlingens medlemmar.

[Bild på sidan 87]

På 1920-talet blev landet bearbetat av outtröttliga kolportörer. Från vänster: Kristian Dal, Anna Petersen, Søren Lauridsen, Thora Svendsen och Christian Rømer